Folkungarna eller de äkta folkungarna är en benämning på den stormannagruppering som under 1200-talet stod i opposition mot den Erikska ätten och mot Folkungaätten, med vilka de samtidigt var släkt. Folkungarna har setts som representanter för de lokala stormannaskikten (framför allt i Uppland) som motsatte sig kungamaktens expansion och utvidgning av skatterna och därför lanserade alternativa tronkandidater.
Folkungarna dyker för första gången upp i källorna som ett stödparti till den Erikska ätten i slaget vid Gestilren 1210, där bland annat den som givit namn åt kretsen, Folke jarl, stupade.
Senare var folkungarna emellertid aktiva bakom Knut Långes uppror mot Erik Eriksson 1229. Knut Långe var släkt med Erik Eriksson och ingick i dennes förmyndarregering. Efter att ha fördrivit sin unge släkting valdes han till kung 1230. Efter hans död 1234 kunde dock Erik Eriksson återvända hem.
Knut Långes son Holmger Knutsson (död 1248) lanserades som tronpretendent (övertagare av tronen) vid ett nytt uppror mot Erik Eriksson 1247. Upproret krossades emellertid i slaget vid Sparrsätra utanför Enköping samma år.
Synen på folkungarna som ett regionalt förankrat stormannaparti i kamp mot en expansiv centralmakt (statsförvaltning) baserar sig bland annat på en notis i Sigtunaannalerna från detta tillfälle: "samma år [1247] förlorade Upplands allmoges menighet sin frihets seger vid Sparrsätra, och ålades spannmale, skeppsvist och andra bördor". Holmger flydde efter nederlaget till Ångermanland, tillfångatogs, avrättades och begravdes i Sko kloster. Mirakel ska senare ha inträffat vid hans grav.
När Erik Eriksson dog 1250 gjorde folkungarna ett nytt försök att ta makten med Holmgers bror Filip Knutsson (död 1251) som tronkandidat. Efter att ha misslyckats med att få stöd från Norge värvade Filip och en annan tronpretendent vid namn Knut Magnusson trupper i Tyskland och gick till aktion. De besegrades dock i slaget vid Herrevadsbro vid Kolbäcksån i Västmanland hösten 1251. Erikskrönikan berättar om hur de slagna upprorsledarna lovades amnesti, varpå Birger jarl lät halshugga dem.
Folkungarna stödde Magnus Ladulås uppror mot Valdemar 1275, men reste sig några år senare en sista gång under Johan och Birger Filipsson (Filipssönernas uppror 1278-1280). En av missnöjesanledningarna var att Magnus använt utlänningar i rikets styrelse. När även denna resning krossats försvann folkungarna som politisk maktfaktor. Filipssönerna avrättades för majestätsbrott.
LÄS MER: Folkungaätten
LÄS MER: Erikska ätten
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
