De tyska protestanternas förhoppningar stod nu till den svenske kungen, som ju också var protestant. År 1630 beslöt Gustav II Adolf att ingripa i kriget. Han ville hjälpa de tyska protestanterna, men han hoppades också göra erövringar för Sveriges räkning.
Den svenska armén
En del av Gustav II Adolfs armé utgjordes av svenska och finländska trupper som utrustats av landskapen (se tidigare artikel). Vid sidan om dem stred en mängd tyska och skotska trupper, som kungen hade värvat och som leddes av sina egna officerare.
Slaget vid Breitenfeld
År 1631 mötte den svenska hären den tyske kejsarens trupper i ett stort slag vid Breitenfeld nära Leipzig i östra Tyskland. Den svenska hären bestod av 22 000 man och var förstärkt med 18 000 man från det protestantiska Sachsen. De kejserliga trupperna räknade 32 000 man och leddes av general Tilly.
Striden började med att kejsarens befälhavare Tilly gjorde ett överraskande anfall mot den sachsiska armén, som drevs på flykten. Samtidigt anföll det kejserliga rytteriet svenskarna, men de lyckades stå emot under hårda strider.
Nu gick Gustav II Adolf framåt med sitt fotfolk och rytteri och lyckades erövra kejsarens alla kanoner som stod uppställda på en höjd. De svenska trupperna vände kanonerna mot sina fiender, och den fruktansvärda beskjutningen avgjorde slaget. De kejserliga trupperna flydde från slagfältet, och segern blev svenskarnas.
Seger och död
Segern vid Breitenfeld blev en triumf för Gustav II Adolfs krigskonst. Kejsarens makt var bruten och han måste låta de tyska protestanterna utöva sin religion i fred.
Gustav II Adolf tågade därefter långt ner i Sydtyskland med sina trupper och vände sedan norrut igen. Den 6 november 1632 mötte hån en ny kejserlig här vid Lützen. Striden blev oerhört blodig och pågick hela dagen i tät dimma. Svenskarna segrade till slut, men kungen stupade (dog) i striden.
Svenskt anfall på Danmark
Efter Gustav II Adolfs död fortsatte svenskarna att delta i kriget. De fick uppleva både framgångar och nederlag under befäl av generaler som Gustav Horn, Johan Banér och Lennart Torstensson.
Under tiden som kriget pågick i Tyskland, gick svenskarna till anfall mot Danmark, Sveriges gamla medtävlare om makten över sjöfarten i Östersjön. En här gick från söder in i Jylland. En annan här ryckte från norr över gränsen in i det danska Skåne. Danskarna var hårt trängda. Men tack vare den danska flottans tappra kamp kunde de klara sig från ett fullständigt nederlag.
Freden slöts i Brömsebro år 1645. Den blev hård för Danmark. Sverige tog Jämtland och Härjedalen (Norge tillhörde sedan gammalt Danmark), öarna Gotland och Ösel samt Halland på 30 år.
