Tyskland ockuperar Danmark och Norge
Lugnet före stormen
Efter att Polen kapitulerat och landet delats upp mellan Nazityskland och Sovjetunionen under hösten 1939, förväntade sig de brittiska och franska regeringarna ett tyskt anfall västerut. I Frankrike förlitade sig den militära ledningen på att Maginotlinjen skulle hejda den tyska framryckningen. Maginotlinjen var en fransk befästningslinje med bunkersystem och kanontorn längs med gränsen mot Tyskland som hade uppförts mellan åren 1928-1936.
ANNONS
ANNONS
Något direkt tyskt anfall kom inte under hösten och vintern 1939 och det skulle dröja fram till våren 1940 innan kriget trappades upp i väster.
I Storbritannien fick denna period, september 1939 till april 1940, smeknamnet "the phoney war" (låtsaskriget) medan tyskarna kallade ”lugnet” för der sitzkrieg (sittkriget). Att kalla det för en lugn period ger dock inte en helt sanningsenlig bild av situationen. Polen utsattes under den här perioden för en blodig ockupationspolitik, där både Nazityskland och Sovjetunionen begick fruktansvärda krigsbrott mot civilbefolkningen. Men det skedde också fler andra blodiga händelser.
Förluster i människoliv ute på havenI oktober 1939 drabbades Storbritannien av den första stora förlusten under kriget då den tyska ubåten U-47 sänkte det brittiska slagskeppet HMS Royal Oak vid Scapa Flow, tillhörande Orkneyöarna. Mer än 830 brittiska sjömän omkom. Ungefär en månad senare, i mitten av december 1939, mötte de tre brittiska kryssarna HMS Exeter, HMS Ajax och HMS Achilles det tyska fickslagskeppet Admiral Graf Spee i ett sjöslag i Atlanten utanför Sydamerikas kust. Admiral Graf Spee hade som uppdrag att sänka brittiska handelsfartyg på Atlanten och ansågs utgöra ett stort hot mot den brittiska flottan. Vid drabbningen fick båda sidorna omfattande skador på sina fartyg, men det tyska fartyget hade dessutom förbrukat nästan all sin ammunition. Istället för att kapitulera valde tyskarna att sänka sitt egna fartyg utanför hamnen i Uruguays huvudstad Montevideo. I Storbritannien firades sänkningen av Admiral Graf Spee som en seger och hämnd för att HMS Royal Oak gått till botten. |
Den 9 april 1940 avbröts slutligen ”lugnet” i och med att Tyskland utan förvarning anföll de neutrala länderna Danmark och Norge
Varför anfölls Danmark och Norge?
Den direkta orsaken bakom den tyska invasionen av Danmark och Norge i april 1940 har varit omdiskuterad. Det mest troliga är att det låg flera tänkbara orsaker bakom anfallet. Hitler var i inledningsskedet av kriget inte särskilt intresserad av Skandinavien, förutom att Tyskland var beroende av den svenska järnmalmen som vintertid - när Sveriges hamnar i norra delen av Östersjön var tillfrusna - transporterades med järnväg till norska Narvik och sedan vidare sjövägen till Tyskland. Men järnmalmsfrågan var inte avgörande för ett anfall.
Den tyska militärledningen såg flera fördelar med att invadera Norge. De norska fjordarna kunde fungera som utmärkta baser för den tyska marinen, och från flygfält i Norge skulle tyskarna vinna en stor fördel inför ett framtida anfall mot de brittiska öarna.
Att Danmark drogs in i dessa planer handlade i första hand om att en lyckad invasion av Norge krävde att de danska flygfälten kunde utnyttjas för mellanlandningar. Dessutom medförde en lyckad invasion av både Norge och Danmark att Tyskland kunde kontrollera hela kuststräckan mellan Narvik och de tyska hamnarna, där den svenska järnmalmen lossades.
