+ Visa hela artikelserien
S

Rasbiologer ville bevara Sverige svenskt

Svensk rasforskning är ett ganska bortglömt kapitel, trots att den har en lång tradition som räknar sina anor tillbaka till Carl von Linné.
Bild:

Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet lämnade många svenskar i arbetsför ålder landet. De sålde sina hemman och sökte lyckan västerut. Inom rasbiologin fruktade man att den svenska folkstammen skulle tunnas ut. Bilden visar emigranter på väg till Göteborg. Detalj från en målning av Geskel Saloman, ca 1870.

Gustaf Retzius - en pionjär inom svensk rasbiologi

Gustaf Retzius (1842–1919) var professor vid Karolinska institutet i slutet av 1800-talet och han hedrades så sent som 2007 med en ny biografi som gavs ut av det medicinhistoriska Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet. Det är en hyllningsskrift som lyfter fram att han nominerades till Nobelpriset inte mindre än 23 gånger och var en central gestalt inom svensk vetenskap i över 40 år. Han satt både i Vetenskapsakademien och Svenska Akademien och var under en tid ägare och chefredaktör för tidningen Aftonbladet. Hans banbrytande insatser för att förstå nervsystemet och hörselorganet är respektingivande, men ett annat forskningsspår som han ägnade sig åt livet igenom var skallmätningen och den framställs i hyllningsskriften som om den bara handlade om oförargliga fysiska beskrivningar. I själva verket fanns funderingar om olika rasers själsegenskaper och kvaliteter. När han vetenskapligt inte kunde verifiera sina mätningar, utvecklade han den till en ideologi.

Hans far, Anders Retzius (1796–1860), hade vunnit legendarisk ryktbarhet för sin forskning på människoraser och sonen fortsatte i faderns fotspår. 1873 hade Gustaf Retzius som ledare för en expedition genomfört skallmätningar i avlägsna byar i Finland för att hitta belägg för ”en ras” bland den finska befolkningen. Han ville jämföra döda fornfinnars kranieform med levande människors. De flesta personer var blyga och ville inte bli avfotograferade, men en man med ringar i öronen tycktes passa som ”den typiske finnen” och han beskrevs som ”trög och långsam, ograciös och klumpig i sina kroppsrörelser, i alla hänseenden högeligen konservativ”. (Gustaf Retzius, Finska kranier jämte några natur-och litteraturstudier inom andra områden af finsk antropologi,  Stockholm, 1878)

Internationell ryktbarhet inom rasbiologisk forskning

År 1909 höll han en prestigefull föreläsning på Royal Academy i London där han redogjorde för skillnaden mellan ”kortskallar” och ”långskallar”, och hävdade att skillnaden mellan begåvade och obegåvade människor var tydlig. Han påpekade också att detta forskningsområde, som han själv hade gjort betydande insatser på, skulle stater ha mycket stor nytta av i framtiden, för att förbättra raserna eller åtminstone förhindra degenerationen. (Gustaf Retzius, a Biography, Thomas Lindblad m.fl. Svenska läkaresällskapet, 2007).

Åren 1897-1898 vidareutvecklade Gustaf Retzius sin metod från den finska expeditionen och kartlade svenskarnas utseende. Man samlade in statistik från mönstringen av 45 000 värnpliktiga och ur det materialet drog professorn slutsatsen att ”Svenskarne utgöra än i dag i antropologiskt hänseende ett märkvärdigt homogent folk”. Han dristade sig till och med till uttalandet att Sverige var det renaste av alla germansktalande länder. Han påpekade samtidigt stolt att inget annat land hade genomfört lika stora och banbrytande mätningsprojekt.

Historiskt sett är det inte konstigt att arvet efter rasforskningen levde kvar ganska lång tid. Vid 1900-talets början hade Sverige fått internationell ryktbarhet i den "vetenskapsgrenen".

