Matbrist och ransonering vid hemmafronten under första och andra världskriget

Kejsar Napoleon fällde en gång det bekanta yttrandet att ”en armé marscherar på sin mage”. En förbisedd aspekt i krigshistoriska framställningar är matfrågan. Hur försörjde sig befolkningen i de drabbade länderna? Faktiskt spelade tillgången på föda en viktig roll för krigföringen och för krigets utgång, inte minst under 1900-talets två världskrig. De revolutioner som ägde rum i Europa i samband med första världskriget föregicks av talrika hungerdemonstrationer. Massvält förekommer ofta i samband med krig. Fast i gynnsammare fall kunde också folkhälsan höjas genom en påtvingad omställning från animalisk till vegetarisk kost. Historien om krig och mat har därför också intresse för dagens debatt om klimatfrågan...

Bild: Imperial War Museums

Pojkar på den engelska landsbygden under andra världskriget som hjälper till med att plocka frukt.

Matbristen under första världskriget

Under krigstillstånd uppstår ibland brist på mat. Orsaken brukar vara att handelsvägarna spärras och att en isolation uppstår, så att tillförseln av livsmedel och så kallade insatsmedel till lantbruken som gödningsämnen och fodertillskott hindras.

I värsta fall uppstår svält. Så var det under de båda världskrigen under 1900-talet. Värst drabbades Tyskland och Österrike under första världskriget 1914-1918. Det berodde på att fiendenationen Storbritanniens krigsflotta blockerade all sorts import, även livsmedel, till de båda länderna. Som följd av det beräknas hundratusentals människor ha dött av svält där. Blockaden förlängdes från vapenstilleståndet i januari 1918 till Versaillesfreden i juni 1919 för Tysklands del, och till freden i Saint-Germain i september 1919 för Österrikes räkning, något som väckte kritik även i segrarmakterna Storbritannien och USA. Det var den franske premiärministern Clémenceau som ville klämma åt förlorarmakterna ordentligt, vilket förvärrade svälten ytterligare.

ANNONS

Icke krigförande länder drabbades också

Även icke krigförande länder kan uppleva matbrist som uppstår på grund av krig. Sverige var ett av dem. Vårt land drabbades av både brittiska och tyska sjöblockader, så hårt att talrika demonstrationer av främst husmödrar i städerna uppstod. Kulmen nåddes 1917, och missnöjet var så stort att en revolution sägs ha stått för dörren. De största upploppen skedde i Stockholm, Göteborg och Norrköping.

Det var inte i första hand politiska drivkrafter som stod bakom, det handlade mest om att få mat på bordet, framför allt baslivsmedlen bröd och potatis. Regeringen leddes av Hjalmar Hammarskjöld, som fick öknamnet ”Hungerskjöld”. Samtidigt som folk hungrade exporterades livsmedel som kött, fläsk och socker, vilket gjorde de breda massorna förbittrade. Ingen dödades av polis eller militär i de svenska upploppen, vilket däremot skedde i det neutrala Holland i samband med en husmorsdemonstration mot att potatis exporterades till England, fastän det rådde stor brist på dem.

LÄS MER: Sverige under första världskriget

Telager — Utkörning av lådor med te från ett matvarulager i England under första världskriget.

Bristen på mat bidrog till att revolutioner utbröt i flera länder

Det blev ingen revolution i Sverige, däremot i kejsardömena Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland. Alla tre kejsarna fick abdikera mot slutet av kriget och republiker infördes. Matfrågan spelade en stor roll i att Tyskland och Österrike förlorade kriget, något som den brittiska regeringen kallt räknade med.

I Ryssland fanns redan före kriget ett starkt folkligt missnöje, som kulminerade under slutet av kriget och ledde till revolution.

I stort sett alla inblandade länders regeringar, vare sig de var krigförande eller inte, agerade klumpigt. De förväntade sig inte att kriget skulle vara i hela fyra år, så de stod helt oförberedda. För att gjuta olja på vågorna vidtogs visserligen åtgärder som livsmedelsransonering och prisstopp. Fast det skedde inte förebyggande utan planlöst och för sent. Det hände till och med att varor som man inte kunde få tag på ransonerades.

Matbristen under andra världskriget

Inför andra världskriget, som i Europa ägde rum 1939-1945, var beredskapen på livsmedelsfronten bättre. I Sverige hade ett stort antal lager av varaktiga livsmedel upprättats.

