Karl IX och Gustav II Adolf hade som politiskt mål att införliva (föra samman) de baltiska provinserna med Sverige.
Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius hade instruktion att i grunden förändra kyrkans organisation och undervisningen i Estland. Han skulle förse provinsen med en kyrkoorganisation byggd på den svenska. Han stötte dock på hårt motstånd från den lokala adeln, som bland annat vände sig mot att hans förslag skrevs på svenska. Rudbeckius ogillade också böndernas livegenskap och att deras barn inte fick gå i skolan. Vissa försök gjordes även att omvända den ortodoxa befolkningen i Karelen (i Finland) och Ingermanland till lutheranismen, vilket fick många att fly till Ryssland.
Johan Skytte verkade i Rudbeckius anda då han som generalguvernör i Livland (södra Estland och norra delen av dagens Lettland) inrättade en hovrätt och ett universitet i Dorpat (nuvarande Tartu). Axel Oxenstierna och den svenska högadeln skulle dock efter Gustav II Adolfs död komma att stå för en annan politik. De ville ge betydligt större självständighet åt provinserna men önskade inte ha dem representerade i riksdagen. I 1634 års regeringsform slogs också fast att de som inte var bofasta inom Sveriges och Finlands "enskilda och av ålder fattade gränser" inte skulle ha "något ord på riksdagar eller andra rådslag".
En förklaring till Oxenstiernas och den svenska högadelns negativa inställning är att ett införlivande (av de baltiska provinserna med Sverige) mötte starkt motstånd inom adeln i Baltikum eftersom det skulle innebära en försvagning av dess privilegier. De baltiska provinserna kunde därför bli ett säkerhetspolitiskt problem. Till detta kom att den svenska adeln köpte och tilldelades jord i provinserna eftersom adelsmännen där fick bättre förmåner än i Sverige. I de tyska provinserna skulle i stort sett samma förhållanden gälla som i de baltiska.
Kronan skulle föra en annan politik i de landskap som erövrades vid Brömsebrofreden än den gjort i provinserna på andra sidan Östersjön och i Tyskland. De nya landskapen – utom Halland – fick omedelbar representationsrätt i riksdagen. I fredsfördraget från Roskilde hette det att den tidigare danska adeln i de erövrade landskapen skulle introduceras på det svenska Riddarhuset. De skånska bönderna blev liksom prästerna och borgarna representerade redan vid 1664 års riksdag.
Under Karl XI:s skånska krig visade det sig dock att befolkningens sympatier låg hos danskarna. Inte bara snapphanarna slöt upp på deras sida. För de skånska borgarna och bönderna var inte Stockholm utan Köpenhamn den naturliga huvudstaden. Prästerna protesterade mot att de skulle använda den svenska kyrkoordningen i stället för den danska. Den skånske historikern Sven Lagerbring konstaterade på 1700-talet kärnfullt att man inte ömsade sinnelag lika lätt som man bytte skjorta. Dessutom utsattes skåningarna för inkvartering av svenska soldater.
Efter det skånska kriget intensifierades försvenskningen i de södra landskapen. Den svenska staten drev då igenom en hårdare och mer systematisk anpassning till svenska lagar och svenskt styre. Lunds universitet, kyrkan och undervisningsväsendet bidrog alla till processen. När danskarna 1709 invaderade Skåne fick de inte samma stöd från lokalbefolkningen som under 1670-talet.
Under Karl XI återupptogs försöken att omvända den ortodoxa befolkningen i Ingermanland, men dessa avbröts efter protester från den lokala adeln och den ryske tsaren.
Så gick försvenskningen av Skåne tillFörsvenskningen var inte en enskild händelse utan en process som pågick under flera årtionden. Svenska lagar och administrativa regler infördes, samtidigt som kyrkan och skolundervisningen fick en viktig roll. Präster skulle predika på svenska, och barn fick lära sig att läsa med hjälp av svenska ABC-böcker och katekeser. Lunds universitet utbildade präster och ämbetsmän som skulle arbeta i de tidigare danska landskapen. Trots myndigheternas krav levde flera danska seder och arbetssätt kvar långt in på 1700-talet.
|
S LÄS MER: Universitetet i Dorpat och försvenskningen av Baltikum under 1600-talet
M LÄS MER: Skånska kriget
M LÄS MER: Snapphanar
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
