De tyska protestanternas förhoppningar stod nu till den svenske kungen, som ju också var protestant. År 1630 beslöt Gustav II Adolf att ingripa i kriget. Han ville hjälpa de tyska protestanterna, men han hoppades också göra erövringar för Sveriges räkning.
Den svenska armén
En del av Gustav II Adolfs armé utgjordes av svenska och finländska trupper som utrustats av landskapen (se tidigare artikel). Vid sidan om dem stred en mängd tyska och skotska trupper, som kungen hade värvat och som leddes av sina egna officerare.
Slaget vid Breitenfeld
År 1631 mötte den svenska hären den tyske kejsarens trupper i ett stort slag vid Breitenfeld nära Leipzig i östra Tyskland. Den svenska hären bestod av 22 000 man och var förstärkt med 18 000 man från det protestantiska Sachsen. De kejserliga trupperna räknade 32 000 man och leddes av general Tilly.
Striden började med att kejsarens befälhavare Tilly gjorde ett överraskande anfall mot den sachsiska armén, som drevs på flykten. Samtidigt anföll det kejserliga rytteriet svenskarna, men de lyckades stå emot under hårda strider.
Nu gick Gustav II Adolf framåt med sitt fotfolk och rytteri och lyckades erövra kejsarens alla kanoner som stod uppställda på en höjd. De svenska trupperna vände kanonerna mot sina fiender, och den fruktansvärda beskjutningen avgjorde slaget. De kejserliga trupperna flydde från slagfältet, och segern blev svenskarnas.
Seger och död
Segern vid Breitenfeld blev en triumf för Gustav II Adolfs krigskonst. Kejsarens makt var bruten och han måste låta de tyska protestanterna utöva sin religion i fred.
Gustav II Adolf tågade därefter långt ner i Sydtyskland med sina trupper och vände sedan norrut igen. Den 6 november 1632 mötte hån en ny kejserlig här vid Lützen. Striden blev oerhört blodig och pågick hela dagen i tät dimma. Svenskarna segrade till slut, men kungen stupade (dog) i striden.
Svenskt anfall på Danmark
Efter Gustav II Adolfs död fortsatte svenskarna att delta i kriget. De fick uppleva både framgångar och nederlag under befäl av generaler som Gustav Horn, Johan Banér och Lennart Torstensson.
Under tiden som kriget pågick i Tyskland, gick svenskarna till anfall mot Danmark, Sveriges gamla medtävlare om makten över sjöfarten i Östersjön. En här gick från söder in i Jylland. En annan här ryckte från norr över gränsen in i det danska Skåne. Danskarna var hårt trängda. Men tack vare den danska flottans tappra kamp kunde de klara sig från ett fullständigt nederlag.
Freden slöts i Brömsebro år 1645. Den blev hård för Danmark. Sverige tog Jämtland och Härjedalen (Norge tillhörde sedan gammalt Danmark), öarna Gotland och Ösel samt Halland på 30 år.
Westfaliska freden
Kriget i Tyskland fortsatte fram till år 1648 då fred slöts mellan alla inblandade. I den westfaliska freden, som händelsen kallas, fick Sverige flera landområden i norra Tyskland.
Därmed hade Sverige blivit en stormakt i Europa. Östersjön hade blivit ett svenskt innanhav.
Soldater och befolkning under krigetUnder fälttågen försörjdes armén av de städer och byar där de drog fram. Mat och pengar tog man utan medlidande, och befolkningen blev med tiden helt utarmad. Hungersnöd och svåra sjukdomar följde i arméernas spår. Stora områden av Tyskland blev helt förstörda och hälften av alla invånare dog genom krig, hunger och sjukdom. Många människor som fått sina gårdar nedbrända flydde till lugnare områden. Familjen med i vagnarnaUnder fälttågen bodde soldaterna i stora tältläger. Soldaterna hade rätt att ta med sig hustru och barn. De följde med i trossvagnarna efter armén och på kvällen sökte männen upp dem. Soldaterna fick lön för sin tjänst, och för pengarna köpte de mat och dryck i trossen. Sträng disciplinDet rådde en sträng disciplin i det svenska lägret. Rättskipningen var hård. Om någon drack sprit under gudstjänsten, förlorade han halva månadslönen. Om någon lyfte vapen mot sin chef dömdes han att hängas, och försökte någon slå sin chef, miste han högra handen. Gustav II Adolf strävade oftast efter att skydda befolkningen mot plundringar. Och de soldater som gjorde sig skyldiga till övergrepp lät han avrätta. Men efter hand som kriget pågick blev det ont om pengar och mat. Kriget förråade soldaterna, och det blev mycket vanligt att grupper av soldater på egen hand överföll och plundrade bondgårdar och byar. Dålig sjukvårdDe svåra epidemier som drog genom landet drabbade också arméerna. Sjukvården var usel och det var långt flera soldater som dog av feber i lägret än som stupade i strid. De soldater som överlevt kriget återvände till Sverige. Hem kom också de som blivit sårade eller förklarats odugliga till soldater. De fick en liten pension, men kom att höra till de allra fattigaste grupperna i samhället.
|
Litteratur:
Sverker Oredsson, Gustav Adolf - Sverige och trettioåriga kriget, Lund Univ. Press, 1992
Göran Rystad m.fl. Historia kring trettioåriga kriget, Wahlström & Widstrand, 1994
Herbert Langer och Paul Frisch, Trettioåriga kriget - en kulturhistoria, Natur och kultur, 1981
Sten Carlsson m.fl., Den svenska historien, del 4: Gustav Adolfs och Kristinas tid 1611-1654, Bonniers, 1966
Jerker Rosén, 1500- och 1600-talens historia, Läromedelsförlagen, 1972
FÖRFATTARE
Text: Lars Hildingson, f.d. historielärare och läromedelsförfattare