I både krigförande och neutrala länder infördes prisreglering, import- och exportstopp av vissa varor och ransonering av i stort sett alla livsmedel. Endast i Östeuropa och Nederländerna uppstod verkliga svältkatastrofer. Leningrad (St. Petersburg) belägrades i 900 dagar av den tyska armén, vilket ledde till att en miljon människor dog av svält och kyla. I västra Nederländerna som var ockuperade av nazisterna bröt transporterna samman mot slutet av kriget, vilket ledde till att cirka 20 000 holländare dog av svält.

Värst var massvälten i Bengalen, som förorsakats av den brittiske premiärministern Churchills beslut att bedriva brända-jorden-taktik på grund av en befarad japansk invasion av dåvarande Brittiska Indien, samt inbördeskriget i Kina mellan den kinesiska nationalistarmén, japanerna och Mao Zedongs Röda armé. Där handlade det om miljontals svältoffer.

Bild: Europeana

Holländska ransoneringskort från 1916 mitt under första världskriget.

Hur organiserades ransoneringarna?

Ransoneringarna i Europa under andra världskriget gällde både livsmedel och andra förnödenheter som bensin och varor som det rådde särskild brist på, exempelvis gummi. Myndigheterna delade ut särskilda ransoneringskuponger till allmänheten där varan markerats med en kod eller med varans namn, varpå köpmannen klippte av de kuponger som man köpte livsmedel för. Den metoden användes bland annat i Sverige. I Storbritannien noterades köpen av köpmannen i ett kuponghäfte. Personkort brukade allmänt tjäna som en legitimation för att få använda kupongerna.

ANNONS

En vanlig modell i europeiska länder var att reglera köpen av varorna genom att variera den tidsrymd under vilken kupongen fick användas. Var bristen stor fick man till exempel bara använda en kupong under två veckor, minskade bristen fick man köpa för en kupong under en vecka.

I brittiska personkort markerades vilka affärer man skulle handla i, medan svenskarna själv fick välja vilken butik de skulle gå till. Inte alla varor var ransonerade, i vårt land undantogs fisk, grönsaker, potatis och mjölk. I Storbritannien var bröd befriat från ransonering.

Njutningsvaror som kaffe, te och tobak, som var typiska importvaror till Europa, blev det särskilt stor brist på, så där var ransoneringen extra sträng. Under den värsta perioden av andra världskriget kunde man bara köpa 13 gram kaffe per vecka i Sverige. Alkoholhaltiga drycker var redan ransonerade i fredstid hos oss, man köpte sprit och vin via en så kallad motbok. Endast vuxna fick köpa sprit om de inte var alkoholmissbrukare, och kvinnor fick lägre ransoner än män. Under andra världskriget minskades arealen för potatisodling för brännvinstillverkning, så att man kunde odla matpotatis istället.

Särskilda livsmedelskort gällde för barn, gamla och svårt sjuka. Personer som gjorde militärtjänst fick egna kuponger. På restauranger använde gästerna restaurangkort och hur mycket man fick äta reglerades. I Storbritannien infördes dessutom British Restaurants, där man kunde äta hyggligt och de blev ganska populära. I Nazityskland reglerades ransoneringen efter vilken ras eller folkgrupp man tillhörde, såväl i Tyskland som i de områden nazisterna ockuperat. Judar fick särskilt knappa ransoner och tilläts bara handla i affärer sedan ”arierna” gjort sina inköp för dagen.

Avvecklingen av ransoneringen skedde inte genast efter andra världskrigets slut. Världshandeln kom långsamt igång, och i Sverige rådde kafferansonering ända till 1951, vilket var den sista ransoneringen. I Storbritannien varade ransoneringen ovanligt länge, på kött ända till 1954. Längst varade den i DDR, fram till 1958.

Det fanns en sorts social anpassning till krigsläget. I USA blev knytkalas (potluck) populära, var och en gjorde olika kuponguttag. Cocktailpartys lär också ha med kriget att göra. Då det vara problematiskt att bjuda hem folk på en hel middag anordnades bufféer med snittar och drinkar, en ”keeper” från kriget som överlevt.

Tyngdpunkt på vegetarisk föda under krig

Under världskrigen försökte naturligtvis regeringarna ersätta importvaror med inhemska alternativ. En strategi var att styra vägen mellan maten och magen genom att masslakta boskap, framför allt grisar. De förtärde en alltför stor del av den mat, som lika gärna kunde gå direkt till människor. Det var en onödig omväg där många näringsämnen gick förlorade.

