Mariaåret omfattade en lång rad Mariafester. Av dem är idag bara två bevarade: Marie kyrkogångsdag (kyndelsmäss, ljusmässodagen) i februari och Marie bebådelsedag i mars.
Övriga Mariadagar försvann vid reformationen eller den s.k. stora helgdagsdöden på 1770-talet. Från 1980-talet har 4:e söndagen i advent börjat firas som en ny Mariadag inför julhögtiden.
Motsvarande gäller helgonåret. Under medeltiden fanns mängder av apostladagar (apostlar = Jesus lärjungar samt Paulus), helgonfester och änglafester. De flesta försvann vid reformationen och på 1700-talet. Kvar finns idag apostladagen (Petrus och Paulus dag, 5:e söndagen efter trefaldighet, tidigare 29 juni). Apostladagarna i övrigt framgår av almanackan. Detsamma gäller många helgon-, martyr- och ängladagar, men ibland har de förskjutits något och en del av helgondagarna har försvunnit. Alla helgons dag den 1 november firas till minne av alla kyrkans helgon. Dagen efter, den 2 november, kallades alla själars dag och firades till åminnelse av alla döda.
Helgonen genomsyrade den medeltida vardagen
Helgonen kom efter kristnandet att överta uppgiften som gudar, övernaturliga väsen och skyddsandar tidigare haft, samtidigt som dessa levde kvar i folktron. Helgonens antal antog snart enorma proportioner.
En del var allmänkyrkliga som Frans (Franciskus), Kristofer, Klemens, Nikodemus och Hildegard. Andra var provinsiella svenska eller nordiska som missionärerna Ansgar, Sigfrid, Botvid och Eskil eller helgonkungarna Knut (Danmark) och Olof (Norge). Svenska Birgitta och hennes dotter Katarina tillhör båda grupperna. Vid sidan av vår egen Birgitta av Vadstena firades också en annan Birgitta, från Irland.
Dessutom trängdes i kyrkans år och kalendarium (se nedan) otaliga lokala helgon och stiftshelgon. Till detta kommer att bibliska gestalter och patriarker som Adam, Eva, Abel, Set, Abraham, Isak, Jakob, Moses och Johannes Döparen hade sina egna dagar. Det blev trångt om saligheten i kalendarierna. Mindre viktiga helgon- eller martyrdagar fick då ge vika för större potentater ("höjdare"). De förpassades ut ur helgonkalendrarna eller till mindre upptagna festdagar.
Under medeltiden ärades alltså helgonen med festdagar, gudstjänster och marknader. Kyrkor vigdes till deras ära.
Marknaderna var urtida företeelser som under medeltiden fick kristna förtecken. Fortfarande lever de kvar på många platser som Olsmässan i Åseda, (Ols = Sankt Olof) eller Sigfridsmarknaden i Växjö. Vissa marknader hade stark förankring till bestämda orter. Andra firades mera allmänt som Mickelsmäss i anslutning till Sankt Mikaels dag (29 september) eller Andreasmäss vid den helige Andreas dag (30 november). Marknaderna var länge stora folkfester som gav fest och högtid i den grå vardagen. Där fanns möjlighet till handel och affärer, men också till ett omfattande festande och nöjesliv.
