Jordbruk och pyramidbyggen i forntidens Egypten
Kvinnor och män som skördar vete. Del från en väggmålning från 1300-talet f.Kr.
Nildalen gav bördig åkermark
I början var Egypten indelat i Övre och Nedre Egypten. Det sumpiga deltat i Nedre Egypten - landets norra del - kallades Ta-mehu, papyrusväxtens land. Den odlingsbara marken i floddalen kallades det Svarta landet - Kemet. Sitt namn fick det av den bördiga jordens färg.
Övre Egypten - landets södra del - kallades Ta-schema, sävens land. Den steniga öknen som omgav floddalen kallades det Röda landet - Deshret. Där bodde ingen, ingenting kunde växa där och det regnade nästan aldrig. För egyptierna var det ett skydd mot främmande inkräktare vilket också innebar trygga handelsvägar till resten av Afrika. Naturresurser i området gav sandsten att bygga monument av och guld till smycken.
ANNONS
ANNONS
Nilen delade in böndernas år i tre årstider:
- Översvämningstiden, juli-oktober, då ingen kunde arbeta på åkrarna.
- Såtiden, november-februari, då man sådde och plöjde.
- Skördetiden, mars-juni, då man skördade.
Nilen var huvudstråk för transport och handel och där fanns förutom fisk också stora djur som flodhästar och krokodiler. Man drack, tvättade sig och sina kläder i Nilens vatten.
I sumpmarkerna jagade man vattenfåglar. Fåglarna blev uppskrämda från papyrusvassen av jägarens dresserade katt och dödades med en kastkäpp, en sorts bumerang.
Papyrus växte i sumpmarkerna. Egyptierna använde ark av sammanpressade papyrusfibrer att skriva på. Papyrus användes även till båtar, lådor, korgar, mattor och sandaler.
Jordbruk i dagens EgyptenIdag är en dryg fjärdedel av invånarna i Egypten sysselsatta inom jordbruket. Jordbruket står för försörjningen för mer än halva befolkningen. Ändå utgörs mindre än en tjugondel av Egyptens yta av odlingsbar mark, i Nildeltat, utmed Medelhavskusten och i en remsa längs Nilen som aldrig är bredare än två mil. Landet saknar skogar och det finns knappt några betesmarker. Numera möjliggör Assuandammen och regleringen av Nilen att jordbruksmarken kan konstbevattnas året om och därför inte är beroende av de årliga översvämningarna. |
Pyramidbyggen
Pyramiderna är faraonernas gravplats. Faraonerna trodde att de blev riktiga gudar i livet efter döden och därför måste deras gravar vara mycket storartade.
När en pyramid skulle byggas krävdes stor yrkesskicklighet och tusentals arbetare. Vart pyramiden skulle stå bestämdes av astronomer som hade studerat stjärnorna. Pyramidens dimensioner beräknades av matematiker och arkitekter. Stenblocken formades av stenhuggare och bearbetades av hantverkare.
ANNONS
ANNONS
De äldsta pyramiderna var formade som väldiga trappsteg och man trodde att farao skulle klättra upp för trappstegen till solen. Pyramiderna som byggdes senare hade jämna sluttande sidor formade som en ramp som skulle föra farao till himlen.
Det tog lång tid att uppföra dessa storslagna byggnadsverk. Att bygga den stora Cheopspyramiden i Giza tog mer än 20 år. Ursprungligen var den täckt av glänsande vit kalksten och toppen var belagd med guld.
Förmän (arbetsledare) organiserade olika arbetslag som bestod av flera tusen arbetare.
Pyramider i Giza med ett tempel och Sfinxen i förgrunden. Bilden är en rekonstruktion av hur det såg ut en gång i tiden.
Arbetet vid pyramiderna var ett mycket riskfyllt jobb. Många arbetare krossade eller bröt armar och ben eller halkade och slog ihjäl sig. Arbetarna trodde att om de hjälpte till med att bygga pyramiden fick de del i faraos nästa liv.
Det första som gjordes vid pyramidbygget var att märka ut platsen där pyramiden skulle stå. Stenhuggarna använde verktyg av koppar och brons. En metod att hugga stenarna var att göra små hål i stenblocken längs den linje där man ville att stenen skulle spjälkas. Sedan slog man träkilar i hålen och hällde vatten över dem så att de svällde tills stenen sprack.