En brittisk kalkyl under andra världskriget kom fram till följande: på 100 engelska tunnland (drygt 40 hektar = 400 000 m²) som användes för köttproduktion kunde man mätta 9 personer årligen. Om mjölkkor betade på dem kunde man föda 40 personer, sådde man havre 170 personer och satte man potatis 400 personer per år.

Bild: Imperial War Museums

Politisk poster från andra världskriget där myndigheterna i England uppmanar folket att odla så mycket de kan på egen hand.

I Sverige beräknade livsmedelskommissionen att 67 % av matens ursprungliga värde går förlorad genom omvägen via kor, 66 % via grisar och hela 91 % via hönorna och deras ägg. Därför tillhörde ägg en av de mest ransonerade varorna, under den värsta perioden fick man bara köpa tre ägg per månad.

Strategin ledde till att den vegetariska kosten tog en större andel av den mat människorna åt. Redan under första världskriget hade en läkare i Danmark som hette dr Hindhede påverkat styrningen av konsumtionen, så att befolkningen åt mindre kött och mera vegetarisk föda.

Nyodlingar och stadsträdgårdar

Under båda krigen odlades extra arealer upp så att jordbruksproduktionen ökade. Det kunde också ske i städerna: i parker, i grönområden utan bestämd funktion, längs spårvagnslinjer och så vidare. Folk som hade egna trädgårdar övergick till nyttoväxter, de som inte hade det odlade grönsaker på sin balkong. I Storbritannien var det under andra världskriget rentav förbjudet av odla blommor eller jordgubbar för att ge plats åt viktig föda.

Allt gick förstås inte att odla i ett nordeuropeiskt klimat, exempelvis bananer och apelsiner. Samma gällde exotiska kryddor som inte kan växa i Europa - i Sverige var det under andra världskriget stor brist på kanel, så det gick inte att baka kanelbullar! Men även varor som kunde produceras i Sverige begränsades. Fet grädde och fet ost förbjöds helt enkelt under andra världskriget, och fetthalten i mjölk drogs ned från 3,6 % till 3 %, vilket kallas standardmjölk än idag. I Tyskland gick man ännu längre, stadsbefolkningen fick nöja sig med skummjölk. I Storbritannien och Tyskland lades särskilt vikt vid att producera grovt bröd, så att en större del av råvaran kom till användning genom sammalning, vilket inte sker med vitt bröd som görs av siktat mjöl.

Att ta tillvara är viktigt under krig

Idag vill man ta vara på det stora matsvinnet genom bland annat Rädda maten-kampanjer. Under krigen blev det en nödvändighet. Värdefulla rester var t.ex. fett i stekpannor, det skulle användas en gång till. Teblad skulle också återanvändas, blast av grönsaker ätas, och i första världskrigets Tyskland samlade man in fruktkärnor som man kunde göra matolja av. Man gjorde mjöl av ekollon, i Sverige lagade man under andra världskriget julskinka av grävling, även korv av grävling- och rävkött förekom. Ett kuriöst exempel i första världskrigets Tyskland var fett av taxars päls. Djur skulle utfordras i första världskrigets Österrike med torkade nässelblad och ollonborrar(!), som barn skakade ned från träden. I Sverige skördade bönderna vass som nödfoder åt sina djur under andra världskrigets hårdare år.

ANNONS

Det älskade kaffet var föremål för ett stort antal ersättningar, i Sverige kallat kaffesurr(ogat). Vanligt kaffesurr var gjort av råg eller rötter av cikoria-eller vägvårdablommor. Det fanns drygt 150 kaffesurrfabrikat i Sverige under andra världskriget. Fast ingen ersättning kunde ersätta smaken av riktigt kaffe, man blandade därför i görligaste mån ut surr med äkta kaffe.

Man kan skilja mellan olika sorts ersättningar:

Illasmakande och dåliga imitationer, som kaffesurrogat och efterbildningar av vin.
Falsarier som är farliga, som att blanda gips i brödet (Tyskland under första världskriget).
Utspädningar, i till exempel av mjölk.
Näringsrika växter som finns ute i naturen: nässlor, ramslök, svinmålla etc.
Avfallsprodukter som blast av blomkål, mesost, gjort på vassle av mjölk eller ost, och Fanta, en ersättningsdryck för Cocacola i Nazityskland, ursprungligen gjord på vassle och fruktrester.

