Ryttarfolken på stäppen: skyterna, Hsiung-nu, hunnerna och mongolerna

Vid östra Medelhavet och Svarta havet börjar ett väldigt stäpplandskap. Det sveper genom Asien i en enorm båge vars yttersta spets nästan når ända till Gula havet utanför Kinas östra kust. Det var på detta enorma gräshav som människan först tämjde hästen. För de människor som bodde på stäppen kom hästen att bli en oumbärlig kamrat. Stäppernas kringströvande ryttarfolk skulle i över tusen år utgöra ett allvarligt hot mot de bofasta folken runt omkring, européerna och kineserna. Under århundradenas lopp har blotta namnen på en rad ryttarfolk: skyterna, Hsiung-nu, hunnerna och mongolerna injagat skräck i folken runt omkring.
L

Ryttarfolkens bakgrund som nomader hade gjort dem vana vid strapatser och ett hårt liv på hästryggen. De var därför också uthålliga och skickliga ryttare som i kombination med kunnigt ledarskap gjorde dem till en effektiva krigare.

Skyterna

Skyterna levde på stäpperna norr om Svarta havet. De hade sin storhetstid ungefär 500 år f.Kr. Det var en tid när de flesta nationer ännu inte hade utvecklat kavalleriet. I krig användes soldater till fots eller hästdragna stridsvagnar.

Skyterna angrep ridande i full karriär och avlossade svärmar av pilar från sina bågar. I regnet av pilar kom de skytiska ryttarna närmare och närmare, precis som om de tänkte attackera. I sista ögonblicket kastade de om sina hästar, och galopperade tillbaka, samtidigt som de vände sig om i sadeln och sköt ännu flera pilar. På avstånd omgrupperade ryttarna sig för en ny attack från något annat håll på den förvirrade fienden.

ANNONS

ANNONS

Dessa snabba, överraskande och väl samordnade attacker går igen genom ryttarfolkens historia. Ett snabbt och rörligt kavalleri som rör sig samordnat var något som motståndarna i århundraden hade väldigt svårt att finna några motmedel mot.

I Europa stred under medeltiden kavalleriet på ett helt annat sätt. Tungt beväpnade riddare red framåt som en mur av stål och krossande allt i sin väg. Men mot en fiende som flydde undan och kunde rida i cirklar runt de trögrörliga riddarna fanns, som vi ska se, inget att sätta emot.

Skyterna hämtade, liksom alla andra ryttarfolk, sina hästar från de stora hjordar som betade vilt på de väldiga stäpperna. Hästarna var små - vi skulle närmast kalla dem ponnyer - och raggiga men väldigt starka och uthålliga.

Den grekiske historieskrivaren Herodotos skrev om skyterna på 500-talet f.Kr. Då hade de redan i århundraden byggt ett starkt rike norr om Svarta havet.

Skyterna hade bland annat plundrat sig fram genom Palestina mot Egypten. Egyptens farao tvingades att köpa sig fred. Han trodde sig inte kunna besegra skyterna.

Herodotos skriver att vart än skytera drog fram förstörde de allt. Han berättar också att skyterna skar öronen av sina fallna fiender och gjorde dryckesbägare av deras huvudskålar.

Att ryttarfolken utpekas som barbarer av författare i de hotade länderna går också igen genom historien. Men skyterna har lämnat efter sig stora mängder fint arbetade guldsmycken, så de kunde inte bara vara barbarer.

Persernas långa jakt

År 514 f.Kr slog skyterna tillbaka Persiens mäktige kung Darius den store.

Skyterna insåg att de inte skulle ha någon chans mot den stora persiska armén i ett regelrätt slag. Istället delade skyterna upp sina krigare i två grupper. En dag fick perserna syn på skyterna och gav sig efter dem. Så började en av de längsta och mest hopplösa jakterna i den militära historien.

De hästburna skyterna lekte med perserna. Darius kastade fram sina soldater, men skyterna vek hela tiden undan. Skyterna angrep perserna från sidorna och gav sig på soldater som kommit ifrån sin armé.

Perserna tågade ständigt framåt i väldiga kolonner med fotsoldater. Framför dem brände skyterna marken och förgiftade brunnarna. Skyterna ledde perserna genom stäpperna, över floder, in och ut ur skogar. Det liknade inget krig Darius varit med om. Det fanns inga städer att inta, inga fästningar att belägra. Det var som om han slagits mot tomma luften.

