Hippokrates rykte blev efter hand så stort att han ansågs härstamma från läkekonstens gud Asklepios. Läkekonsten var ursprungligen förbunden med religionen
Vetenskapligt synsätt
Hippokrates var den förste som frikopplade läkekonsten från religionen. Därmed blev läkekonsten efterhand en egen vetenskap. Hippokrates förklarade att sjukdomar hade naturliga orsaker, de var varken ett straff från gudarna, orsakade av onda andar eller trollkarlar och häxor. Därför avvisade han amuletter och trollkonster som behandlingsmetoder vid sjukdomar.
Hippokrates ansåg att läkarna främst skulle lita till naturens läkande krafter. En läkare skulle bara utgå från vad denne själv iakttagit, alltså sett och bedömt. Hippokrates anses ha behandlat sina patienter så vetenskapligt som det under antiken var möjligt.
Hippokrates nämns bara på några få ställen i de böcker som skrevs under eller strax efter hans levnad. Platon, den grekiske filosofen, nämner honom två gånger och skriver att Hippokrates var en mycket berömd läkare. Aristoteles skriver att Hippokrates var en stor läkare men liten till växten.
En av Aristoteles elever skriver att Hippokrates ansåg att sjukdomar orsakades av dålig matsmältning. Den som åt dåligt kunde inte smälta all mat. De osmälta födoämnena avgav gaser, som spred sig i kroppen och skapade sjukdomar.
Dessa korta texter är de enda om Hippokrates från hans egen tid. Ungefär 500 år efter den store läkarens död skrevs en historia om hans liv, men den och alla senare berättelser är till stor del grundade på traditioner och legender.
Berömd genom böcker
En anledningen till Hippokrates ryktbarhet är den samling medicinska böcker som bevarats från hans tid.
Böckerna kallas de hippokratiska, trots att det inte är känt vilka av dem Hippokrates skrivit. Det är inte ens säkert att han skrivit någon. Noggranna studier av böckerna har visat att de har flera olika författare och att minst 100 år har gått mellan det att samlingens yngsta och äldsta bok skrevs.
I böckerna finns de förtjänster som eftervärlden tillskrivit Hippokrates, till exempel förmåga att iaktta och noggrannhet. Så här beskrivs hur en döende patient ser ut och vad läkaren bör ge akt på:
Vid akuta sjukdomar bör läkaren rikta in sina iakttagelser på följande sätt: Först och främst ska han ge akt på den sjukes ansikte - om det ser ut som friska personers, men i synnerhet om det har sitt vanliga utseende. Detta vore nämligen bäst. Ty ju mer utseendet avlägsnar sig därifrån, desto större är också faran. Man finner i sådana fall: Näsan är spetsig, ögonen insjunkna, tinningarna hopfallna, öronen kalla, hopdragna med utstående snibbar, huden på pannan hård, spänd och torr, färgen på ansiktet i sin helhet grönaktig eller smutsgrå.
Om nu ansiktet redan i början av sjukdomen har ett dylikt utseende och det ännu inte är möjligt att av andra tecken dra några slutsatser, så ska man genom frågor söka utröna om inte den sjuke haft en sömnlös natt eller haft våldsamma diarréer eller länge varit utan föda.
Medges att så varit förhållandet, är fallet att anse som mindre farligt. Beror nämligen ansiktets förändrade utseende på sådana orsaker, ges besked därom inom dag och natt. Men uppges det att ingenting av detta varit fallet och inträffar ingen förändring till det bättre under nämnda tid, bör det stå klart att patienten är nära döden.
Skrifterna slår fast att en läkare måste vara noggrann och ha god iakttagelseförmåga. Läkarens första plikt är att inte skada.
Läkareden
Hippokrates förknippas också med den hippokratiska eden. I Sverige svor medicine studerande denna ed fram till slutet av 1800-talet. Men om någon del av eden skrivits av Hippokrates själv är högst osäkert.
I denna ed lovar läkaren att hålla sitt yrke rent och att aldrig ge en patient gift eller fosterfördrivande medel.
Hippokrates fick ett långt liv; han dog omkring 377 f.Kr i Larissa i Thessalien (region i mellersta Grekland). Enligt en legend var hans grav under antiken ett tillhåll för bin, vars honung hade en speciellt läkande kraft.Hippokrates har av en beundrande eftervärld fått hederstiteln "läkekonstens fader".
Data och fakta
Ca 460 f.Kr: Hippokrates föds på den grekiska ön Kos. Hippokrates lever i Aten och på Kos men gör också många resor i Grekland och Mindre Asien. Hippokrates ger läkekonsten en vetenskaplig inriktning. Den hippokratiska eden sprids över den västerländska världen.
Ca 377 f.Kr: Hippokrates dör i Larissa i Thessalien.
M LÄS MER: Antikens Grekland
M LÄS MER: Historiska vetenskapspersoner
L LÄS MER: Historia om läkekonst och sjukdomar
M LÄS MER: Ibn Sina (Avicenna)
M LÄS MER: Skola och utbildning i antikens Aten
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur:
Daniel J Boorstein, The Discoverers, Random House, 1983
Roy Porter (red.), Man Masters Nature, BBC Books, 1987
Nils Uddenberg, Lidande och läkedom I: Medicinens historia fram till 1800, Fri Tanke Förlag, 2015
Per-Erik Åbom, Farsoter och epidemier: En historisk odyssé från pest till ebola, Bokförlaget Atlantis AB, 2018
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
