Antikens Aten

Grekerna, och inte minst atenarna, koloniserade dessutom stora områden runt Medelhavet, vilket bidrog till att sprida den grekiska kulturen i regionen. Vid den här tiden hade en starkare gemensam grekisk identitet vuxit fram. Trots att stadsstaterna fortfarande var mycket självständiga kom människor att inse att de delade samma kultur, historia, språk, religion och gemensamma idrottstävlingar.

Under 500-talet började dåtidens supermakt Persien expandera västerut. Stora delar av de grekiska bosättarna i Mindre Asien (nutidens Turkiet) tvingades fly medan andra valde att emigrera. Många flyttade till de grekiska kolonierna i södra Italien, men de flesta kom till det grekiska fastlandet. En stor del av dem anlände till Aten, vars folkmängd ökade i snabb takt under perioden. Staden fick nu rollen som ett viktigt politiskt och ekonomiskt centrum i Grekland. Aten började därmed konkurrera med andra viktiga stadsstater som Korint, Megara och Egina om inflytande och makt.

År 499 utbröt ett uppror bland de grekiska stadsstaterna i Jonien (vid Mindre Asiens västkust) mot det persiska styret. Flera stadsstater på det grekiska fastlandet, med Aten i spetsen, understödde det joniska upproret och skickade militär hjälp. Därmed inleddes en lång period av krig mot det persiska riket som till sist slutade med grekisk seger. Aten, som vid sidan av Sparta hade bidragit mest till kriget, stod nu mäktigare än någonsin och dominerade det Egeiska havet med sin stora flotta.

Men det är inte bara atenarnas insatser i perserkrigen som har hamnat i eftervärldens historieböcker. I Aten hade man omkring år 500 f.Kr utvecklat ett nytt sätt att styra sin stat. De kallade sitt styrelseskick för demokrati. De grekiska orden demos och kratein betyder "folk" respektive "härska". Demokrati betyder alltså att ”folket härskar”. Men det var inte alla som fick vara med och bestämma.

Atenarna samlades 40 gånger varje år i folkförsamling på kullen Pnyx. Alla stadens fria män över 20 år hade rätt att vara med. Det var folkförsamlingen som fattade alla viktiga beslut. Man kan jämföra den med vår tids riksdag. I folkförsamlingen rådde direkt demokrati och beslut fattades genom handuppräckning där majoriteten vann.

Det var knappast lätt att föra fram sina åsikter inför folkförsamlingens stora möten. På sluttningarna fanns plats för omkring 18 000 atenare som kunde lyssna och rösta. Den som ville lyckas i politiken behövde därför ha gott självförtroende, stark röst och lätt för att tala inför stora grupper. Det var också viktigt att kunna inspirera, argumentera och övertyga en stor publik.

Den atenska demokratin hade samtidigt stora begränsningar. Varken kvinnor eller slavar fick delta i folkförsamlingen, och därför var det bara en del av befolkningen som fick vara med och bestämma. 

För att förbereda och leda arbetet i folkförsamlingen utsågs ett råd med 500 män genom lottning. Rådet delades in i tio grupper med 50 personer. Varje grupp ansvarade för arbetet under ungefär en tiondel av året och fungerade då som en slags regering.

Eftersom Aten hade omkring 40 000 manliga medborgare över 20 år fanns det en ganska stor möjlighet att någon gång bli utvald till rådet och få delta i stadens styre.

Varje år utsågs också ett antal ämbetsmän med särskilda uppgifter. De kunde exempelvis ansvara för att driva in skatter eller ordna idrottstävlingar.

Strategerna var Atens militära befälhavare. De valdes av medborgarna och kunde bli omvalda flera år i rad. Med tiden fick de stort inflytande även över politiska frågor. En medborgare kunde därför vara general ett år och tjänstgöra som vanlig soldat ett annat.

För att minska risken för att någon skulle ta makten och bli tyrann kunde atenarna landsförvisa en person i tio år. En gång om året beslutade folkförsamlingen om en sådan omröstning skulle hållas. Medborgarna skrev då namnet på den person de ville förvisa på en bit av en lerkruka. För att omröstningen skulle gälla behövde minst 6 000 personer delta. Den som fick flest röster tvingades lämna Aten, men fick behålla sin egendom och kunde återvända efter tio år.

Under Atens storhetstid på 400-talet f.Kr hade hela stadsstaten, inklusive landsbygden i Attika, troligen mellan 250 000 och 300 000 invånare. Det exakta antalet är osäkert. En stor del av dem var slavar, och forskare har uppskattat antalet till omkring 70 000-100 000. De arbetade i hem, verkstäder, jordbruk, gruvor och stenbrott. Även staten ägde slavar. En grupp på omkring 300 skytiska bågskyttar hjälpte exempelvis till att hålla ordning i staden.

