Franciskus tog uppmaningen bokstavligt, och för att skaffa pengar till reparation av kyrkan sålde han en del av pappans varulager. Men kyrkan ville inte ta emot pengarna utan dessa återlämnades till pappan.
Pappan, Pietro Bernnardone, stämde 1207 sin 25-årige son för förskingring. Pappan vann målet, men förlorade en son. ”Från och med nu”, sa Franciscus, ”ska jag bara tjäna en fader - Gud”.
Franciskanorden bildas
Franciskus lämnade hemmet för att tillsammans med några likasinnade börja ett kringflackande liv. De tiggde från de rika, gav åt de fattiga, vårdade de sjuka och predikade för alla de mötte.
År 1209 när Franciskus lilla följe hade växt till 12 medlemmar, begav han sig till påven för att få sitt brödraskap officiellt erkänt. Med sig hade han en författning som han skrivit och som lade tonvikten vid ett enkelt liv i enlighet med evangeliets ord.
Påven Innocentius III, en enkel och vis man, etablerade därmed Franciskanorden. Medlemmarna skulle inte vara munkar bundna till ett liv i kloster, utan tiggarmunkar, fria att vandra och predika var som helst.
Franciskanerna gick ofta under öknamnet ”gråbröder” på grund av sin gråa klädedräkt, som skilde dem från ”svartbröderna” (eller dominikanerna).
Många förknippar Franciskus med fåglarna och djuren, som enligt legenden trollbundna lyssnade till hans predikningar.
Franciskus arbetade främst i städerna, som snabbt växte fram i medeltidens Italien och där han predikade för de fattiga och hjälpte dem.
Franciskus dog vid 44 års ålder år 1226 i kapellet Portiuncula utanför hemstaden. Han helgonförklarades redan 1228.
Text: Carsten Ryytty, författare och tidigare SO-lärare
