1800-talet och nationalismen i Sverige, del 5: Skansen i Stockholm

Hazelius ville skapa ett Sverige i miniatyr där kultur och natur, byggnader och kläder likaväl som litteratur och hantverk samverkade med växter, djur och bergarter. Allt skulle visas upp för allmänheten på ett mer intresseväckande sätt än dåtidens vetenskapsmän mäktade med. Under resorna (bl a till Dalarna 1872) skaffade Hazelius föremål som t.ex. en kvinnodräkt från Stora Tuna, nedtecknade folkvisor och köpte t o m hus - innan han visste var de kunde ställas upp. 1873 öppnades Nordiska museets föregångare, Skandinavisk-etnografiska samlingen på Drottninggatan. Genom ett framgångsrikt tiggeri (eller jakt på sponsorer) kunde han 1891 köpa området på Djurgården där tidigare en mindre skans funnits. Egendomen utvidgades sedan successivt, även efter Hazelius död 1901.

Bland de första stugorna var Morastugan, Kyrkhultsstugan (en högloftsstuga), Hackstugan (stenhuggarstuga från Orsa), Stenstugan (Blekinge) ett lappläger och två kolarkojor. Ibland var stugorna ditflyttade, ibland kopior. Senare skulle också varianten med direkt rekonstruktion - om än vetenskapligt grundad - tillgripas (Skogaholms herrgård 1930). Både vilda och tama djur togs emot. Trots sin nationella hållning hade Hazelius med sin medvetenhet om publikintresset svårt att säga nej till främmande djurarter. Under Skansens hela tid har djurbeståndet diskuterats. Elefanten Lunkentus gjorde entré 1931, men de sentida efterföljarna Shiva och Nika flyttades trots protester till Kolmården 1991.

Sekelskiftets tyska nationalism fick många efterföljare. Den svenska nationalism som Skansen var ett uttryck för framstod dock som mindre aggressiv och mer naturorienterad. Hembygden sattes i centrum, liksom det nordiska ljuset och den uråldriga gemenskapen människa - landskap. Litteraturen (von Heidenstam) och konsten (Carl och Karin Larsson på Sundborn) tillhörde samma strömning. Även om sekelskiftets nationalism var mer folklig än den tidigare tillbakablickande formen sågs den med stor skepsis av vänstern (arbetarrörelsen och liberalerna) som motsatte sig de konservativas krav på upprustning av försvaret. Läs mer om nationalism >

Skepsisen drabbade också Skansen som kom att räknas till det konservativa lägret. Nationella manifestationer till minne av Gustav II Adolfs och Karl XII:s dödsdagar liksom införandet av 6 juni som nationell festdag och firandet av segern vid Breitenfeld 7 september 1631 präglade vid sidan om valborgsmässofirande och luciatåg Skansens första decennier. En föregivet opolitisk, men konservativt präglad, medborgarfest arrangerades 1 maj 1907, som alternativ till arbetarrörelsens demonstrationer.

Som helhet var arbetarrörelsen kallsinnig till den tillbakablickande hembygdsromantiken och allmogekulturen. Socialdemokratin var i full färd med att skapa ett eget samhälle, präglat av andra värderingar än det gamla överhetssamhället. Vid den nationellt orienterade Stockholmsutställningen 1897 hade Skansen en viktig roll. När de moderna, socialt inriktade, funktionalisterna arrangerade 1930 års motsvarighet var den ömsesidiga misstron påtaglig och samröret minimalt. Arthur Engberg (ecklesiastikminister 1932-36, 1936-39) kom dock att verka för en omsvängning. Fackföreningar och andra folkrörelser förlade allt oftare sina arrangemang till Skansen. Att både arbetarrörelsen och Skansen numera kunde samlas kring en bredare, folkhemspräglad nationalism blev tydligt under andra världskriget med dess nationella manifestationer som Flottans Dag, Flygets Dag, De inkallades Dag eller Fest för försvarslånet då 50 000 personer besökte Skansen.

Också Skansens budskap förändrades. Visserligen hade Hazelius konsekvent favoriserat det enkla bondelivets miljöer framför gods och herrgårdar. Det rörde sig dock hela tiden om en agrar miljö där arbetarna var osynliga. Författaren Ivar Lo Johansson som i sina böcker lyft fram statarnas glömda historia var starkt kritisk till denna idyllisering av landsbygden. Som ett konstruktivt bidrag föreslog han 1940 att en statarstuga skulle flyttas till Skansen. Av olika skäl dröjde det länge innan planen blev verklighet, bl a sågades timret till den tilltänkta stugan (Ivar Los eget föräldrahem) upp av misstag. "När nöden blir gammal, då blir den fin och kommer på museum", som den skarptungade författaren sa vid invigningen av stugan (från Strängnästrakten) 1968. En annan bekräftelse på Skansens definitiva inlemmande i folkhems-Sverige var uppförandet 1964 av Folkets Hus från Gersheden, Ransäter, dåvarande statsminister Tage Erlanders födelsebygd.