En atensk man kunde ha barn med en slavinna, men förhållandet räknades inte som ett lagligt äktenskap mellan medborgare. Från mitten av 400-talet f.Kr krävdes det att både modern och fadern var atenska medborgare för att deras barn skulle få medborgarskap. En son till en medborgare och en slavinna fick därför inte delta i folkförsamlingen eller få andra politiska rättigheter.

Slavarna hade mycket sämre skydd i lagen än fria människor. De betraktades som sina ägares egendom och kunde utsättas för hårt arbete, misshandel och sexuella övergrepp. Ett övergrepp mot en slav kunde leda till böter, men lagen skyddade framförallt ägarens ekonomiska intressen, inte den utsatta slavens rättigheter.

Även fria kvinnor hade betydligt färre rättigheter än manliga medborgare. Flickor fick vanligtvis sin undervisning i hemmet och förbereddes för att sköta ett hushåll, väva och ta hand om barn. Som vuxna fick kvinnorna inte rösta, tala i folkförsamlingen eller ha politiska ämbeten. De stod dessutom under en manlig förmyndare som företrädde dem i många juridiska och ekonomiska frågor.

Allra mest utsatta var de kvinnliga slavarna. Förutom hårt arbete riskerade de att utnyttjas sexuellt och kunde inte själva bestämma över sina liv, sin kropp eller sina barn. Den atenska demokratin gav alltså politisk makt åt manliga medborgare, men byggde samtidigt på att stora delar av befolkningen saknade både frihet och rättigheter.

Efter krigen mot perserriket, som slutade 479 f.Kr, blev Aten den ledande sjömakten i Grekland. En viktig orsak var den atenska flottans avgörande insats i segern över perserna vid Salamis 480 f.Kr. Kort därefter bildade Aten och många andra grekiska stadsstater det attiska sjöförbundet. Medlemmarna bidrog med krigsfartyg eller pengar för att försvara sig mot nya persiska angrepp.

Med tiden skaffade sig Aten allt större kontroll över förbundet. Stadsstater som försökte lämna samarbetet kunde tvingas tillbaka, och de pengar som från början skulle användas till det gemensamma försvaret kom alltmer under Atens kontroll. Sjöförbundet utvecklades därför efterhand till ett atenskt välde. Den starka flottan skyddade samtidigt handeln och gav Aten stor makt i området kring Egeiska havet.

I takt med att pengarna pumpades in i Atens ekonomi växte staden under 400-talet f.Kr till ett blomstrande centrum för handel, konst, teater och politiskt tänkande. Hit kom handelsmän, vetenskapsmän, filosofer och konstnärer från när och fjärran. Sofokles skrev tragedier om människans kamp mot ödet och gudarnas vilja, medan Sokrates blev känd för sina filosofiska samtal. Under det följande århundradet fortsatte Platon och Aristoteles att göra Aten till ett viktigt centrum för filosofi och utbildning.

Under statsmannen Perikles ledning genomfördes ett stort byggnadsprogram. På Akropolis uppfördes bland annat Parthenon mellan 447 och 432 f.Kr. Templet tillägnades stadens skyddsgudinna Athena och blev en tydlig symbol för Atens rikedom och makt. En del av resurserna kom från sjöförbundets gemensamma tillgångar, vilket väckte missnöje bland andra medlemsstater.

Atens växande makt oroade framförallt Sparta och dess allierade. År 431 f.Kr bröt det peloponnesiska kriget ut mellan de två stormakternas förbund. Kriget bestod av flera perioder av strider och varade, med ett längre avbrott, fram till 404 f.Kr. Till slut segrade Sparta, som under krigets sista del fick ekonomisk hjälp av perserriket. Aten tvingades överlämna sin flotta, riva delar av sina försvarsverk och upplösa sitt välde.

Nederlaget gjorde slut på Atens dominerande ställning, men staden förlorade inte sin kulturella betydelse. Under 300-talet f.Kr grundade Platon sin berömda skola Akademin, medan Aristoteles senare undervisade vid Lykeion. Aten hamnade så småningom först under makedonskt och därefter under romerskt herravälde. Trots detta fortsatte staden under antiken att vara ett viktigt centrum för filosofi, utbildning och konst.
 

M  LÄS MER: Antikens Grekland

M  LÄS MER: Akropolis

S  LÄS MER: Slaget vid Marathon

S  LÄS MER: Slaget vid Salamis

M  LÄS MER: Skola och utbildning i antikens Aten

M  LÄS MER: Handeln under antiken: grekerna och romarna

L  PODCAST: Demokratin i antikens Aten

Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet!

Litteratur:
Hazel Dodge, Den antika staden – Livet i det klassiska Athen och Rom, Läsförlaget, 2000
Hugo Montgomery, Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr, Almqvist & Wiksell, 1995
William J Duiker, World History: To 1500, Thomson/Wadsworth Publishing, 2006
Bra Böckers lexikon 2000, band 2, Bra Böcker AB, 1995

FÖRFATTARE

Text: Robert de Vries (red.) och Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare