I hemmen är det barnens julkalender och adventsljusen som vittnar om att julhelgen närmar sig. Men då har redan de mera spektakulära juldekorationerna sedan några veckor glittrat i skyltfönstren och över affärsgatorna.
Strax före jul pyntas så hemmet med alla möjliga julprydnader - ljusstakar, löpare och bonader, tomtar, änglar och kanske ett pepparkakshus. Vintergrönt som lingonris och tallris hör till, t.ex. i form av en krans på ytterdörren. Julens blommor är mest röda - julstjärnor, tulpaner och begonior, men också rosa, vita och ljusblå, som den starkt doftande svenska favoriten, hyacinten.
En säregenhet i de nordiska länderna är att det är dagen före juldagen, dvs julafton den 24 december, som är helgens höjdpunkt då man äter julmiddagen och delar ut julgåvorna, dock först sedan man på eftermiddagen tittat på SVT:s populära "Kalle Anka-program" med klassiska Disneyfilmer och andra julklassiker.
Julmaten
Julens mat hör till de riktigt gamla inslagen, men även den håller på förändras. Förr i tiden skiftade julmenyn starkt mellan kust och inland, mellan norr och söder, mellan fiskare och bönder osv. Numera, när de flesta råvarorna kommer från storindustrier, har de lokala variationerna gett vika för ett centraldirigerat utbud av hel- eller halvfabrikat.
En påfallande stor del av julmaten består av fläsk, och invandrare frågar ibland varför svenskarna firar Jesus födelse med att äta griskött. Det är ett minne av att salt fläsk länge var det kött svenskarna åt året runt. Grisarna slaktades när de var som fetast på hösten, fläsket konserverades i saltlake och skulle sedan räcka till nästa höst. Men en eller ett par "julgrisar" sparades vid höstslakten och fick leva till lucia. Julen var den enda tid på året då man fick äta färskt kött, och det betraktades som en stor njutning. Den aspekten är ju inaktuell numera, men så konservativa är våra matvanor att en jul utan skinka, sylta och fläskkorv är otänkbar för många.
Det finns en svensk standardjulmiddag, även om ambitiösa husmödrar försöker göra den mera personlig med hjälp av ärvda specialiteter. Den börjar med smörgåsbord, dvs några sorters inlagd sill, leverpastej, rökt korv, kalla röror och annat, men som vid julbordet är förstärkt med t.ex. kokt fläskkorv, fläsksylta, kalla stekta revbensspjäll och framförallt husmoderns stolthet, den hela, sockersaltade, kokta (eller ugnsbakade) och griljerade skinkan.
Till smörgåsbordet hör småvarmt, t.ex. stekta köttbullar och Janssons frestelse (potatisgratäng med ansjovis). Brödet är ofta vörtbröd där man som degspad använt ölvört varav brödet får en säregen söt arom.
Efter smörgåsbordet följer i det traditionstrogna hemmet lutfisk, dvs. torkad långa eller sej som under ett par veckor blötts upp i ömsom vatten, ömsom lut, så att den sväller upp och blir mjuk i köttet. Den är ett minne av medeltidens julfasta när man i ett par veckor före jul måste hålla fiskdiet och då det under vintern var svårt att få tag på färskvara. I och med reformationen blev lutfisken strängt taget onödig, men den hade vid det laget blivit så förknippad med julfirandet att vi fortsätter med den än idag, 500 år senare. Lutfisken äts vanligen med en béchamelsås och/eller smält smör och kryddas rejält på tallriken med salt, kryddpeppar och vit- eller svartpeppar.