Viktigt att bevara och skilja de unikt rasrena svenskarna från "rasblandat folkmaterial"

Gustaf Retzius avled år 1921 och ett par år därefter fick Sverige som första land i världen ett statligt institut för rasbiologi och uppgiften var att genomföra stora rasundersökningar i föregångarens anda. Kärnan i uppdraget var att rädda de unikt rasrena svenskarna. Man anordnade föreläsningskvällar i rasbiologi på 1920- och i början av 1930-talet och med folkupplysningskampanjer i bilderböcker och på utställningar lärde sig svenskarna känna igen det som var äkta svenskt till skillnad från rasblandat ”folkmaterial”.

Boken Svensk raskunskap av Herman Lundborg gavs ut på förlaget Almqvist & Wiksell, 1927 och såldes rabatterat till skolorna. Den skänktes till och med bort till de arbetsstugor i Norrbotten, där de allra fattigaste barnen levde. Budskapet löd: ”Gör vad du kan för ditt land, se till att nästa generation svenskar förblir lika svensk som den nuvarande”.

Staten ville få stopp på massutvandringen från Sverige

Industrialismen och urbaniseringen hade brutit sönder det gamla bondesamhället. De personliga banden mellan överhet och undersåtar hade ryckts sönder och konsumentföreningar, nykterhetssällskap och studiecirklar förvaltade den gamla bygdegemenskapen. I stället för kyrka och statliga maktutövare uppstod folkrörelser och politiska rörelser på vänstersidan. Godsherrar, brukspatroner och präster fick flytta på sig, när nykterhetsapostlar och rösträttsförespråkare erövrade riksdagen. De sociala motsättningarna i Sverige tilltog under 1800-talet. Vid sidan av allt detta skapade emigrationen stora samhällsproblem. De "dugligaste människorna" (enligt dåtidens måttstock), de som stod i blomman av sin skaparkraft, strömmade ut ur landet. De sålde sina hemman och sökte lyckan västerut. Staten tvingades ta itu med strukturomvandlingarna.

Under andra halvan av 1800-talet sökte sig en kontinuerlig ström av svenska emigranter till USA. 1910 fanns det omkring 665 000 svenskfödda invånare i USA. Till det kan också räknas 700 000 av andra generationens svenskamerikaner som redan bodde där. Sverige hade vid den här tiden en folkmängd på ca 5,5 miljoner invånare, varav mer än en femtedel befann sig i USA.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började därför staten, men också många företag och privatpersoner, att arbeta aktivt för att minska emigrationen och stoppa landsflykten. Detta skedde inte sällan i syfte att bevara den svenska rasen svensk.

Avstyckning av kronojord (statlig jord) till jordbruks- och bostadsfastigheter på 1890-talet var ett sätt för riksdagen att försöka vända den negativa samhällsutvecklingen. Staten började nu även gynna de små jordbruken. De självägande jordbrukarna var en säkerhet politiskt, socialt och moraliskt, för så länge den självägande bonden hade en säkrad existens, emigrerade inte familjen.

Skolan blev ett viktigt instrument för att förändra attityderna. Samtidigt började staten förebygga sociala problem genom en förnuftig mark- och bostadspolitik.

 

Artikelns författare Lilian O. Montmar har bl.a. arbetat som gymnasieadjunkt i språk i en kommun med många olika kulturyttringar under 30 år.

Som en gemensam tråd genom hennes böcker löper frågor kring ursprung och identitet och vad som formar oss till de människor vi blir. Utöver sitt författarskap är hon verksam som tidningsskribent och föreläsare på bibliotek och i skolor. År 2002 hedrades hon med det österrikiska Luitpold-Sternpriset för Litteraturens Främjande.

Lilian O. Montmars senaste böcker:
Hedersmannen, 2003, första delen i en trilogi, (finns även som e-bok och på mp3)
Dimma över Albysjön, 2007 (finns även som e-bok och på mp3)
Kolonisterna på hjortronmyrarna, 2010
Maria Magdalena Mathsdotter, Kungen, samekvinnan och den franske pastorn, 2012
För inte så länge sedan, 2014
Det är vår och jag lever ännu, 2016
De värnlösa, 2018

Webbplats: Bokförlaget Alerta och Författarcentrum

Uppdaterad: 24 augusti 2018
Publicerad: 03 augusti 2018