Sturemorden
Sturemorden är benämningen på Erik XIV:s i all hast verkställda avrättningar den 24 maj 1567 av en grupp ur högadeln som misstänktes för högförräderi. Adelsmännen satt fängslade på Uppsala slott dit en riksdag hade sammankallats. Mördandet inleddes sedan Höga nämnden (Erik XIV:s högsta domstol - se faktaruta) hade dömt männen men innan domarna bekräftats av riksdagen.
Sedan den då psykiskt förvirrade Erik hade bett en av de fångna, Svante Sture, om dennes vänskap, återvände han efter en stund till cellen där dennes son Nils Sture satt. Kungen stack en kniv i fångens arm och befallde vakten att hugga ned honom. Order gavs också om avrättning av Svante Sture, Erik Sture, Abraham Stenbock och Ivar Ivarsson. När kungen mötte sin gamle lärare Dionysius Beurreus lät han hugga ned också denne. Däremot överlevde Sten Eriksson Leijonhufvud, den vid sidan av Svante Sture ledande i gruppen.
Efter dådet flydde kungen till skogs. För att skydda kungavärdigheten lades skulden på Jöran Persson (kungens mest inflytelserika rådgivare), och Erik fråntogs tillfälligt styret. Han återkom men förlorade den avgörande striden med hertigarna (sina två bröder) året efter.Plötslig sinnesförvirring låg utan tvivel bakom kungens brutalitet. Men i bakgrunden fanns också en längre tids misstankar och förföljelseidéer, påspädda av rådgivarnas samlande av bevis mot de anklagade. Utifrån Höga nämndens domar kan också kungen i machiavellisk anda (ett dåtida ganska brutalt härskarideal för renässansfurstar) ha sett sitt agerande som legitimt. Irrationella drag spelade också in; vid tidpunkten för morden var Erik XIV starkt påverkad av astrologiska spådomar.
LÄS MER: Erik XIV
LÄS MER: Jöran Persson
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Här hittar du material som kan relateras till Sturemorden.
Uppdaterad:
25 november 2022
Publicerad:
11 augusti 2019
