Lucia

Lucia firas på många nivåer. En form är det offentliga firandet. Under 1900-talet blev det vanligt att exempelvis lokaltidningar anordnade "luciatävlingar", där läsarna fick välja mellan ett antal fotograferade kandidater. Den utvalda lucian blev huvudperson i ett luciatåg som kunde besöka till exempel äldreboenden och sjukhus. I sitt följe hade hon ofta de övriga kandidaterna som tärnor. Tillsammans sjöng de luciasånger medan de gick i procession. Sådana luciaval förekommer fortfarande på vissa håll, men har blivit mindre vanliga.

Lucia är klädd i en vit fotsid särk, en lång vit dräkt, med ett rött band om livet samt en grön krans på huvudet. I kransen finns ljus, numera ofta elektriska av säkerhetsskäl. Ljuskransen för tankarna till en helgongloria. Ofta följer det ytterligare uppvaktning, t.ex. ett antal "stjärngossar", som egentligen har sina rötter i en annan del av julfirandet. Tillsammans bildar de en kör med en repertoar av lucia- och julvisor.

Den andra sortens luciafirande skiljer sig till det yttre inte från det första men utspelas i en mer privat miljö, till exempel i en skola, en föreningslokal eller ett församlingshem. Där serveras ofta luciakaffe med de vetebullar, smaksatta med saffran, som kallas lussekatter och bakas i många olika former.

Det tredje sättet att fira lucia är familjens. Någon i familjen stiger upp tidigt och kommer med en bricka med kaffe eller annan dryck och lussekatter. Ofta klär något av barnen ut sig till lucia eller deltar i ett litet luciatåg för resten av familjen.

Vad är bakgrunden till denna säregna fest i vintermörkret? Svaret är mer komplicerat än att traditionen skulle komma direkt från helgonet på Sicilien. Det svenska firandet har formats av flera olika seder och föreställningar. En teori som har många anhängare är att den vitklädda luciagestalten har kopplingar till Sankt Nikolaus och en tysk tradition kring Jesusbarnet.

När reformationen nådde Nordeuropa ville de protestantiska kyrkorna få bort den katolska helgondyrkan. Men somliga helgontraditioner levde kvar, särskilt de som var knutna till skolbarnens givmilde skyddspatron Sankt Nikolaus. I delar av Tyskland ersattes Nikolaus som gåvobringare av Jesusbarnet, Christkindlein, och gåvorna kom istället att delas ut vid jul.

Jesusbarnet kunde framställas som en vitklädd flicka med ljus på huvudet. Liknande seder förekom senare även i Sverige och kan ha påverkat den luciagestalt som växte fram här. Samtidigt fanns sedan länge andra svenska traditioner kring den 13 december. Lucianatten räknades i äldre folktro som årets längsta och mörkaste natt, och på vissa håll åt man flera frukostar för att orka med den långa natten och för att äta ordentligt innan den katolska julfastan.

På herrgårdar i Västsverige finns från 1700-talet de första kända beskrivningarna av en vitklädd luciagestalt som kom med mat och dryck på morgonen. Namnet passade väl eftersom Lucia kommer från latinets lux, som betyder ljus. Under 1800-talet spreds seden vidare, bland annat till universitetsstäderna. På Skansen började man visa luciafirande på 1890-talet.

Det stora genombrottet kom 1927, när Stockholms Dagblad ordnade ett luciaval och ett offentligt luciatåg genom Stockholm. Idén fick snabbt efterföljare på andra håll i landet. Efterhand utvecklades luciatåget med tärnor, stjärngossar och sång till den form som många känner igen idag. Sådana kringelikrokar kan en tradition ta på sin väg genom historien!

L  LÄS MER: Det svenska luciafirandets historia

S  LÄS MER: Advent och luciafirandet

M  LÄS MER:  Advent, lucia och julfirandet förr

M  LÄS MER: Julens och det svenska julfirandets historia

S  LÄS MER: Kristna traditioner och högtider

L  LÄS MER: Advent – en stämningsfull högtid

Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.

Litteratur:
Jan-Öjvind Swahn, Svenska traditioner, Ordalaget Bokförlag, 2010
Jan-Öjvind Swahn, Den svenska julboken, Wiken, 1993
Nils-Arvid Bringéus, Årets festseder, LT förlag, 1976
Julius Ejdestam, Våra folkfester, Rabén & Sjögren, 1971
Carl Henrik Martling, Kyrkans år och dagar, Verbum, 1993
Ebbe Schön, Folktrons år: gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet, Rabén & Sjögren, 1989
Jonas Frykman (red.) och Orvar Löfgren (red.), Svenska vanor och ovanor, Natur och Kultur, 1991
Christer Topelius, En årsrunda: 75 helger, högtider och gamla bemärkelsedagar, Tiden, 1989

FÖRFATTARE

Text: Jan-Öjvind Swahn, kulturhistoriker och författare
Omarbetad version av ett avsnitt i en publikation utgiven av Svenska institutet.
Webbplats: Svenska institutet