Oseriösa personer sålde som sagt ersättningsvaror som var tvivelaktiga och rentav farliga. Gulaschbaronerna som gjorde skumma affärer på kriget fick sitt namn från Danmark, där en köttröra av motbjudande sort kallad gulasch producerades i ett antal fabriker och levererades i konservburkar till framför allt tyska armén. Hygienen i fabrikerna var undermålig, det kunde hända att även råttor råkade hamna i anrättningen. Ägarna tjänade stora pengar och levde glada livet på Köpenhamns dyra restauranger, därför kallades de gulaschbaroner.

Krig kan förbättra hälsan

Att krig kan förbättra hälsan låter cyniskt, men är sant. En förutsättning är att kaloriintaget per dag inte blir för lågt. Går det under 2 500 kalorier börjar det bli kritiskt, blir siffran tresiffrig blir man undernärd. Så skedde till exempel i ghettot i Warszawa, där judar spärrades in av nazisterna. Där låg dagsintaget av kalorier på cirka 180, varför hundratusen ghettoinvånare svalt ihjäl.

Men om kalorimängden låg kring 2 500, som den gjorde i andra världskrigets England och Tyskland, klarade man sig hyggligt, ja man blev rentav friskare än under fredstid. Orsaken är förstås lägre konsumtion av fett och övergång till en mera köttfri diet, produkter av säd och mera grön- och rotsaker.

I Sverige konstaterade en medicinsk expert, att folk drabbades mindre av diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar under andra världskriget. En ytterligare hälsofaktor var att man inte åt för mycket och därtill fick mer vardagsmotion. Folk cyklade och gick, och de bilar som fanns kunde oftast inte köras på grund av bensinbrist.

Efter kriget återgick många till den gamla och mindre hälsosamma fredskosten. Den sammalda krigslimpan som engelska näringsforskare lanserat ersattes med den älskade toasten, det traditionella vita rostbrödet. Befolkningen i Tyskland, som under naziväldet sög ut ockuperade områden på mat, fick under de första efterkrigsåren känna på direkt hungersnöd. När krisen slutligen bemästrades, följde en period av överflöd - ”frosserivågen” - som gjorde de magra tyskarna fetare igen. Senare ökade köttkonsumtionen i de rika europeiska länderna konstant, ända in på detta sekel.

Mat och krig idag

Svälter människor på grund av krig även idag?

Massvält kan uppstå av olika skäl, som felslagna skördar kombinerat med bristande transportmöjligheter. Men även idag finns så kallade man-made famines. Ett ruskigt exempel är kriget i Jemen där det råder en svältkatastrof i klass med våra världskrigs. Biafrakriget under 1960-talet och stridigheterna i det oroliga Sydsudan är andra kända konflikter under efterkrigstiden som har lett till massvält.

Hur liknar krigskosten strävanden efter en hållbar konsumtion?

En avgörande skillnad är att människorna under det senaste världskriget tvingades ställa om sin kost. De hade inget val, myndigheterna praktiskt taget befallde vad folk skulle äta och man fann sig i det. Omställningen av livsmedelskonsumtionen som är aktuell idag (mindre kött, mera vegetabilier) förutsätter däremot att människorna fattar individuella beslut. Det är klart svårare att genomföra en omställning om den sker frivilligt.
Mycket av dagens hållbarhetstänkande liknar åtgärderna under krigsförhållanden. Även numera växer stadsodlingar fram, precis som under krigen. Närodlat har blivit populärt. Men också här handlar det om vad folk väljer att äta.

Klarar man sig bättre på landet än i stan?

Historien visar att den som överlever krig bäst bor på landet, man är ju nära primärnäringen. Man kan också jaga sig till föda, så en bonde som samtidigt är jägare skulle då klara sig allra bäst. Jakt bör uppmuntras, idag finns många vildsvin att skjuta av... Så goda betingelser är det inte i städerna. Det är därför viktigt att man i den alltmera växande stadsmiljön försäkrar sig om nära tillgång till livsmedel.

Har krigen skapat ny mat?

