Nordiska sjuårskriget
Erik XIV, som var begåvad och konstnärlig, drev en aktiv och aggressiv utrikespolitik. Estland gav sig under Sverige, och därmed började drömmarna och byggandet på ett svenskt östersjövälde. Detta ledde omedelbart till sju blodiga år av krig med Danmark, Lübeck och Polen. I kriget (som senare kom att kallas "nordiska sjuårskriget", 1563–1570) förlorade Sverige sitt enda andningshål västerut, Älvsborg, samtidigt som landskapen i söder föröddes och statskassan tömdes.
Under grymheterna i detta krig förstörde Erik XIV stora delar av Halland och brände alla gårdar i sin väg genom Blekinge (båda var danska landskap vid den här tiden). I Ronneby massakrerades 2000 personer i ett blodbad som han upprymt skrev brev om efteråt: "blev därinn ett väldigt mord. Rött som blod färgades vattnet i älven...".
Danskarna gjorde lika brutala räder in i Sverige där bland annat Jönköping och Vadstena brändes samtidigt som Norrköping och andra städer plundrades. Det var dessa strider som lade grunden för danskhatet i Sverige och gjorde så att Danmark för lång tid framåt blev ärkefienden.
Älvsborgs lösen
Den livsviktiga fästningen Älvsborg fick Sverige betala dyrt för att få tillbaka genom den så kallade "Älvsborgs lösen". Första gången betalades 150 000 daler silvermynt, andra gången blev det ännu dyrare. Andra gången var efter ett nytt krig 1613 då Sverige tvingades betala en miljon riksdaler silvermynt eller 25 000 kilo silver. Det var en ofattbar stor summa för samtiden som t.ex. skulle ha räckt till sex miljoner tunnor råg.
Erik XIV fängslades av sina bröder
Ett led i Eriks ambitiösa planer var frierier till europeiska furstinnor, bland dem Englands drottning Elisabet I. Han ville gifta in sig i europeisk storpolitik, men allt slutade med att han, till sina bröders stora förfäran, gifte sig med fångvaktardottern Karin Månsdotter, som blev krönt svensk drottning.
Erik XIV blev med tiden sjukligt förvirrad, och när han i maj 1567 lät mörda tre av de ledande i släkten Sture störtades han från tronen av sina egna bröder som lät spärra in honom i fängelse. Där blev han uppenbarligen vansinnig och avled slutligen, troligtvis hjälpt till graven av sin bror Johan med vilken han låg i en livslång fejd och hade hållit i fängelse i flera år.
Johan III gifte sig med en katolsk prinsessa
Johan, som var en inåtvänd intellektuell och religiös mystiker, hade mot sina bröders vilja gift sig med den polska prinsessan och katoliken Katarina Jagellonica. Johans självständiga planer och politik ledde till att Erik XIV lät kasta honom i fängelse. Det var under hans tid i fängelse på Gripsholms slott som sonen Sigismund föddes. Sigismund ärvde senare den svenska kronan och blev vald till polsk kung. När tiden var inne kröntes han också till svensk kung.
Men kung Sigismund (som hade sin maktbas i Polen) kom omedelbart i strid med sin farbror, hertig Karl, som senare (1599) lät göra sig till riksföreståndare och fick svenska kyrkan att slutligen bryta de sista banden med påven i Rom. Att bli katolik var liktydigt med landsförräderi och skulle bestraffas med döden.
Hertig Karl avsatte Sigismund och blev Karl IX
Uppgörelsen mellan Sigismund och hertig Karl blev i propagandan ett religionskrig. Det avgörande slaget stod år 1598 vid Stångebro utanför Linköping där hertig Karl segrade. Sverige blev därefter för alltid protestantiskt. Efter slaget följde Linköpings blodbad där Sigismunds anhängare avrättades.
Vid den här tiden hade Karl IX redan en son, döpt till Gustav Adolf, som fick sitt horoskop ställt av tidens störste stjärntydare, en lärd herre vid namn Tycho Brahe på ön Ven. Han förutspådde gossen en lysande konungabana.
LÄS MER: Erik XIV
LÄS MER: Johan III
LÄS MER: Karl IX
LÄS MER: Sigismund
LÄS MER: Vasatidens Sverige
LÄS MER: Reformationen i Sverige
LÄS MER: Vasatidens Sverige - ett statsbygge i Europas utkant
PODCAST: Vasatiden
Gustav Vasa lät instifta hertigdömen
Hertigdömen inrättades av Gustav Vasa för hans yngre söners försörjning efter beslut på riksdagen i Västerås 1544. Hertigdömena skulle vara ärftliga, och hertigarna fick fritt disponera över skatter, slott och fogdar inom sitt territorium. De fick däremot inte föra någon egen utrikespolitik eller själva avsöndra områden. Johan (III) fick Finland 1556-1557. Efter Gustav Vasas död gavs Södermanland, Närke och Värmland till Karl (IX) medan Gustav Vasas tredje son Magnus (1542-1595) fick Dalsland, större delen av Östergötland samt delar av Västergötland (på grund av Magnus sinnessjukdom drogs hans hertigdöme 1571 in till kronan).
Hertigdömena innebar en risk för politisk splittring, och att Gustav Vasa på detta sätt delade upp riket mellan sina söner kan framstå som inkonsekvent. Tanken kan dock ha varit att ytterligare befästa kungafamiljens inflytande i olika delar av landet.
Genom Arboga artiklar 1561 begränsade Erik XIV brödernas självbestämmanderätt. Rättskipning och fogdar i hertigdömena skulle lyda direkt under kronan, och slotten skulle stå till kungens förfogande. När brodern Johan (III) försökte driva egen utrikespolitik fängslades han och dömdes till döden. Senare begränsade Johan själv Karls befogenheter när denne skrev ut skatter, gjorde donationer, präglade mynt och motarbetade införandet av den s.k. röda boken (liturgi för den svenska kyrkan utarbetad efter katolsk förebild) i sitt hertigdöme.
|
Text: Herman Lindqvist, journalist och författare. Faktarutan om hertigdömen är skriven av Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan.
Webbsida: http://www.hermanlindqvist.se
