Biologiska stridsmedel skiljer sig från vanliga vapen eftersom de bygger på sjukdomar eller giftiga ämnen från levande organismer. De kan vara svåra att upptäcka direkt, och effekterna kan komma först efter en tid. Därför kan de skapa både sjukdom och stor oro i samhället.
Under kalla kriget utvecklade vissa stater program för biologiska vapen, där smittämnen som mjältbrand, smittkoppor och pest kunde ingå. Idag går det bland annat att använda genmodifierade organismer vilket ökar vapnets hållbarhet. Dessutom ger dessa ofta mer svårbehandlade skador.
Vattenburen smitta
Biologiska vapen är förbjudna vapen som kan användas för att skada människor, djur eller grödor. Det kan förekomma i bland annat vätske- eller pulverform och spridas på många olika sätt, till exempel med hjälp besprutningsplan, artillerigranater, brev eller via livsmedel, insekter och infekterade föremål.
Vatten har använts under mycket lång tid i samband med biologisk krigföring. Redan under antiken spreds pest genom att pestsmittade lik kastades ned i vattenbrunnar som infekterades. Eftersom vissa smittämnen kan spridas via vatten är det viktigt att samhället skyddar dricksvatten, vattenverk och ledningsnät mot olyckor, föroreningar och sabotage.
I Sverige inträffar det varje år mellan fem och tio vattenburna sjukdomsutbrott. Även om de allra flesta har ”naturliga” orsaker, visar exempel från senare år vilka allvarliga följder en attack med ett biologiskt stridsmedel skulle kunna få. 1988 till exempel, blev 11 000 personer i Boden – 41 procent av befolkningen – mag- och tarmsjuka efter ett tekniskt fel i ett vattenreningsverk.
Billigt och enkelt
Biologiska vapen har tidigare funnits i vissa staters militära program, men B-vapenkonventionen förbjuder biologiska vapen och kräver att sådana vapen förstörs. Vissa länder misstänks dock fortfarande ha tillgång till sådana vapen för militärt bruk. Användning av biologiska vapen och vissa giftämnen regleras i FN:s kemvapenkonvention. Användning av samtliga giftämnen regleras av B-vapenkonventionen.
B-vapenkonventionen är ett viktigt internationellt avtal. Den förbjuder länder att utveckla, tillverka och lagra biologiska vapen. Syftet är att forskning om mikroorganismer ska användas för fredliga ändamål, till exempel medicin, vaccin, smittskydd och livsmedelssäkerhet.
Även mindre aktörer kan utgöra ett hot, men biologiska vapen är svåra att hantera och mycket farliga även för den som försöker använda dem. Därför har laboratorier, sjukhus och universitet strikta säkerhetsrutiner för hur farliga smittämnen och prover får hanteras.
För farliga smittämnen krävs mycket sträng kontroll, särskild expertkunskap och hög säkerhet. Sådana ämnen får bara hanteras i särskilda miljöer och för lagliga ändamål, till exempel forskning, diagnostik och smittskydd. Endast särskilt utbildad personal i godkända och säkra laboratorier får hantera sådana ämnen.
Ett viktigt ord i sammanhanget är biosäkerhet. Det betyder att människor, djur och miljö ska skyddas från farliga smittämnen. Biosäkerhet handlar bland annat om säkra laboratorier, skyddsutrustning, utbildning, kontroll av prover och snabb upptäckt av smittor.
S LÄS MER: Folkrätt och krigets lagar
M LÄS MER: Vapen
M LÄS MER: Kemiska stridsmedel
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