I både Storbritannien och Frankrike förstod man naturligtvis järnmalmens betydelse för den tyska krigsmaktens framgångar samt de geografiska fördelar som Tyskland skulle tjäna på en invasion. Redan i början av 1940 fanns det planer på en allierad, fransk-brittisk, intervention (inblandning) i Norge för att hinna före tyskarna. Dessa planer förverkligades dock aldrig, förutom att brittiska jagare under tiden före det tyska anfallet minerade farvattnen väster om Narvik. I februari 1940 inträffade emellertid den så kallade "Altmarkaffären" som kom att förändra läget radikalt.
ANNONS
ANNONS
Altmark bordas
Altmark var en tyskt fartyg som tjänade som försörjningsfartyg åt det tidigare omnämnda fickslagskeppet Admiral Graf Spee (se faktarutan ovan). Efter att slagskeppets förråd hade fyllts på under vintern 1939, lastades närmare 300 tillfångatagna brittiska sjömän över till Altmark för vidare transport till Tyskland. De brittiska sjömännen var fångar från fartyg som Admiral Graf Spee anfallit och sänkt på Atlanten. Det brittiska marinministeriet hade fått information om att Altmark transporterade brittiska sjömän, och på dåvarande marinministern Winston Churchills uttryckliga order skulle fångarna räddas.
Altmark utnyttjade den norska neutraliteten och seglade hem till Tyskland på norskt territorialvatten för att inte bli upptäckt av den brittiska flottan. Den norska sjöfartskontrollen genomsökte Altmark, men fann inget uppseendeväckande. Britterna godtog emellertid inte kontrollen, och den 16 februari 1940 bordade brittiska soldater från jagaren HMS Cossack fartyget. Även detta var ett brott mot den norska neutraliteten eftersom bordningen ägde rum på norskt territorialvatten. Samtliga brittiska sjömän kunde räddas, men fyra tyskar dödades ombord på Altmark. För Hitler blev Altmarkaffären en anledning till att anfalla Norge.
Tyska fallskärmsjägare över Danmark
Tidigt på morgonen den 9 april korsade de första tyska infanteriförbanden den danska gränsen på Sønderjylland och ryckte fram utan att möta något större motstånd. Samtidigt landsattes tyska fallskärmsjägare på Själland och norra Jylland, och i Köpenhamn landsteg närmare tusen tyska soldater från fartyget Hansestadt Danzig. Deras mål var att så snabbt som möjligt erövra fortifikationerna och det kungliga slottet Amalienborg.
Den danska armén hade utifrån de förutsättningar som fanns kämpat tappert. 16 danska soldater miste livet den 9 april. Inför hotet att Köpenhamn skulle bombas sönder och samman valde den danska regeringen i samråd med kungen att kapitulera endast efter några timmars strider. Den danska regeringens beslut räddade säkerligen livet på tusentals civila Köpenhamnsbor. Det bidrog också till att danskarna under inledningen av ockupationen fick behålla ett visst självstyre (den tyska kontrollen över Danmark blev sedan allt hårdare i takt med att det civila motståndet mot ockupationsmakten ökade).
Norskt motstånd
Samtidigt som anfallet mot Danmark inleddes, påbörjades också invasionen av Norge. Huvudmålet var de viktiga städerna Oslo, Trondheim, Kristiansand och Narvik. Invasionen av Norge var tänkt att ske både genom luftlandsättningar av fallskärmssoldater på strategiska platser samt genom landstigande soldater från fartyg, likt invasionen av Köpenhamn.
Regeringen i Norge som förstod vad som höll på att hända redan natten till den 9 april, lät utfärda en mobiliseringsorder för södra Norge. Men eftersom läget var så oklart vad gällde Tysklands planer, avstod regeringen från vidare åtgärder.
När den tyska flotteskadern, under ledning av den tunga kryssaren Blücher, närmade sig Oslo möttes de av tungt motstånd från fästningen Oscarsborg. Blücher träffades av fästningens stora kanoner och gick snabbt till botten i Oslofjordens iskalla vatten. Troligtvis följde över 1 000 tyska soldater och sjömän fartyget ner i djupet.
