Dessa snabba, överraskande och väl samordnade attacker går igen genom ryttarfolkens historia. Ett snabbt och rörligt kavalleri som rör sig samordnat var något som motståndarna i århundraden hade väldigt svårt att finna några motmedel mot.
I Europa stred under medeltiden kavalleriet på ett helt annat sätt. Tungt beväpnade riddare red framåt som en mur av stål och krossande allt i sin väg. Men mot en fiende som flydde undan och kunde rida i cirklar runt de trögrörliga riddarna fanns, som vi ska se, inget att sätta emot.
Skyterna hämtade, liksom alla andra ryttarfolk, sina hästar från de stora hjordar som betade vilt på de väldiga stäpperna. Hästarna var små - vi skulle närmast kalla dem ponnyer - och raggiga men väldigt starka och uthålliga.
Den grekiske historieskrivaren Herodotos skrev om skyterna på 500-talet f.Kr. Då hade de redan i århundraden byggt ett starkt rike norr om Svarta havet.
Skyterna hade bland annat plundrat sig fram genom Palestina mot Egypten. Egyptens farao tvingades att köpa sig fred. Han trodde sig inte kunna besegra skyterna.
Herodotos skriver att vart än skytera drog fram förstörde de allt. Han berättar också att skyterna skar öronen av sina fallna fiender och gjorde dryckesbägare av deras huvudskålar.
Att ryttarfolken utpekas som barbarer av författare i de hotade länderna går också igen genom historien. Men skyterna har lämnat efter sig stora mängder fint arbetade guldsmycken, så de kunde inte bara vara barbarer.
Persernas långa jakt
År 514 f.Kr slog skyterna tillbaka Persiens mäktige kung Darius den store.
Skyterna insåg att de inte skulle ha någon chans mot den stora persiska armén i ett regelrätt slag. Istället delade skyterna upp sina krigare i två grupper. En dag fick perserna syn på skyterna och gav sig efter dem. Så började en av de längsta och mest hopplösa jakterna i den militära historien.
De hästburna skyterna lekte med perserna. Darius kastade fram sina soldater, men skyterna vek hela tiden undan. Skyterna angrep perserna från sidorna och gav sig på soldater som kommit ifrån sin armé.
Perserna tågade ständigt framåt i väldiga kolonner med fotsoldater. Framför dem brände skyterna marken och förgiftade brunnarna. Skyterna ledde perserna genom stäpperna, över floder, in och ut ur skogar. Det liknade inget krig Darius varit med om. Det fanns inga städer att inta, inga fästningar att belägra. Det var som om han slagits mot tomma luften.
Darius gav upp och återvände hem.
Hsiung-nu och Kina
Kina hade också enorma problem med de hästburna nomadfolken. Andra århundradet f.Kr levde folket Hsiung-nu på stäpperna utanför Kinas västra gräns. Precis som skyterna bodde de i tält och gjorde bägare av sina dödade fienders huvudskålar. Hsiung-nu använde samma taktik som skyterna; mötte de en starkare fiende drog de sig tillbaka och slog till i virvlande snabba attacker. Liksom för alla andra hästfolk var bågen Hsiung-nus främsta vapen, kompletterad med ett kort svärd och en lans.
Kinas gränstrakter var alltid oroliga med ständiga strider. Till sist började kineserna att bygga Kinesiska muren i ett försök att hålla nomaderna ute. Muren är det största byggnadsverk människor gjort. Den är omkring 600 mil lång och bestod från början av flera mindre murar. Kejsar Shi Huangdi lät på 200-talet f.Kr förena murarna och fick därmed äran av att ha byggt Kinesiska muren.
Men muren hjälpte inte heller. Till sist fick kineserna köpa sig fred av Hsiung-nu, precis som Egyptens farao en gång fått göra av skyterna. Kineserna tvingades att betala 7 procent av landets inkomster till Hsiung-nu; det motsvarar i dagens penningvärde mer än 100 miljoner kronor om året. Summan skulle betalas i rent guld. För den tiden var det en enorm summa.
