Svensk upprustning i början av stormaktstiden
Den svenska krigsmakten genomgick stora reformer under Gustav II Adolfs ledning.
Gustaf Il Adolfs ärvda krig
Gustav II Adolf var bara 17 år när hans far, Karl IX, dog och och han själv blev kung (1611). Kungens rådsherrar begärde att den unge kungen skulle lova att rätta sig efter de råd herrarna gav honom. På det sättet fick rådsherrarna mera att säga till om än under Karl IX:s tid. Rådets ledare, Axel Oxenstierna, fungerade som den unge kungens mentor och gav honom stöd och hjälp. Och det behövdes, för när Gustav II Adolf blev kung befann sig Sverige i krig med både Danmark, Ryssland och Polen. Det var krig som hade börjat redan på Karl IX:s tid.
ANNONS
ANNONS
Kriget mot Danmark
I början av 1600-talet hörde allt land på båda sidor om Öresund till Danmark. Svenska skepp var på så sätt nästan instängda i Östersjön. Danskarna kunde lätt kontrollera alla svenska fartyg som skulle ut ur Östersjön. I Helsingör fick de betala tull (avgifter) till den danska kungen.
På västkusten hade Sverige endast en smal kustremsa vid Göta älvs mynning. Där låg Älvsborgs fästning som skulle försvara den enda svenska hamnen på västkusten.
Den danske kungen Kristian IV hade planer på att bilda en ny union av de nordiska länderna (likt den tidigare Kalmarunionen). Han väntade på ett lämpligt tillfälle att anfalla Sverige.
År 1611 bröt kriget ut. Danskarna hade stora framgångar och erövrade gränsfästningen Kalmar, som ansågs som "rikets nyckel". Kriget kallades därför för Kalmarkriget. Också Älvsborg föll. Därmed var Sverige avstängt från all handel västerut.
Sverige måste nu sluta fred med Danmark i Knäred år 1613. För att återfå fästningen Älvsborg fick Sverige betala en miljon riksdaler, som var en ofantligt stor summa pengar.
Det ryska kriget
Kampen om hamnarna i Estland och Lettland fortsatte under Gustav Il Adolfs regering (se Vasasönerna). Ryssland var dock så svagt att man i freden i Stolbova 1617 gav Ingermanland och västra Karelen till Sverige. Därmed blev Ryssland avstängt från Östersjön och Sverige fick landområden runt hela Finska viken.
Det långa kriget med Polen
Ända sedan kung Sigismunds tid var Sverige i krig med Polen. Efter frederna med Danmark och Ryssland fortsatte Gustav II Adolf kriget mot polackerna. Han erövrade staden Riga.
År 1629 slöt han ett sexårigt vapenstillestånd med Polen. Sverige fick Livland (Lettland) och fem städer vid Östersjön. Det betydde att Sverige nu kunde kontrollera och lägga tull på en stor del av den ryska handeln västerut. Sverige hade alltså vunnit kampen om makt och inflytande över Baltikum (de baltiska länderna).