ANNONS
ANNONS
Den norska regeringen - i samråd med kung Haakon VII - vägrade ge efter för de tyska påtryckningarna om att kapitulera,. Istället valde norrmännen att fortsätta kampen mot den tyska övermakten. Men tyskarna kunde ändå marschera in i Oslo redan den 9 april eftersom man lyckats erövra Fornebu (Oslos dåvarande huvudflygplats) där trupper och krigsmaterial kunde landsättas.
Dagen därpå började brittiska soldater, och senare även franska, anlända till Narvik, för att tillsammans med norrmännen ta upp kampen mot ockupanterna. Slaget om Narvik och Nordnorge pågick fram till juni 1940 då de allierade drog sig tillbaka. Då hade den norska kungafamiljen evakuerats till London där en exilregering upprättades.
Med livet som insats
Efter att Norge och Danmark hade kapitulerat började den folkliga motståndskampen mot ockupationsmakten - en kamp som skulle pågå under fem år.
Den främsta formen av motstånd var det tysta motståndet - att på olika vis utan våld visa ockupanterna att invånarna misstyckte. I denna tysta kamp spelade både det danska och norska kungahuset en avgörande roll. Den danske kungen Christian X (1870-1947) och den norske Haakon VII (1872-1957) framstod som enande gestalter för befolkningen. Christians X:s dagliga ridturer genom Köpenhamn sågs av danskarna som ett tydligt ställningstagande mot ockupationen. Att bära kungens monogram på rockslaget blev med tiden ett sätt att visa sin avsky för den tyska övermakten. Även i Norge blev kungafamiljen en enande kraft för folket, och från sin exil i London fortsatte Haakon VII att leda motståndet mot tyskarna.
Det fanns dock både danskar och norrmän som var villiga att ta till mer drastiska medel i kampen mot ockupanterna, och detta med livet som insats. De danska och norska motståndsrörelserna var dock ganska små, ingen hade fler än 1 000 medlemmar.
BOPA (Borgerlige partisaner) och Holger Danske var de största motståndsgrupperna i Danmark, medan den största i Norge hette Milorg (Militær organisasjon).
Trots att motståndsrörelserna var ganska små, utförde de många hjältemodiga uppdrag, till och med krigsavgörande operationer (som när norska motståndsmän ur Milorg 1943 sprängde tungvattenfabriken i Rjukan i Telemarksfjällen).
Motståndsrörelsernas vanligaste uppdrag var olika typer av sabotage och likvideringar av angivare på öppen gata. I Danmark dödades 400 angivare och i Norge 65. Men motståndsrörelserna utförde också andra större operationer, som när Arbeitskontoret i Oslo sprängdes 1943, vilket resulterade i att registren över norrmän i arbetsför ålder förstördes. Motståndsrörelsen fruktade att arkivet skulle användas för att tvångsutskriva norrmän till arbetstjänst.
Alla som deltog i motståndsrörelsen gjorde det med livet som insats. Hundratals danska och norska medlemmar ur motståndsrörelsen dödades eller försvann spårlöst.
Sveriges inställning
En annan aspekt av ockupationen av Danmark och Norge som måste diskuteras är Sveriges inställning. Redan på morgonen den 9 april 1940 informerades den svenska samlingsregeringen - som leddes av statsminister Per Albin Hansson - om läget i grannländerna. Regeringens inställning var att neutraliteten till varje pris skulle upprätthållas, för att inte stöta sig med varken Tyskland eller de allierade. Fegt, menade många.
ANNONS
ANNONS
Trots den svenska neutralitetspolitiken tillät den svenska regeringen att tyska soldater som skulle till Norge transiterades med järnväg genom Sverige. Permittenttrafiken som den kallades, pågick fram till 1943 då den tyska krigslyckan definitivt hade vänt. Den svenska malmexporten till Tyskland, jämte leveranser av bland annat kullager, fortsatte fram till 1944. I utbyte fick Sverige välbehövligt stenkol och koks.
Samtidigt som Sverige drev denna till en början medgörliga linje gentemot Tyskland, hjälpte Sverige också många danskar och norrmän som var på flykt undan den tyska ockupationsmakten, däribland många inom motståndsrörelsen.
