Befolkningen var mycket liten och människorna levde i små grupper som ofta befann sig långt från varandra. Ibland möttes grupperna för att byta varor, samarbeta eller hitta en partner, men på många håll kunde man färdas långt utan att träffa någon alls. Under större delen av jägarstenåldern fanns troligen färre än en miljon människor i hela världen. När jordbruket började spridas omkring 10 000 f.Kr hade antalet vuxit till ungefär fyra miljoner – färre än vad som idag bor i många enskilda storstäder.
Alla i gruppen behövde hjälpa till för att skaffa mat och utföra andra viktiga uppgifter. Arbetsuppgifterna kan ha fördelats efter bland annat ålder, erfarenhet och kön, men fördelningen varierade mellan olika grupper. Både kvinnor och män kan ha deltagit i jakt, fiske och insamling av växter. Redskapen tillverkades av trä, ben, horn och sten, bland annat flinta.
Handel och kontakter mellan grupper
Det förekom handel mellan olika grupper under stenåldern. De bytte föremål och material med varandra, till exempel snäckskal, bärnsten, färgpigment och särskilda sorters sten som användes till redskap.
Varorna kunde färdas långa sträckor genom att bytas vidare från grupp till grupp. Vissa föremål var praktiska, medan andra kan ha använts som smycken eller visat att en person hade hög status.
Livet styrdes av årstiderna
Tillvaron påverkades starkt av behovet att hitta mat. Människorna flyttade därför ofta mellan olika platser beroende på årstid, klimat och tillgången på djur, fisk och växter. Det kan vi bland annat se genom boplatser, redskap, djurben och andra arkeologiska fynd.
Jägar- och samlarlivet varierade mycket mellan olika årstider och områden. På platser där det fanns gott om mat kunde människorna få en varierad kost och ha tid till annat än att söka föda. Livet kunde samtidigt vara hårt och osäkert på grund av kyla, skador, sjukdomar och perioder med matbrist.
Kunskaper som var avgörande för överlevnadenEn människa under jägarstenåldern behövde kunna mycket för att överleva. Hon behövde känna igen ätliga och giftiga växter, förstå djurens spår och veta var det fanns vatten. Hon måste också kunna tillverka redskap, göra upp eld, laga mat och hitta skydd mot kyla och regn. Kunskaperna fördes vidare genom att barn och ungdomar såg hur äldre personer arbetade och sedan övade själva. Man kan jämföra detta med att bära med sig ett helt bibliotek i minnet. Om viktig kunskap glömdes bort kunde det få allvarliga följder för hela gruppen. Arkeologerna hittar främst sådant som bevaras länge, exempelvis stenredskap och ben. Föremål av trä, skinn, växtfibrer och bark har oftast ruttnat bort. Därför känner vi bara till en liten del av all utrustning som människorna använde.
|
Jägarstenåldern i Sverige
Ungefär samtidigt som jordbruksrevolutionen inleddes i Mellanöstern började det tjocka istäcket över Sverige dra sig tillbaka. Människor kunde därför bosätta sig här betydligt senare än i många andra delar av världen. Sveriges stenålder var ändå flera tusen år lång.
Några av de äldsta kända spåren efter människor i Sverige har hittats vid Finjasjön i Skåne. Fynden är omkring 13 000 år gamla. Människorna jagade bland annat ren och levde i ett kallt landskap nära det område där inlandsisen nyligen hade smält bort.
Befolkningen under den äldre stenåldern var mycket liten. Det går inte att veta exakt hur många människor som levde här, men de var troligen bara några tusen eller ännu färre under den första tiden. När isen drog sig tillbaka kunde människor stegvis bosätta sig i fler delar av Götaland, Svealand och Norrland. Vid mellanstenålderns slut, omkring 4000 f.Kr, kan befolkningen ha uppgått till tiotusentals människor, men uppskattningarna är osäkra.
Jägarstenåldern övergick stegvis i bondestenåldern, som också kallas den yngre stenåldern. Jordbruk och boskapsskötsel spreds gradvis, men jakt, fiske och insamling fortsatte att vara viktiga under lång tid. När tillgången på mat blev mer stabil kunde befolkningen så småningom öka.