Darius gav upp och återvände hem.

Hsiung-nu och Kina

Kina hade också enorma problem med de hästburna nomadfolken. Andra århundradet f.Kr levde folket Hsiung-nu på stäpperna utanför Kinas västra gräns. Precis som skyterna bodde de i tält och gjorde bägare av sina dödade fienders huvudskålar. Hsiung-nu använde samma taktik som skyterna; mötte de en starkare fiende drog de sig tillbaka och slog till i virvlande snabba attacker. Liksom för alla andra hästfolk var bågen Hsiung-nus främsta vapen, kompletterad med ett kort svärd och en lans.

Kinas gränstrakter var alltid oroliga med ständiga strider. Till sist började kineserna att bygga Kinesiska muren i ett försök att hålla nomaderna ute. Muren är det största byggnadsverk människor gjort. Den är omkring 600 mil lång och bestod från början av flera mindre murar. Kejsar Shi Huangdi lät på 200-talet f.Kr förena murarna och fick därmed äran av att ha byggt Kinesiska muren.

Men muren hjälpte inte heller. Till sist fick kineserna köpa sig fred av Hsiung-nu, precis som Egyptens farao en gång fått göra av skyterna. Kineserna tvingades att betala 7 procent av landets inkomster till Hsiung-nu; det motsvarar i dagens penningvärde mer än 100 miljoner kronor om året. Summan skulle betalas i rent guld. För den tiden var det en enorm summa.

ANNONS

ANNONS

Hunnerna

Inget folk från stäpperna, förutom mongolerna, har varit så fruktat i Europa som hunnerna. Romarna trodde inte att de var mänskliga. Så här beskrev historikern Marcellinus hunnerna;

De har satta kroppar, starka armar och tjocka nackar och är så oerhört fula och böjda att de skulle kunna vara tvåbenta djur.

Hunnerna blev som mäktigast under kung Attila, som i mitten av 400-talet e.Kr utgjorde ett starkt hot mot det försvagade romarriket. Liksom alla ryttarfolk kunde hunnerna snabbt samla ihop sina arméer; det behövdes bara tre eller fyra veckor. De flesta riken i Västeuropa behövde månader för att samla sina styrkor.

Hunnerna nådde långt in i västra Europa, och år 450 erövrade de och förstörde staden Metz, som idag ligger i Frankrike. De hotade också staden Orléans.

I juni 451 möttes hunnerna och en armé ledd av den romerske härföraren Aetius nära staden Troyes i Frankrike. Slaget slutade närmast oavgjort, men hunnerna hade stoppats och drog sig tillfälligt tillbaka.

Men nästa år återvände hunnerna och angrep norra Italien. Städerna Pavia och Milano tvingades betala för att slippa att bli plundrade. Attila planerade att angripa Rom men ändrade sig sedan pest brutit ut bland hans soldater och en undsättningsstyrka landsatts i Italien.

År 453 beslöt Attila att gifta om sig. Men på bröllopsnatten dog han. Enligt vissa uppgifter drack han sig till döds, enligt andra mördades han av sin brud.

Mongolerna

Det allra mäktigaste ryttarfolket var mongolerna. Under sin ledare Djingis khan framträdde de under 1200-talet som en oemotståndlig kraft. Mongolerna skapade ett enormt välde som, när det var som störst, sträckte sig från Kina ända in i östra Europa. Mongolernas stridstaktik byggde, liksom andra ryttarfolks, på rörlighet och snabba överraskande attacker. I början av 1200-talet var mongolernas armé den bästa i världen.

Deras armé gick till strid med fem grupper. Först red två grupper tungt kavalleri och sedan tre grupper lätt kavalleri.

Mongolernas favorittaktik var att låta en avdelning lätt kavalleri angripa motståndaren. När fienden gick till motangrepp, kastade mongolernas lätta kavalleri om sina hästar och låtsades fly i hopp om att fienden skulle följa efter. Ju större avdelning mongolerna angrep med, desto lättare var det att lura motståndaren. Ibland deltog halva mongolernas armé i låtsasanfallet. Om fienden följde efter spreds hans trupper ut, och plötsligt stod de öga mot öga med täta led av väntande mongoliska bågskyttar. När deras koger var tömda, dundrade mongolernas tunga kavalleri in för den sista attacken.