ANNONS
ANNONS
Älvsborgs lösenI freden i Knäred år 1613 lovade Sverige att betala en lösen på en miljon riksdaler för att återfå fästningen Älvsborg från danskarna. Pengarna skulle betalas med en fjärdedel om året under fyra år. Om Sverige inte kunde betala, skulle danskarna behålla Älvsborg. En miljon riksdaler var en mycket stor summa pengar. Man har beräknat att den motsvarade Sveriges hela spannmålsskörd under fyra år. Men pengarna måste betalas, eftersom Älvsborg var Sveriges enda skydd vid Västerhavet. För att kunna få fram summan i tid måste den svenska regeringen ta stora lån i utlandet, och sedan måste folket betala tillbaka lånen genom en extraskatt som lades ovanpå de vanliga skatterna. Alla måste vara med om att betala. En piga fick betala en halv riksdaler om året till Älvsborgs lösen, och en dräng fick punga ut med en hel riksdaler. Det var mycket pengar: för en riksdaler kunde man köpa 12 kilo smör (smör var förr i tiden en värdefull vara). Kungen själv måste smälta om sitt bordssilver till pengar. Till slut var äntligen pantsumman betald och Älvsborg, som kungen kallade sin "ädelsten", hade på nytt blivit svenskt. |
Gustav II Adolf skapar en ny armé
Under krigen med Danmark och Ryssland upptäckte kungen stora brister i den svenska krigsmakten Han började därför bygga upp en helt ny armé. Det bestämdes att landskapen varje år måste ställa upp ett bestämt antal soldater. Dessa tusentals bondsöner och drängar blev sedan flitigt övade av kungen och hans officerare. Det gällde att få fram egna trupper som kunde mäta sig med de värvade (anställda) yrkessoldaterna i utlandet. Men en stor del av den svenska hären bestod också i fortsättningen av utländska soldater.
Finspång - en 450-årig järnindustri
Det var viktigt att de svenska soldaterna utrustades med svenska vapen: värjor, musköter, kanoner. Kungen och hans rådgivare understödde därför de svenska järnbruken. En av de svenska vapensmedjorna låg i Finspång i Östergötland.
Vi vet inte när de första bergsmännen lyfte sina släggor i Finspång. Men 1572 talas det om en stångjärnshammare som dunkade vid Finspångsån. Mot slutet av 1500-talet började man tillverka kanoner och kanonkulor vid bruket.
Kanonerna från Finspång spred sedan död och förstörelse på slagfälten runt om i Europa och Amerika på 1600-, 1700-och 1800-talen.
ANNONS
ANNONS
Från vapensmedja till verkstadsindustriMan tillverkade inte bara vapen i Finspång. I hammarsmedjorna vid ån framställdes stångjärn som exporterades i stora mängder (stångjärn = järn som smitts i långa stänger). År 1856 började man bygga en av järnvägens stambanor (huvudjärnväg) genom Östergötland. En ny stor tillverkning på Finspångs bruk blev då järnvägsräls. I början av 1900-talet sköt man det sista provskottet med kanon i Finspång. Bofors bruk i Värmland övertog kanontillverkningen. |
Louis de Geer
Louis de Geer var en rik holländare som invandrade till Sverige i början av 1600-talet. Han lade så småningom under sig en mängd svenska gruvor och bruk, bland andra Finspång, och satte där fart på vapentillverkningen. Under de Geers första år utskeppades över hamnen i Norrköping bl.a. 827 järnkanoner, 8 577 harnesk samt över 10 000 kulor och granater.
När Gustav II Adolf drog ut i nya krig var hären rustad med vapen från bruk och fabriker som ägdes av Louis de Geer.
Invandrare från Belgien
De Geer värvade yrkeskunnigt folk bland vallonerna i Belgien. Till Finspång och andra svenska bruk kom masugnsmästare, kanongjutare, smältare och stångjärnssmeder.
De belgiska vallonerna skrev ofta kontrakt för sex år. Deras hustrur fick ett månadsbidrag. Många av dem reste till Finspång och familjerna stannade i sitt nya land. De Geer tog väl hand om sina utländska arbetare. Han delade ut böcker, ordnade sjukvård och byggde bostäder åt dem.
Ättlingar till dessa 1600-talets invandrare finns kvar än idag. En del av dem bär fortfarande de gamla vallonska efternamnen, t.ex. Gauffin [gåfä'ng], du Rietz [dy'rje], Hybinette [hybinä'tt].
