Det har gått ett halvt årtusende sedan reformationen förvandlade påskfastan till en term utan innehåll för svenskarna. Den finns kvar i almanackan, men ingen ändrar sina matvanor för den skull. Jo – i ett avseende, men knappast i riktning mot målet för en fasta. Knappt har julens marsipangrisar reats ut förrän konditoriernas skyltfönster fylls med en annan svensk specialitet: fastlags- eller fettisdagsbullar, eller som de oftast kallas numera – semlor.
Från hetvägg till semla
Förr skulle de ätas på fastans måndagar eller tisdagar som efterrätt på en djup tallrik, som fylldes med het gräddmjölk, varpå man kryddade det hela med kanel.
Numera äts semlorna oftast som de är, utan mjölk, framförallt i kaffepausen på kontor och andra arbetsplatser. Förebilden var den tyska hetväggen, som blev känd i Sverige under 1700-talet. Berättelsen om semlan satte även spår i historien under frihetstiden. På fettisdagen den 12 februari 1771 dog den svenske kungen Adolf Fredrik efter att ha ätit en enorm måltid med hetvägg, alltså en äldre form av semla, tillsammans med en del annan mat och dryck.
Vad är fastlagen?Fastlagen är de tre festdagarna före den kristna fastan: fastlagssöndagen, blåmåndagen och fettisdagen. Därefter börjar fastan på askonsdagen. I kristen tradition är fastan en period före påsk då man avstår från något, till exempel viss mat, för att ägna mer tid åt eftertanke, bön eller hjälp till andra.
|
Det färgglada riset har förebilder i Centraleuropa
I fastlagstid förvandlas också de grå, senvintertrista svenska salutorgen. Plötsligt prunkar de i regnbågens alla färger när fastlags- eller påskrisen ställs fram – björkkvistar som prytts med färgade fjäderknippen och satts i vatten för att driva fram de första små gulgröna löven. Det är som en magisk rit för att skynda på våren.
Fastlagsrisen är också ett lån söderifrån. En förebild var de färgglada "palmer" som man sedan länge hade använt när man firade palmsöndagen i Centraleuropa.
Förr kunde fastlagen börja med smiskDagens färgglada ris med fjädrar har en betydligt hårdare historia än man kanske tror. Förr användes fastlagsriset till att faktiskt piska eller daska andra människor med björkris. Seden är känd i Sverige sedan flera hundra år tillbaka. Den som vaknade först kunde smyga fram till någon som fortfarande låg i sängen och ge personen några slag med riset. Med tiden blev risningen mer av en lek. På vissa håll fick även barn piska sina föräldrar, och det gällde därför att inte vara den som låg kvar längst på morgonen. Traditionen kunde förekomma under fastlagen, men liknande risning förekom också kring påsk. I kristen tradition kunde den kopplas till minnet av Jesus lidande, medan äldre folkliga föreställningar också förknippade riset med kraft, växtlighet och den annalkande våren. Från slutet av 1700-talet blev fastlagsriset alltmer en prydnad. Det dekorerades med färgade band, pappersblommor och senare fjädrar. Ett föremål som en gång kunde användas för att väcka någon med ett smärtsamt rapp förvandlades så småningom till det färgglada pynt vi känner igen idag.
|
M LÄS MER: Fastlagens, fettisdagens och semlans historia
M LÄS MER: Fastan och påsken
M LÄS MER: Kaffets, teets och kakaons historia i Sverige
L LÄS MER: Adolf Fredrik – kungen som åt ihjäl sig
M LÄS MER: Chokladens historia
M LÄS MER: Och julen varar än till påska!
M LÄS MER: Kyrkoåret
S LÄS MER: Kristna traditioner och högtider
M PODCAST: Fastlagen och fastan
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
Litteratur:
Jan-Öjvind Swahn, Svenska traditioner, Ordalaget Bokförlag, 2010
Nils-Arvid Bringéus, Årets festseder, LT förlag, 1976
Julius Ejdestam, Våra folkfester, Rabén & Sjögren, 1971
Ingemar Liman, Påskens ABC: en bok om våra påsktraditioner, Forum, 1973
Carl Henrik Martling, Kyrkans år och dagar, Verbum, 1993
Ebbe Schön, Folktrons år: gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet, Rabén & Sjögren, 1989
Jonas Frykman (red.) och Orvar Löfgren (red.), Svenska vanor och ovanor, Natur och Kultur, 1991
Christer Topelius, En årsrunda: 75 helger, högtider och gamla bemärkelsedagar, Tiden, 1989
FÖRFATTARE
Text: Jan-Öjvind Swahn, kulturhistoriker och författare.
