Antikens Aten

Under 500-talet började dåtidens supermakt Persien expandera västerut. Många av de grekiska bosättarna i Mindre Asien (nutidens Turkiet) tvingades fly medan andra valde att emigrera. Många flyttade till de grekiska kolonierna i södra Italien, men de flesta kom till det grekiska fastlandet. En stor del av dessa människor anlände till Aten vars folkmängd ökade i snabb takt under perioden. Staden fick nu rollen som ett viktigt politiskt och ekonomiskt centrum i Grekland. Aten började därmed konkurrera med andra viktiga stadsstater som Korint, Megara and Egina om inflytande och makt.

År 499 utbröt ett uppror bland de grekiska stadsstaterna i Jonien (vid Mindre Asiens västkust) mot det persiska styret. Flera grekiska stadsstater med Aten i spetsen understödde det joniska upproret och skickade militär hjälp. Därmed inleddes en lång period av krig mot det persiska riket som till sist slutade med grekisk seger. Aten, som vid sidan av Sparta, hade bidragit mest till kriget, stod nu mäktigare än någonsin och kontrollerade det Egeiska havet med sin mäktiga flotta.

Men det är inte bara atenarnas insatser i perserkrigen som hamnat i eftervärldens historieböcker. I Aten hade man omkring år 500 f.Kr kommit på ett nytt sätt att styra sin stat. De kallade detta styrelseskick för demokrati. Grekiskans ord demos betyder folk och kratein betyder härska. Demokrati betyder alltså att ”folket härskar”. Men det var inte alla som fick vara med och bestämma.

Atenarna samlades 40 gånger varje år till folkförsamling på kullen Pnyx. Alla fria män över 20 år hade rätt att vara med. Det var folkförsamlingen som fattade alla viktiga beslut. Man kan jämföra denna församling med vår tids riksdag. I folkförsamlingen rådde direkt demokrati och beslut fattades genom handuppräckning där majoriteten vann.

Men det var nog inte så lätt att föra fram sina åsikter inför alla människor och rösta om beslut, för det fanns plats för 18 000 atenare som kunde sitta på sluttningarna och lyssna. För att lyckas i politiken var man tvungen att ha bra självförtroende, stark röst och lätt för att tala, men också kunna inspirera, argumentera och övertyga en stor publik. Det var därutöver andra stora brister i denna demokrati eftersom varken kvinnor eller slavar inte fick delta i folkförsamlingen. 

Till att leda arbetet i folkförsamlingen utsågs regelbundet ett råd på 500 man genom lottning. Femtio av rådsmedlemmarna tjänstgjorde åt gången för en tiondel av året. De femtio rådsmedlemmarna utgjorde en slags regering. Eftersom Aten bara hade omkring 40 000 manliga medborgare över 20 år, var utsikterna goda för var och en att någon gång få vara med i regeringen.

Varje år utsågs också ett antal ämbetsmän. De skulle exempelvis driva in skatter och ordna idrottstävlingar.

Strategerna kunde väljas om år efter år. Från början var de militära befälhavare, men fick så småningom stor makt även i andra frågor. Atens soldater utsågs också bland de fria medborgarna. Ena året kunde man vara general och nästa år vanlig soldat.

För att förhindra ett tyrannvälde kunde befolkningen landsförvisa mindre omtyckta politiker i tio år. En gång om året röstade man därför om vilka politiker som skulle utvisas. Det krävdes 6 000 röster för att en politiker skulle tvingas i landsflykt.

Under storhetstiden på 400-talet f.Kr hade Aten omkring 315 000 invånare. 115 000 av dem var slavar som till största delen arbetade i gruvor och stenbrott. Det hände ibland att en manlig atenare gifte sig med en slavinna. Sönerna till ett sådant par kunde emellertid inte bli medborgare. Slavarna fanns inom många yrkeskategorier, bland annat inom poliskåren där ca 300 slavar arbetade. Men slavarna hade inte samma skydd i lagen som de fria. Våldtäkt mot slavinnor betraktades till exempel som ett lindrigt brott med endast låga böter som följd.

Flickorna behandlades sämre än pojkarna. I antikens Aten skulle kvinnan främst fungera som barnaföderska, mamma och tjänarinna. Allra värst måste det ha varit för de kvinnliga slavarna.

Efter kriget mot perserna, som slutade 479 f.Kr, blev Aten den mäktigaste stadsstaten i Grekland. Detta berodde framförallt på att det var Atens flotta (med allierade) som hade besegrat den persiska vid Salamis 480 f.Kr. Atens flotta hade därefter herraväldet i Egeiska havet. Hotet från perserna levde dock kvar och Aten krävde därför tribut (skatt) från många andra stadsstater i Grekland för att kunna bibehålla en stark flotta och armé.

I takt med att pengarna pumpades in i Atens ekonomi växte staden under 400-talet f.Kr till ett blomstrande kulturellt och ekonomiskt centrum. Hit kom handelsmän, vetenskapsmän, filosofer och andra konstnärer från när och fjärran. Sofokles skrev dramer om gudarnas makt och de religiösa känslorna avbildades i konsten. Samtidigt blev Aten filosofins huvudstad med kända namn som Sokrates, Platon och Aristoteles. Palats och tempel byggdes runt om i hela staden, och uppe på Akropolis byggdes Parthenon som blev de grekiska templens krona.

År 431 f.Kr började det peloponnesiska kriget som utkämpades mellan, å ena sidan Aten och dess allierade, mot Sparta och en rad andra stadsstater som ville få slut på Atens långa dominans. Krigen - som var en serie sammanhängande konflikter - varade mellan 431 och 404 f.Kr och vanns till slut av Sparta. Aten förlorade därefter sin dominerande ställning i Grekland.

Längre fram kom Aten under romerskt herravälde, men under hela antiken var Aten en betydande lärdoms- och konststad.

LÄS MER: Antikens Grekland

LÄS MER: Akropolis

LÄS MER: Slaget vid Marathon

LÄS MER: Slaget vid Salamis

LÄS MER: Handeln under antiken: grekerna och romarna

PODCAST: Demokratin i antikens Aten

Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Hugo Montgomery, Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr, Almqvist & Wiksell, 1995
William J Duiker, World History: To 1500, Thomson/Wadsworth Publishing, 2006

Text: Robert de Vries (red.) och Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare