Den 9 april 1940 - Hitler anfaller Danmark och Norge

Norges strategiska betydelse

Norge var viktigt för Tyskland av två skäl. Dels var de norska västkusthamnarna lockande som möjliga baser för ubåtar och dessutom ville Tyskland säkra tillgången till de svenska järnmalmsgruvorna som till stor del skeppades ut via hamnen i Narvik eftersom de svenska hamnarna i Norrland var inneslutna av is en stor del av året.

Tyskarnas stridsplan gick ut på att tränga in i de största hamnarna och säkra dem liksom att besätta två viktiga flygplatser med fallskärmstrupper. Överraskningsmomentet var centralt för tyskarnas plan eftersom de inte trodde att norrmännen kunde mobilisera snabbt. Större delen av Tysklands marina resurser togs i anspråk men bara små markstridskrafter.

Tidigt på morgonen den 9 april gick tyska fartyg in i norska hamnar, från Narvik i norr till Oslofjorden i söder.

Storbritannien hade också blickarna riktade mot Norge. Det brittiska intresset för Norge berodde på att man var orolig för den svenska exporten av järnmalm till Tyskland. År 1938 exporterade Sverige cirka sex miljoner ton järnmalm till Tyskland via Narvik och från Luleås hamn. Det har visat sig senare att britterna överdrev den svenska malmens betydelse för de tyska krigsansträngningarna (se längre ned).

På kvällen den 8 april 1940 placerade brittiska krigsfartyg ut minor i norskt farvatten för att förhindra den svenska järnmalmens transport via Narvik till Tyskland. När minorna lades ut hade Tyskland redan inlett sitt anfall mot Norge.

Vidkun Quisling hjälper nazisterna

Den norske politikern Vidkun Quisling samarbetade med tyskarna. I början av 1940 fick Quisling träffa Hitler och föreslog då att hans nazistparti skulle ta makten i Norge genom en statskupp. Sedan skulle partiet tillkalla tyska trupper som hjälp mot ”Norges fiender”, som var Frankrike och Storbritannien som hade planer på att invadera norra Norge för att förhindra att den svenska järnmalmen skeppades ut via Narvik.

Sex dagar före den tyska invasionen mötte Quisling företrädare för den tyska underrättelsetjänsten i Köpenhamn och avslöjade då viktiga detaljer om det norska försvaret.

På kvällen den 9 april gick Quisling ut i radio och förklarade att den norska regeringen hade avgått och att en ”nationell regering” under Quisling nu styrde Norge. Först dagen efter kom den lagliga regeringen ut med ett meddelande som tydligt förklarade att norrmännen skulle göra väpnat motstånd mot tyskarna.

1942 fick Quisling i uppdrag av Tyskland att bilda regering. Ouislings nazistiska parti blev därefter ett lydigt redskap för tyskarna.

Efter kriget avrättades Quisling för förräderi och begreppet ”Quisling” har sedan dess kommit att beteckna en som förråder sitt land.

Norges beredskap

I början av 1940 hade Norge omkring 20 000 inkallade soldater och landets fartyg, flygplan och pansarbilar var oftast av dålig kvalitet. Natten mot den 9 april tog den norska regeringen beslut om partiell mobilisering, vilket innebar att de män som skulle ställa upp för försvaret av Norge fick en brevinkallelse inom två dagar. Hade Norge istället valt att införa total mobilisering hade detta kunnat ske via radio och gett omedelbar effekt.

På papperet skulle den norska armén bestå av ca 100 000 man. Armén hade inga stridsvagnar, bara några få pansarbilar och gammelmodiga kulsprutor. Stridsflyget bestod bara av 76 plan, de flesta gamla Gloster Gladiator-jaktplan.

Flottan hade 113 fartyg, inklusive 2 gamla pansarkryssare, Eidsvold och Norge.

Striderna i Oslofjorden och sänkningen av Blücher

Det gick enkelt för tyskarna att erövra Danmark och de hade räknat med att erövringen av Norge skulle gå lika snabbt. Men så blev inte fallet.

I anfallet mot Norge den 9 april satte tyskarna in 1200 flygplan och över 100 000 soldater i 270 transportfartyg. En stor del av anfallsvågen var inriktad på Oslo. Först gick den stora kryssaren Blücher tillsammans med 13 andra fartyg. Ombord på Blücher fanns över 2 000 man, bland annat gestapoagenter vars uppgift var att arrestera kungen.

Inne i Oslofjorden hade norrmännen två gamla kanoner från 1800-talet som var köpta från Tyskland. De kallades för Moses och Aron. De avfyrade nu sina 240 kilo tunga granater som träffade Blücher. Brand utbröt och Blücher sjönk. Omkring 800 tyska sjömän och soldater omkom. Befälhavaren på Oscarsborgs fästning i Oslofjorden som gav order om att anfalla Blücher dekorerades efter kriget med Norges högsta militära utmärkelse, krigskorset med svärd.

Tyskarna kunde ändå landsätta över 8 000 soldater. Många soldater var i ett bedrövligt tillstånd eftersom de flesta var bondpojkar som inte var vana vid havet. Den långa överfarten i hårt väder hade gjort dem sjösjuka och knappast stridsberedda.