Det tunga kavalleriet smög sig på fienden under tystnad. Först i sista ögonblicket gavs order om full galopp genom att signal slogs på en stor trumma som bars av en kamel.

Mongolerna hade olika namn på sina kavalleriattacker, exempelvis "piska", "stäpp", eller "sjö". Signalerna gavs med trumpeter eller flaggor, vilket gjorde att styrkorna kunde omformera sig snabbt. Mongolerna rörde sig så snabbt att motståndaren ofta trodde att de var fem gånger så många som de egentligen var.

De verkade skräckinjagande på sina motståndare. Mongolerna var kortvuxna, och ofta var deras ansikten vanställda av långa ärr som skulle hindra skägget att växa. De bar byxor av skinn och hade överkroppen täckt av långa läderremsor.

ANNONS

ANNONS

Den franske kejsaren Napoleon, en av historiens största härförare, hävdade att en armés styrka beror på dess mängd multiplicerad med dess rörlighet. Mongolerna var mer än dubbelt så rörliga som sina fiender, både när det gällde manövrer på själva slagfältet och den hastighet med vilken deras arméer kunde förflytta sig. Flera gånger trodde motståndaren att mongolerna var många mil bort och upptäckte misstaget först när de mongoliska ryttarna gick till attack.

Karta
Bild: Ali Zifan
När Mongolernas imperium var som störst år 1279 sträckte det sig från Kinas östkust ner till Indiska oceanen och ända in i östra Europa.
Länder så vitt skilda som Kina, Indien, Polen och Ungern härjades av de mongoliska krigarna. Kina erövrades av mongolerna, som styrde landet i hundratals år. Även Ryssland erövrades.

Hård disciplin

Rytteriet var grunden i mongolernas krigföring, men det är inte hela sanningen om deras framgångar. Av kineserna lärde sig mongolerna att använda krut. Mongolerna använde det för att sprida rökridåer på slagfältet.

Disciplinen var stenhård. Reglerna var enkla; den som inte lydde lagen miste huvudet!

Alla män över 20 år var i princip skyldiga att delta i armén. I det bistra klimatet i Mongoliet tränades barnen redan som små att rida, jaga och skjuta med båge. Att kunna det var nödvändigt för att försörja en familj. Färdigheterna kom också väl till pass i krig.

Mongolerna planerade sina fälttåg ytterst noga. Spioner sändes ut åratal i förväg, och försörjningsleder bakåt byggdes upp. Under fälttåget mot Europa år 1241 upptäckte både polacker och ungrare att mongolerna visste mer om deras land än de själva gjorde.

I april 1241 besegrade mongolerna en europeisk armé under hertig Henrik av Schlesien. Europeiska riddare i tungt pansar omringades av de snabba mongolryttarna. När pilarna inte bet på riddarnas rustningar, sköt mongolerna hästarna. Rustningarna var så tunga att de riddare som föll till marken knappast kunde röra sig utan lätt blev ihjälslagna.

Samma månad besegrades en ungersk armé under kung Bela IV. En del historiker anser att om inte mongolernas storkhan Ogetai hastigt dött i december 1241 så hade mongolerna erövrat hela Europa. Men när budet om Ogetais död nådde Europa vände mongolerna om och begav sig hem för att välja en ny storkhan.

ANNONS

ANNONS

Även det islamiska väldet hotades av mongolerna. Bagdad stormades och brändes 1258. Men precis som vid attacken mot Europa 1241 hejdades mongolerna av ett dödsfall. Deras storkhan, Mangku khan, hade avlidit. Många historiker säger att det dödsfallet räddade den islamiska världen precis som Ogetais död räddade Västeuropa. Mongolernas stridskonst väckte beundran långt efter det att deras välde gått under.
 

Taktik som lever kvar

Mongolernas taktik granskades i detalj av Gustav II Adolf, en av de största svenska härförarna genom tiderna. Napoleon studerade hur mongolerna 550 år tidigare lyckats bygga upp ett jätterike. Ännu i början av 1900-talet lärde sig ryska kavalleriofficerare mongolernas taktik.

Det var först moderna skjutvapen som gjorde slut på kavalleriets roll. Det sista stora kavallerianfallet gjordes av polska ryttare i början av andra världskriget, när de red rakt mot de invaderande tyskarna. Med kulsprutor och maskingevär sköt tyskarna det polska kavalleriet i bitar, och det var slutet för ryttarangreppen på slagfälten.

