När kung Erik XIV hamnade i konflikt med sin yngre halvbror hertig Johan 1562-1563 fick Jöran Persson en allt viktigare roll. Som åklagare i Höga nämnden, en kunglig domstol, drev han mål mot adelsmän som misstänktes för att motarbeta kungen och mot ämbetsmän som ansågs ha misskött sina uppgifter.
Jöran Persson tillhörde en grupp kungliga sekreterare som fick stort inflytande under Vasatiden. De hjälpte kungen att styra landet, skriva brev, sköta rättsärenden och kontrollera statens arbete. Många av dem kom inte från de mäktigaste adelssläkterna, utan var lågadliga eller ofrälse, det vill säga inte adliga. Därför var de beroende av kungen för sin ställning och kunde uppfattas som mer lojala mot honom.
Jöran Perssons ställning visar hur Sverige höll på att förändras under 1500-talet. Kungen behövde utbildade personer som kunde skriva lagtexter, sköta rättegångar och hålla ordning på statens inkomster. Tidigare hade de mäktigaste adelsfamiljerna haft stort inflytande över sådana uppgifter. När en prästson som Jöran kunde nå en av rikets högsta positioner utmanade det därför den gamla samhällsordningen.
Många inom högadeln ogillade dessa män eftersom de fick makt och rikedom utan att tillhöra landets främsta släkter. Jöran Persson blev därför en symbol för hur kungen använde kunniga tjänstemän för att minska högadelns inflytande.
Jöran Persson adlades 1568 och fick namnet Tegel, men samma år gjorde Erik XIV yngre bröder Johan och Karl uppror mot kungen. När Erik besegrades greps Jöran och ställdes inför Höga nämnden, där han själv tidigare hade varit åklagare. Han dömdes till döden och avrättades den 22 september 1568 efter att ha utsatts för svår tortyr.
Sonen Erik Jöransson Tegel gick i tjänst hos hertig Karl (IX).
Det är vinnarna som skriver historien
Bilden av Jöran Persson har till stor del formats av hans motståndare, särskilt de adelsmän som stödde upproret mot Erik XIV. Efter kungens fall fick Jöran bära en stor del av skulden för det hårda styret. Det passade den nya regimen att framställa Erik som en kung som hade blivit vilseledd av en ond rådgivare.
Den negativa bilden av Jöran Persson har också spridits genom konsten. I Georg von Rosens målning Erik XIV från 1871 [se bild] framställs Karin Månsdotter som god och lugnande, medan Jöran ser ut som en ond rådgivare som försöker påverka kungen inför Sturemorden.
Målningen skapades mer än 300 år efter händelserna och visar därför inte hur situationen verkligen såg ut. Den berättar snarare hur människor under 1800-talet föreställde sig Jöran Persson. Historiska källor tyder dessutom på att han ibland försökte mildra kungens beslut, även om han samtidigt hade en viktig roll i det hårda styret.
Denna uppfattning har också förmedlats i konsten, främst genom Georg von Rosens målning "Erik XIV" (1871) [se bild], där kungen slits mellan den goda Karin Månsdotter och den ondskefulle Jöran Persson i färd med att iscensätta Sturemorden. I själva verket mildrade Jöran Persson en del av kungens åtgärder.
Var Jöran Persson verkligen den onde rådgivaren?Efter sin död framställdes Jöran Persson länge som en hänsynslös man som lurade och styrde Erik XIV. Den bilden spreds framförallt av kungens motståndare och av författare och konstnärer långt senare. Jöran hade stor makt och deltog i förföljelserna av kungens motståndare. Han var därför inte oskyldig till det hårda styret. Samtidigt fattades de viktigaste besluten av Erik XIV, som var kung. Det finns också exempel på att Jöran försökte mildra vissa av kungens åtgärder. Historiker försöker därför skilja mellan vad Jöran faktiskt gjorde och den bild som hans fiender skapade av honom. Hans liv är ett bra exempel på varför vi måste fråga vem som har berättat historien och vilket syfte berättaren kan ha haft.
|
M LÄS MER: Erik XIV
S LÄS MER: Sturemorden
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
