Vapen under första världskriget

Prickskyttarna var en plåga

Prickskyttarna var en plåga för soldaterna i skyttegravarna. 1915 skrev en engelsk officer: ”Sergeant Doherty dödades av en prickskytt medan han övervakade ett byggarlag i handräckningstjänst. Detta är den artonde förlusten vi har förlorat på detta sätt sedan vi kom i frontlinjen i tisdags, det är en deprimerande historia”.

Det var speciellt duktiga skyttar som utsågs till prickskyttar och de bar kamouflagefärgade jackor och var utrustade med gevär med kikarsikten. Prickskyttarna arbetade ofta flera månader på samma avsnitt vilket innebar att de fick goda kunskaper om terrängen.

Prickskyttarna arbetade inte i skyttegravarna utan kröp under natten ut i ingenmansland och stannade där hela dagen medan de flyttade från skydd till skydd. Ett vanligt tyskt trick var att vifta med en skylt på engelska. Om någon var dum och tittade upp för att läsa texten blev han omedelbart skjuten. När de tyska prickskyttarna blev alltför besvärliga kallade britterna in artilleriet som sköt sina granater.

Handgranaten, ett populärt vapen

De första handgranaterna som britterna använde var lika farliga för användarna som för fienden. På våren kom den kända ananasliknande Millsgranaten.  Granater var ett effektivt vapen när man angrep fienden i skyttegravar. När man kom ner i en fientlig skyttegrav användes granater från tvärgrav till tvärgrav. Man använde sällan bajonetter. Brittiska förlustsiffror visade att i ett urval av över 200 000 sår endast 0,32 procent var orsakade av bajonetter.

Kulsprutorna behärskade slagfältet

Det är ingen överdrift att säga att kulsprutorna fullständigt behärskade hela slagfältet. Under det andra slaget vid Ypres i april 1915 blev hela brigader nästan förintade och orsaken var kulsprutor.

Det tyska 57:e regementets krigsdagbok skriver: ”Det kan aldrig någonsin tidigare i ett krig ha funnits ett mer perfekt mål än denna solida mur av khakiklädda män. Det fanns bara en order att ge. Skjut tills piporna exploderar”.

Ännu värre var det under slaget vid Loos i september 1915. Det blev en ren slakt av britter. Under de två första timmarna av slaget förlorade britterna fler män än under hela D-dagen 1944. Flera divisioner blev utrotade. Under den andra dagens anfall med 10 000 brittiska soldater förlorade britterna under en tre timmars strid drygt 8000 i stupade soldater. De tyska soldaterna avfyrade sina kulsprutor mot massan av brittiska soldater som stormade fram och hela skottfältet var fyllt av brittiska soldater och effekten blev förödande.

Vid Somme hände en märklig händelse som gjorde att tyskarna hade svårt att förstå engelsmännens stridstaktik. En tysk kulspruteskytt skrev: “Vi blev mycket förvånade över att se dem komma gående, vi hade aldrig sett det förut. Officerarna gick först. Jag lade märke till en av dem som gick lugnt med en promenadkäpp i handen. När vi började skjuta, behövde vi bara ladda och ladda om. De föll i hundratal. Man behövde inte sikta, vi bara sköt rakt in bland dem”.

Dessutom visste tyskarna att britterna skulle komma. Några dagar innan klippte man hål i taggtråden och stigar markerades i förväg, så det var inget under att kulspruteelden riktades med så dödlig precision.

Taggtråd

Taggtråden uppfanns i USA under 1800-taler för att inhägna boskap. Den första militära användningen av taggtråd ägde rum under det rysk-japanska kriget 1904-1905.

Taggtråden var ett effektivt vapen under första världskriget. Det förhindrade stormningar av skyttegravar. Soldaterna ägnade farofyllda nattliga timmar att reparera sin egen taggtråd och förstöra fiendens med avbitare.

Eldkastare

Den tyska armén införde eldkastare 1911. De varierade från stora anordningar till bärbara ryggbördor. När de användes tvingades gas under tryck ut en ström av brinnande olja ur ett rör. De användes effektivt för första gången av tyskarna mot britterna i Flandern i juli 1915. Även om det fanns nackdelar med eldkastarna, de var stora och hade en kort räckvidd, hade de en imponerande psykologisk verkan och var användbara för att rensa skyttegravar.