5. Nürnbergprocessen (1945-1946)
Rättegångarna i Nürnberg var egentligen tretton olika processer som hölls i Tyskland efter andra världskriget. Syftet var att ledande personer inom axelmakterna skulle dömas och straffas för de brott som begåtts under kriget.
Redan under 1943 slöt de allierade (USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike) en överenskommelse kallad Moskvadeklarationen om att hur personer som brutit mot krigets lagar skulle dömas. Bland de allierade ledarna fanns olika uppfattningar vad som skulle göras. Vissa menade att de tyska krigsförbrytarna skulle avrättas omedelbart, medan andra ansåg att rättegångar med påföljande straff var en bättre väg att gå. Det var inte förrän vid Jaltakonferensen 1945 som man kom överens om att rättegångar skulle hållas och strax därefter formerades den Internationella militärtribunalen.
När axelmakterna var besegrade var de viktigaste ledarna (ex. Adolf Hitler, Heinrich Himmler, och Joseph Goebbels) redan döda till följd av självmord. Men under den första rättegången som hölls 20 november 1945 - 1 oktober 1946 stod bl.a. Hermann Göring, Rudolf Hess och Martin Bormann på de anklagades bänk. Bormann dock i sin frånvaro eftersom man då inte visste vad som hänt med honom. Senare har hans skelett hittats och han dödförklarades 1954.
Under den första rättegången - kallad Nürnbergprocessen - var det sammanlagt 24 personer som ställdes inför rätta. Tre blev frikända (däribland fd rikskansler Franz von Papen), elva dömdes till döden (däribland utrikesminister Joachim von Ribbentrop) och sju dömdes till fängelse (däribland Rudolf Hess som dömdes till livstids fängelse).
LÄS MER: Nürnbergrättegångarna
Mest känd är Martin Luther förmodligen för att han den 31 oktober 1517 spikade upp 95 teser på slottskyrkan i Wittenberg. De 95 teserna riktade sig främst mot katolska kyrkans handel med avlatsbrev. Vidare drev Luther en hård linje mot flera centrala dogmer inom den katolska kyrkan.
År 1520 varnade påven Leo X Martin Luther att han riskerade uteslutning ur kyrkans gemenskap om han inte tog tillbaka sin kritik. Luther brände ediktet som påven skickat och i januari 1521 blev han exkommunicerad (utesluten).
Därefter följde det som är själva rättegången mot Luther. Hans kallades till Worms 1521 där politiska ledare med kejsar Karl V i spetsen samlats. Teologen Johan Eck drev anklagelserna mot Luther och han la fram Luthers skrifter och frågade om han fortfarande stod bakom kritiken.
Martin Luther svarade med ord som blivit berömda: “Jag har endast förtroende till Guds ord och jag varken vill eller kan återkalla någonting eftersom det inte är en riktig handling mot förtroendet. Gud hjälpe mig.” Det mest berömda citatet “"Här står jag och kan icke annat,” är förmodligen ett senare tillägg.
Den 25 maj 1521 proklamerades Ediktet i Worms. I texten förklarades Luther vara laglös (vem som helst kunde alltså döda honom) och läsning av hans skrifter bannlystes.
LÄS MER: Martin Luther och inledningen på reformationen
3. Galileo Galilei (1633)
Galileo Galilei var en vetenskapsman från Italien som spelade en mycket stor roll under den vetenskapliga revolution på 1500- och 1600-talet.
Galilei kom i slutet av 1500-talet i kontakt med Nicolaus Copernicus och hans idéer om att solen var i centrum i vårt astronomiska system och inte jorden - det som kallas heliocentrisk världsbild. Bland dåtidens religiösa var det inte ovanligt att dessa idéer fick fäste, t.ex. var den dåvarande påven Urban VIII en hängiven beundrare av Galilei i början.
När Galilei 1632 publicerade boken Dialog om de två världssystemen utmanade han dock påven och kyrkans ställning alltför mycket. I boken argumenterade Galilei för den heliocentriska och mot den geocentriska världsbilden. Boken hade initialt stöd från påven med kravet att Galilei skulle förhålla sig neutral till de två världsbilderna och att påvens egna ord skulle komma med. Påvens ord kom med, men argumenten framställdes av Galilei som naiva.
När påven inte längre backade upp Galilei kunde han ställas inför Inkvisitionen 1633. Under rättegången ställdes Galilei inför tio kardinaler som den 22 juni 1633 dömde Galilei till livstids husarrest.