Det första lagret stenar lades ut över hela bottenytan, sedan lades sidorna - från hörnsten till hörnsten. Nästa lager lades ovanpå det förra, och så vidare upp till tolv lager sten. För att göra pyramidens yta slät, la man stora triangelformade kalkstensblock som ytbeläggning, uppifrån och ned. Stenhuggarna var så skickliga att passa in stenblocken att det ofta inte ens går att få in ett hårstrå mellan dem.
Stenblocken som användes vid pyramidbygget vägde ca 2,5 ton och arkeologerna har olika teorier om hur egyptierna lyckades lyfta dessa tunga stenblock.
En av teorierna är att det fanns en ramp av lera och stenar på vilken stenblocken släpades upp med hjälp av slädar. Slädarna drogs över runda trästockar överdragna med fin lera för att det skulle gå lättare. För att rampens lutning inte skulle vara för brant måste den ha varit tre gånger så lång som pyramiden.
Den andra teorin går ut på att pyramidens inre byggdes trappstegsvis och att det fanns flera ramper från steg till steg. Dessa fylldes senare med mindre stenar, varefter ytbeläggningen lades på plats.
ANNONS
ANNONS
Pyramiderna i Giza
Inne i pyramiden ledde ett labyrintiskt gångsystem till de olika kamrarna. Djupt inne i pyramiden fanns gravkammaren. Den döde faraons kista placerades där i en sarkofag, en kista av sten. Runt sarkofagen staplades lådor fyllda med faraons ägodelar, samt mat, möbler och modeller över saker som faraon kunde behöva i livet efter döden. På väggarna fanns texter som garanterade farao en trygg färd till dödsriket. Andra rum var fyllda med föremål och skatter som skulle göra det bekvämt för faraon i livet i dödsriket.
Gravarna hade en sorts gravsten i form av en dörr med inristade böner och den dödes namn. Genom dörren ansågs själen kunna ta sig ut och in. Efter faraons begravning lämnade prästerna gravkammaren och gick ut baklänges. Dörren förseglades så att ingen skulle kunna komma in.
I dödstemplet (visas i förgrunden på bilden ovan) fanns en öppen kammare där den dödes själ vårdades. Här kunde man lämna mat och offergåvor till den döde och till gudarna.
Sfinxen, uthuggen ur berget, vaktar pyramiderna vid Giza. Sfinxen har ett människohuvud och en lejonkropp. Människohuvudet stod för intelligens och lejonkroppen för styrka. Tillsammans symboliserade de kungamakten. Sfinxen vid Giza är 4500 år gammal, 73 meter lång och 20 meter hög.
Visste du att:
- Den bördiga marken i kring Nilen började brukas redan 6000 år f.Kr.
- Cheopspyramiden är den största stenbyggnaden i världen (om man inte räknar med Kinesiska muren). Den är 146 meter hög och innehåller nästan två och en halv miljoner stora kalkstensblock.
- När araberna erövrade Egypten på 600-talet trodde de att det ingick läkande medel i mumieinlindningen. Av den orsaken började de använda riven mumie mot tandvärk och magsmärtor. Riven mumie förekom även som läkemedel i Sverige och övriga Europa tills långt in på 1800-talet. Den stora efterfrågan på riven mumie ledde till att en nytillverkning kom igång i den egyptiska staden Alexandria. De människor som balsamerades då var ofta avrättade brottslingar.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Varför var Nilen så viktig för jordbruket?
- Nämn fakta om Nedre Egypten.
- Nämn fakta om Övre Egypten.
- På vilket sätt delade Nilen i året för bönderna?
- Vad är papyrus och vad kunde det användas till?
- Beskriv hur ett pyramidbygge kunde gå till.
- Varför byggdes pyramiderna? Tror du att det även fanns andra skäl än de som framgår i texten? Motivera ditt svar.
L LÄS MER: Egyptens pyramider
M LÄS MER: Pyramiderna
M LÄS MER: Skrivaryrket i gamla Egypten
M LÄS MER: Forntidens Egypten
S LÄS MER: Egyptens historia
M LÄS MER: Flodkulturer
L LÄS MER: Lätta fakta om Nilen
M LÄS MER: Floderna och de första stora civilisationerna
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
John P McKay m.fl., A History of World Societies, Bedford/St. Martins, 2009
Eva Queckfeldt, Medelhavsvärlden - 3000 år av historia, Studentlitteratur, 2010
Ian Shaw, Ancient Egypt: A Very Short Introduction, Oxford University Press, 2004
FÖRFATTARE
Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.
