Linköpings blodbad ägde rum den 20 mars 1600 och är en benämning på avrättningen av rådsherrarna Gustav och Sten Banér, Ture Bielke och Erik Sparre samt den finske knektöversten Bengt Falk, vilka hade stått på Sigismunds sida under maktkampen mellan denne och hertig Karl (IX).
De avrättade hade dömts till döden, anklagade för bland annat landsförräderi, av en särskild ständerdomstol i samband med riksdagen i Linköping. Prästerna var inte representerade i domstolen men däremot grupper som krigsbefäl, fogdar och häradsdomare, vilka normalt saknade egen riksdagsrepresentation.
Hertig Karl fungerade både som åklagare och målsägande (hans ära hade kränkts), medan de anklagades talan fördes - skickligt men naturligtvis utsiktslöst - av Erik Sparre.
Förutom de avrättade stod också andra av Sigismunds anhängare anklagade vid detta tillfälle, men genom att erkänna sin skuld blev dessa skonade.
Linköpings blodbad har stått som symbol för hertig Karls brutala behandling av sina motståndare. Avrättningar ägde rum även på andra håll i riket i samband med hans seger, exempelvis i Åbo och Kalmar.
LÄS MER: Karl IX
LÄS MER: Slaget vid Stångebro
LÄS MER: Sigismund
LÄS MER: Banér (ätten)
LÄS MER: Erik Sparre
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
