Kielfreden 1814 var den traktat som undertecknades den 14 januari efter det korta kriget mellan Sverige och Danmark och som innebar att den danske kungen formellt överlämnade Norge till den svenske kungen. Syftet med Karl Johans nordiska politik hade därmed uppnåtts – att istället för att återerövra Finland införliva Norge, som enligt honom låg inom Sveriges naturliga gränser.
Bakgrunden fanns i Napoleonkrigen. Danmark-Norge hade stött Napoleon, medan Sverige hade anslutit sig till hans motståndare. Efter Napoleons nederlag vid Leipzig 1813 ledde Karl Johan svenska och allierade soldater mot Danmark. Den danske kungen Fredrik VI tvingades då förhandla om fred. Genom Kielfreden skildes Norge från Danmark, men Grönland, Island och Färöarna stannade under den danska kronan.
Norrmännens strid för självständighet, som kom till uttryck i Eidsvollsförfattningen den 17 maj 1814, bidrog dock till att Norge fick behålla en egen författning och ett omfattande inre självstyre i den svensk-norska personalunion som inleddes senare samma år.
Norrmännen hade inte fått delta i fredsförhandlingarna och ville inte acceptera att deras land bytte kung genom ett avtal mellan Danmark och Sverige. De förklarade Norge självständigt och valde den danske prinsen Christian Frederik till kung. Sverige anföll Norge sommaren 1814, men efter några veckors strider nådde parterna en kompromiss genom konventionen i Moss den 14 augusti. Christian Frederik skulle lämna tronen och Norge skulle acceptera en personalunion med Sverige. I gengäld fick landet behålla sin grundlag, med de ändringar som den nya förbindelsen krävde. En personalunion betyder att länder delar statschef. Sverige och Norge hade även en gemensam utrikespolitik, medan norrmännen behöll sitt parlament, sin regering, sina lagar och de flesta av sina myndigheter. Förbindelsen varade till 1905.
Öarna som stannade hos DanmarkNär den danske kungen lämnade ifrån sig Norge kunde det verka som om alla områden som hörde samman med det norska riket skulle följa med. Men i Kielfredens fjärde artikel stod det att överlämnandet inte omfattade Grönland, Island och Färöarna. Dessa områden hade historiska band till Norge, men hade under flera århundraden styrts inom det dansk-norska riket. Genom undantaget i fredsavtalet stannade de under den danska kronan. Det har ibland påståtts att den danske förhandlaren lurade sin svenske motpart och lyckades smyga in undantaget. Exakt vad som hände under förhandlingarna är omdiskuterat, men avtalets slutliga formulering är tydlig: Sverige fick aldrig någon rätt till de tre nordatlantiska områdena. Deras fortsatta historia kom sedan att se olika ut. Island blev en självständig stat i personalunion med Danmark 1918 och en republik 1944. Färöarna och Grönland är idag självstyrande delar av kungariket Danmark.
|
M LÄS MER: Svensk-norska unionen
M LÄS MER: Freden i Kiel
S LÄS MER: 1800-talet och nationalismen i Sverige, del 2: Svensk-norska unionen
M LÄS MER: Sverige under 1800-talet
M LÄS MER: Napoleonkrigen
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