Att Galilei när domen avkunnats skulle ha sagt “Och ändock rör hon sig” är dock inte historiskt belagt utan troligen en senare konstruktion.
LÄS MER: Galileo Galilei
2. Sokrates (399 f.Kr)
Sokrates var en grekisk filosof som levde under Antiken. Det mesta som vi vet om honom vet vi genom de texter som hans elev Platon och dennes elev Aristoteles. Hans betydelse för modernt västerländskt tänkande är enormt och tillsammans med nämnda Platon och Aristoteles räknas han som av historiens viktigaste filosofer.
Rättegångar under den grekiska antiken följde inte de mönster som vi känner idag. T.ex. så var det inte offentliga åklagare som drev åtal, istället var den enskilda medborgare som väckte åtal och fungerade som “anklagare”. Inte heller fanns det någon myndighet som utredde och tog fram bevis - också det var det upp till “anklagaren”.
År 399 f.Kr anklagade poeten Meleteus muntligt Sokrates i hans frånvaro. Styresmannen i Aten (archon) kallade då Meletues och Sokrates (möjligen också två andra anklagare - Anytos och Lycon) och hörde dem. Beslutet blev att Sokrates skulle ställas inför rätta då han anklagats för avguderi och vilseledande av ungdomen.
Huvudförhandlingen mot Sokrates hölls inför en folkdomstol bestående av c.a. 500 manliga medborgare. Alla i juryn svor inför tre gudarna Zeus, Apollo och Demeteratt de skulle döma rättvist.
Under rättegångens tre första timmar lästes anklagelserna upp och sedan fick Sokrates tre timmar på sig till sitt försvar - ett försvar som finns bevarat tack vare Platons skift Sokrates försvarstal.
När förhandlingarna var över röstade juryn först i skuldfrågan och Sokrates befann sig skyldig med rösterna 280 mot 220. Därefter skulle straff bestämmas - dödsstraff, fängelse, landsförvisning, förlust av medborgerliga rättigheter eller böter. Sokrates själv (enligt Platons skrift) föreslog ironiskt att straffet skulle bli att han fick mat i resten av sitt liv på en av Atens bästa restauranger. Ironin hos Sokrates kan ha gjort juryn förnärmad för röstsiffrorna att döma honom till döden blev hela 360 mot 140.
Enligt legenden ska Sokrates ha tagit sitt straff och svept en giftbägare.
LÄS MER: Sokrates
1. Jesus (ca 33)
Vad det gäller personen Jesus finns det alltid tå sidor - den religiösa och den historiska. Som religiösa gestalt kan man se på honom på ett sätt och som historisk gestalt på ett annat sätt - också vad det gäller rättegången mot honom.
Ur ett religiöst perspektiv var domen och straffet mot Jesus nödvändiga som en del i planen att han skulle dö på korset och återuppstå på tredje dagen som en del av mänsklighetens frälsningen.
Ur ett historiskt perspektiv är bilden en något annan, främst för att det historiska källmaterialet vi har är rätt skralt. Det vi vet om rättegången mot Jesus är hämtat från de fyra evangelierna som är religiös propaganda och inte objektiva historiska skildringar. Men om vi ändå utgår ifrån att det som står i evangelierna så får vi veta en hel del om rättegången mot Jesus.
Jesus befann sig c.a. år 33 i Jerusalem under det judiska firandet av pesach. Jerusalem ligger i Judéen som då var en ytterprovins i det romerska riket och till stor del hade egna regler och tribuner - för Judéen var Stora rådet (Snhedrin) av yttersta vikt.
När Jesus efter den sista måltiden greps av romerska soldater i Getsemane var på order från Sanhedrin och översteprästen Kaifas. Jesus förhördes av Sanhedrin och här begicks ett antal fel om man ska tro Bibelforskare som t.ex. Josef Blinzler. Blinzer menar t.ex. att det faktum att förhören skedde på natten och under förberedelserna för sabbat strider mot den mosaiska lagen. Dessutom saknade Jesus en försvarsadvokat.
Efter att Stora rådet förhört Jesus ställdes han inför ståthållaren Pontius Pilatus. Anklagelserna var då att Jesus sagt sig vara “judarnas konung” och att han därför begått högförräderi. Pilatus försökte få Jesus frikänd men föll för det politiska trycket och dömda honom till döden. Och han avrättades enligt romersk metod - på ett kors - vilket visar att han dömts i enlighet med den romerska lagen.
LÄS MER: Jesus död