ANNONS
ANNONS
Regalskeppet VasaRegalskepp kallades i gamla tider örlogsflottans (krigsflottans) största skepp. År 1628 seglade det nybyggda regalskeppet "Vasa" ut från Stockholms hamn. Stränderna var kantade av folk som nyfiket betraktade den höga stormasten, de svällande seglen och de många skulpturerna som smyckade skrovet (fartygskroppen). Plötsligt greps fartyget av en stormvind, lade sig på sidan och sjönk. 30 människor följde skeppet i djupet. "Vasa" skulle ha en besättning av 133 båtsmän och 300 soldater, men soldaterna hade ännu inte gått ombord. Upp ur djupet efter 333 årFlera bärgningsförsök misslyckades. På 1600-talet lyckades man bärga ett 50-tal bronskanoner. Sedan glömdes skeppet bort. År 1956 hittade man vraket av "Vasa" i Stockholms ström. Några år senare togs det upp det till ytan och bogserades till ett varv där man idag har samlat stora delar av skeppet och byggt ett särskilt Vasamuseum. Det stora skeppet rymmer fyra däck. På det översta, kobryggan, samlades manskapet vid inspektioner (kontroller) och gudstjänster. Här stod också några mindre kanoner. På de båda batteridäcken - det övre och det undre - stod 48 tunga kanoner uppställda. Varje kanon krävde sju mans betjäning. De många kanonerna gjorde att fartyget blev överbelastat och ostadigt. På det understa däcket, trossdäcket, förvarades segel, trossar (rep) och annat material. Livet ombord på ett örlogsfartyg i början av 1600-taletBesättningen hade inga uniformer utan bar samma enkla kläder som andra sjömän. De var klädda i tröjor och yllebyxor, strumpor och sleifskor, och på huvudet bar de en bred filthatt. För att kunna känna igen sina ägodelar försåg var och en sina saker med sitt bomärke (ägarmärke). Varje man hade en skeppskista där han förvarade sina tillhörigheter. Besättningsmännen levde ett torftigt (enkelt) liv. De sov om natten på samma däck som kanonerna stod. Maten var enformig - för det mesta några skorpor, bröd, salt kött och torkad fisk. Man hade också levande kor och svin ombord som reservproviant. Köket låg längst ner. All mat lagades över öppen eld i en stor kittel som hängde på en stång över elden. Man åt på tallrikar av tenn eller trä och drack ur kaggar och lerkrus. Männen fick mycket att dricka: 3 liter öl per man och dag. Men det behövdes mycket öl för att skölja ner den salta och ofta ruttna födan. |
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Hur gammal var Karl IX:s son när han ärvde makten?
- På vilket sätt fick rådsherrarna mera makt?
- Vem hjälpte kungen att styra landet i krig och fred?
- Varför var Sverige i krig med Danmark? Hur slutade kriget?
- Hur slutade kriget mot Ryssland?
- Varför var Sverige i krig med Polen?
- Varför började Gustav Adolf att rusta upp del svenska armén?
- Varför värvades belgiska arbetare (valloner) till Sverige?
- Varför omkom inte flera människor när regalskeppet "Vasa" gick till botten 1628?
M LÄS MER: Stormaktstidens Sverige
M LÄS MER: Trettioåriga kriget - Sverige blir en stormakt
S LÄS MER: Varför och hur blev Sverige en stormakt?
S LÄS MER: Armén och flottan under stormaktstiden
M LÄS MER: Indelningsverket
S LÄS MER: Vallonernas betydelse för svensk järnindustri
M LÄS MER: Sverige och det trettioåriga kriget
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur:
Sten Carlsson m.fl., Den svenska historien, del 3: Vasatiden 1520-1611, Bonniers, 1966
Sten Carlsson m.fl., Den svenska historien, del 4: Gustav Adolfs och Kristinas tid 1611-1654, Bonniers, 1966
Sverker Oredsson, Gustav Adolf - Sverige och trettioåriga kriget, Lund Univ. Press, 1992
Jerker Rosén, 1500- och 1600-talens historia, Läromedelsförlagen, 1972
FÖRFATTARE
Text: Lars Hildingson, f.d. historielärare och läromedelsförfattare