Även om hästen och kavalleristen blivit föråldrad betyder inte det att mongolernas och de andra ryttarfolkens taktik blivit det. Den mekaniserade krigföringen med pansartrupper, som ersatte kavalleriet, har visat hur genial mongolernas krigföring var. Mongolerna litade på en blandning av eldkraft och rörlighet. Den taktiken ses nu som grunden för pansarkrig. Djingis khan och hans generaler var de första att kombinera begreppen eldkraft och rörlighet till eldkraft samtidigt med rörlighet.

År 1927 skrev militärhistorikern B H Liddell Hart att stridsvagnen och flygplanet var de naturliga efterföljarna till de mongoliska ryttarna. I Tyskland publicerades före andra världskriget översikter av den mongoliska planeringen, och brittiska stridsvagnsbefäl rekommenderades att studera hur mongolerna gjort. Två av andra världskrigets främsta pansargeneraler, tysken Rommel och amerikanen Patton, både studerade och beundrade Djingis khans främste general Subedei och hans taktik.
 

LÄS MER: Hunner

LÄS MER: Mongolerna

LÄS MER: Djingis khan - mongolernas härskare och Guds piska

LÄS MER: Mongolernas plundring av Bagdad gjorde slut på islams guldålder

LÄS MER: Mongoliets historia

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Vilka var skyterna?
     
  2. Beskriv i korthet vilken taktik de nomadiska ryttarfolken använde sig av i krig.
     
  3. Varför väckte hunnerna fruktan bland många människor i Europa under 400-talet e.Kr?
     
  4. Mongolerna ansågs i det närmaste vara oövervinnerliga i strid. Vad berodde det på?
     
  5. Mongolernas taktik i strid utgjorde länge ett framgångskoncept i krig och har genom historien studerats flitigt av en rad framgångsrika fältherrar. Vad utgjorde kärnan i den mongoliska taktiken och varför skulle man till och med kunna påstå att konceptet till viss del gäller än idag?
     

 

Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
 

Senast uppdaterad: 4 augusti 2022
Publicerad: 11 juli 2022

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

Liknande artiklar

M

Mongolernas plundring av Bagdad gjorde slut på islams guldålder

Härskare som lever avskilda från folket de bestämmer över, som tror sig vara utvalda av gudarna,...

L

Eldvapnens historia

Krutet uppfanns i Kina och användes först till fyrverkeripjäser och smällare. Under sina angrepp...

L

Handeln under antiken: grekerna och romarna

Sedan den mykenska civilisationen gått under omkring 1200 f.Kr kastades Grekland in i vad som...

L

Handelsförbindelser över Medelhavet under forntiden: minoerna, mykenarna, egyptierna och fenicierna

På den bergiga Medelhavsön Kreta som ligger mellan Grekland och Egypten bodde ett folk som kallades...

S

Orsaker till krig

Krig är förödande för människan, för miljön, för hela staters existens. Ändå krigar vi. Att stater...

M

Kortfattat om krigets historia

Våld och krig har sedan tusentals år gått som en röd tråd genom historien. En del forskare...

ANNONS

ANNONS

Ämneskategorier

Forntidens och antikens huvudlinjer

Forntidens och antikens huvuddrag i form av utmärkande tidstypiska företeelser och viktiga händelser.

Kinas fornhistoria

Kinas turbulenta äldsta historia och vägen fram till Kinas enande.

Antikens Persien

Det persiska riket var en stormakt under antiken. Persien låg i nuvarande Iran, men det persiska riket mer omfattade...

Romarriket

Romarriket, även kallat det romerska riket (500 f.Kr - 500 e.Kr), var antikens dominerande stormakt. Rikets medelpunkt...

Mongolerna

Mongolernas historia som skildrar deras framfart i Asien och Europa under medeltiden.

Medeltida krig och försvar

Vapen, krigföring, uppror och krig under medeltiden (500-1500).

Mongoliets historia

Här finns material som behandlar Mongoliets historia i små och stora drag.

Relaterade taggar

SO-rummet tag typ

Nomader

Nomader är ett samlingsnamn på ett folk eller en grupp människor som inte är bofast och som i...

Hunner

Hunnerna var ett nomadfolk från Asien (Mongoliet och norra Kina) som trängde in i Europa under på...