Medlöparna ställs inför rätta
Men det fanns också danskar och norrmän som villigt tjänade ockupationsmakten, inte minst genom att anmäla sig som frivilliga till Waffen-SS. Närmare 6 000 danskar och lika många norrmän antogs, och då var det ändå tusentals fler som ansökte men inte blev antagna. Förutom dessa SS-rekryter var det långt fler danskar och norrmän som tjänade ockupationsmakten på andra sätt.
Freden i maj 1945 innebar att tiotusentals medlöpare ställdes inför rätta, vissa fick fängelse och andra böter. De värsta förrädarna fick dödsstraff, däribland den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling, som avrättades på Akershus i Oslo i oktober 1945.
Vidkun QuislingNorrmannen Vidkun Quisling (1887-1945) utnämndes till ministerpresident i Norge 1942. Quisling som hade ett yrkesförflutet inom den norska militären, grep makten efter den tyska ockupationen 1940, och hans parti Nasjonal Samling blev det enda tillåtna partiet i Norge. Quislings makt var dock begränsad och han var underställd den tyska ockupationsmakten med Josef Terboven som krigskommissarie över Norge. Josef Terboven tog sitt liv i en bunker utanför Oslo när freden tillkännagavs. |
Totalt avrättades 46 danskar och 25 norrmän för landsförräderi. Allmänhetens dom blev också hård över alla de danska och norska kvinnor som hade haft förhållanden med tyska soldater och officerare. Särskilt hårt drabbades alla de barn, närmare 20 000, som antingen hade en dansk eller norsk mor och en tysk far. Dessa barn har senare vittnat om alla de övergrepp de blivit utsatta för under sin uppväxt, ett öde de aldrig själva kunnat välja.
LÄS MER: Den 9 april 1940 - Hitler anfaller Danmark och Norge
LÄS MER: Operation Weserübung
LÄS MER: Sverige och andra världskriget, del 1: Finland, Danmark och Norge invaderas
LÄS MER: Danmarks historia
LÄS MER: Norges historia
LÄS MER: Hvidstengruppen
LÄS MER: Polistrupperna
ANNONS
ANNONS
Visste du att:
Uttrycket "Quisling" är sedan andra världskriget en vanlig internationell benämning på en landsförrädare. Det används speciellt om någon som samarbetar med ockupationsmakten, det vill säga som kollaboratör.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Vad kallades den lugna perioden under andra världskriget från september 1939 till april 1940 i Storbritannien?
- Nämn några skäl till varför Tyskland anföll Danmark och Norge i april 1940.
- Varför valde den danska regeringen att kapitulera så snabbt?
- Vad var resultatet av den norska regeringens vägran att kapitulera den 9 april 1940?
- Berätta kortfattat om de danska och norska motståndsrörelserna.
- Vem var Vidkun Quisling och varför är han känd?
- Ge några exempel på vad som kunde hända efter krigsslutet med personer som varit medlöpare (välvilligt inställda till den tyska ockupationsmakten).
Fundera på:
- Varför tror du att Norge valde att fortsätta kämpa mot Tyskland trots stora förluster?
Litteratur:
Alf R. Jacobsen, Bitter seger, Narvik 10 april-10 juni 1940, Lind & Co, 2017
Antony Beevor, Andra världskriget Del 1, Från krigsutbrottet till november 1942, Historiska media, 2013
Bjørn Bjørnsen, Norge 9 april 1940: Tyska invasionen timme för timme, Atlantis, 1978
Bo Knarrström, Danmark i krig: ockupation, sabotage och likvideringar 1940-45, Informationsutvecklarnas förlag, 2016
Niklas Zetterling, Michael Tamelander, Den nionde april: Nazitysklands invasion av Norge 1940, Historiska Media, 2018
Ulf Troell, Fönster mot den fria världen: den danska motståndsrörelsen och dess verksamhet i Sverige under ockupationstiden 1940-1945, Warne Förlag, 2008
FÖRFATTARE
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