I en tidigare artikel om matindustrins utveckling visas hur konservindustrin hade militärens behov att tacka för sin utveckling redan från och med 1800-talet. En flora av krigskokböcker poppade upp under båda världskrigen, men knappast något recept har överlevt i fredstid. Under tiden har våra matvanor förändrats, snabbmatsboomen kom efter andra världskriget, i hushållen installerades kylskåp och frysar, mikrovågsugnar med mera. Dessutom har våra matvanor internationaliserats, vi äter inte den gamla husmanskosten i lika hög grad som förr. Det leder till nästa fråga...

Skulle vi klara oss i ett nytt krig idag?

Det är mindre förutsägbart att vi skulle bli isolerade, vilket våra myndigheter räknade med 1939. Därför är det svårt att säga vad ordet livsmedelsberedskap betyder idag. Vad är det vi ska gardera oss mot: ett väpnat anfall utifrån, klimatförändringar, solstormar eller en långvarig oljekris (som ju också kan drabba matförsörjningen).

En sak är nog säker - vi skulle klara oss sämre än 1939. Orsaken är att ovanligt många livsmedel idag importeras, hela 50 procent. Till skillnad från de cirka 200 nationella livsmedelslager, som vi parerade med tidigare under kalla kriget och flera år därefter, har vi i skrivande stund inga lager alls.

Man brukar framhålla Finland som en förebild, eftersom Finland till drygt 70 procent är självförsörjande på livsmedel och är bättre förberett för krig ur organisatorisk synpunkt. När de svenska beredskapsexperterna bedömde läget 1939, var de bekymrade över att ”bara” drygt 70 procent av livsmedlen producerades i Sverige! Om man vill att vi ska importera mindre så stämmer det påfallande med dagens budskap, som handlar om hållbarhet, cirkulär produktion, närodlat och ekologiskt. Kanske kan en sådan omställning även innefatta krisberedskap.

LÄS MER: Matindustrins utveckling - ett samspel mellan militära och civila behov

LÄS MER: Hemmafronten under första världskriget

LÄS MER: Revolutionen i Stockholm som inte blev av

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Nämn några orsaker till varför matbrist kan uppstå i krigförande länder men också i neutrala länder i samband med krig.
Ge några exempel på vad matbristen ledde till i några länder under första världskriget.
Nämn några stora svältkatastrofer under andra världskriget.
Hur organiserades ransoneringarna under andra världskriget?
Varför prioriterade myndigheterna vegetarisk föda under världskrigen?
Vad menas i texten med "nyodlingar" och varför var de viktiga under de båda världskrigen?
Nämn några exempel på mat och annat ätbart som under fredstid vanligtvis inte serveras på matbordet, men som togs tillvara under världskrigen.
Krig är alltid ett fruktansvärt elände på nästan alla sätt. Men det kan i vissa fall också bidra till en sundare livsstil och bättre hälsa. Förklara hur.
Varför är det lättare under krigstider att försörja sig med mat ute på landet än inne i staden?
Vilka likheter finns mellan matproduktion i krigstider och dagens idéer om hållbar utveckling?

Ta reda på:

Hur många dagar räknar myndigheterna med att svenska hushåll ska kunna vara självförsörjande om en stor kris uppstår i samhället?

Diskutera:

Har Sverige en bra beredskap gällande självförsörjning av mat och drivmedel i samband av krig?
Ungefär hur länge skulle du och din familj klara er med mat och annat livsnödvändigt om all import till Sverige plötsligt upphörde? Motivera.

LÄS MER: Folke Schimanski, Mat - en krigisk historia, Leopard förlag, 2019

Text: Folke Schimanski, författare och journalist med inriktning på historia
Webbsida: https://leopardforlag.se/folke-schimanski

Folke Schimanski är fil.mag. i historia, ekonomisk historia, statsvetenskap, nationalekonomi och teoretisk filosofi. Han är född i Berlin 1936. Han har gett ut ett flertal böcker, däribland antologin Kvinnan och revolutionen, handboken Media för alla, Dröm och verklighet i DDR, Historien om Weimar, Berlin - en stads historia, De bortglömda (om andra världskriget i tredje världen) och nyligen Mat – en krigisk historia.

Han har arbetat som producent vid Sveriges Radio och skapade där bland annat demokratiprojektet Bandverkstan och ledde programmet Historia att minnas. Han har varit kulturredaktör på Computer Sweden. Hans stora intresse är nu hållbarhetsfrågor.

Senast uppdaterad: 2 september 2023

Publicerad: 3 oktober 2019

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio