Försvenskningen av Skåne och andra områden

Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius hade instruktion att i grunden förändra kyrkans organisation och undervisningen i Estland. Han skulle förse provinsen med en kyrkoorganisation byggd på den svenska. Han stötte dock på hårt motstånd från den lokala adeln, som bland annat vände sig mot att hans förslag skrevs på svenska. Han ogillade också böndernas livegenskap och att deras barn inte fick gå i skolan. Vissa försök gjordes även att omvända den ortodoxa befolkningen i Karelen (i Finland) och Ingermanland till lutheranismen, vilket fick många att fly till Ryssland.

Johan Skytte verkade i Rudbeckius anda då han som generalguvernör i Livland (södra hälften av Estland och norra hälften av Lettland) inrättade en hovrätt och ett universitet i Dorpat (nuvarande Tartu). Axel Oxenstierna och den svenska högadeln skulle dock efter Gustav II Adolfs död komma att stå för en annan politik. De ville ge betydligt större självständighet åt provinserna men önskade inte ha dem representerade i riksdagen. I 1634 års regeringsform slogs också fast att de som inte var bofasta inom Sveriges och Finlands "enskilda och av ålder fattade gränser" inte skulle ha "något ord på riksdagar eller andra rådslag".

En förklaring till Oxenstiernas och den svenska högadelns negativa inställning är att ett införlivande (av de baltiska provinserna med Sverige) mötte starkt motstånd inom adeln i Baltikum eftersom det skulle innebära en försvagning av dess privilegier. De baltiska länderna kunde därför bli ett säkerhetspolitiskt problem. Till detta kom att den svenska adeln köpte och tilldelades jord i provinserna eftersom de där fick bättre förmåner än i Sverige. I de tyska provinserna skulle i stort sett samma förhållanden gälla som i de baltiska.

Kronan skulle föra en annan politik i de landskap som erövrades vid Brömsebrofreden än den gjort i provinserna på andra sidan Östersjön och i Tyskland. De nya landskapen - utom Halland - fick omedelbar representationsrätt i riksdagen. I fredsfördraget från Roskilde hette det att den tidigare danska adeln i de erövrade landskapen skulle introduceras på det svenska Riddarhuset. De skånska bönderna blev liksom prästerna och borgarna representerade redan vid 1664 års riksdag.

Under Karl XI:s skånska krig visade det sig dock att befolkningens sympatier låg hos danskarna. Inte bara snapphanarna slöt upp på deras sida. För de skånska borgarna och bönderna var inte Stockholm utan Köpenhamn den naturliga huvudstaden. Prästerna protesterade mot att de skulle använda den svenska kyrkoordningen i stället för den danska. Den skånske historikern Sven Lagerbring konstaterade på 1700-talet kärnfullt att man ömsade inte sinnelag lika lätt som man bytte skjorta. Dessutom utsattes skåningarna för inkvartering av svenska soldater.

Efter det skånska kriget skulle dock försvenskningen i de södra landskapen gå bättre. Svenskarna hade lärt sig av misstagen och gick försiktigare fram. Universitetet i Lund gjorde betydande insatser för försvenskningen liksom kyrkan och undervisningsväsendet. Då danskarna 1709 invaderade Skåne förekom inte någon motsvarande uppslutning på "fiendens" sida som på 1670-talet.

Under Karl XI återupptogs försöken att omvända den ortodoxa befolkningen i Ingermanland men dessa avbröts efter protester från den lokala adeln och den ryske tsaren.

LÄS MER: Universitetet i Dorpat och försvenskningen av Baltikum under 1600-talet

LÄS MER: Skånska kriget

LÄS MER: Snapphanar

Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik