Den kristna läran
"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv."
Joh 3:16
Inom de kristna kyrkorna finns flera gemensamma nämnare. Man tror på att Gud har skapat världen och människan. Bibelcitatet ovan brukar i vissa sammanhang kallas för lilla Bibeln. Gud älskar människorna, och de som tror på Guds son (Jesus) ska bli räddade från den eviga döden.
Bibeln, treenigheten, trosbekännelser, dopet, nattvarden och frälsningen är viktiga begrepp i alla kristna samfund.
Synen på Gud
Inom kristendomen råder en monoteistisk gudssyn - det finns bara en Gud. Men denne Gud är tre karaktärer i en - den s.k. treenigheten: Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den helige Ande. Det är tre självständiga karaktärer men utgör ett och samma väsen. Därmed är Gud en.
Judiska och muslimska teologer har ibland kritiserat kristendomens treenighetslära och menat att kristendomen inte är monoteistisk.
Arvsynden
Begreppet arvsynd används för att beteckna uppfattningen att människan ärver Adams och Evas synd (se Adam och Eva) och därför redan från födseln står i skuld till Gud och slutligen är förutbestämd att dö.
Begreppet används inte i Bibeln, men syftar på aposteln Paulus lära i Romarbrevet 5 där han beskriver Adams syndafall som har medfört att döden kommit in i världen. Vidare säger Paulus att "liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Jesus Kristus" (Första Korinthierbrevet 15:20).
Arvsyndsläran innebär att människan redan som nyfödd är i ett tillstånd av synd och skuld, och därför måste döpas så snart som möjligt efter födseln.
Inom Svenska kyrkan har numera barnets skuld tonats ned.
Dopet
Inom kristendomen finns både barndop och troendedop. De ortodoxa kyrkorna, katolska kyrkan, de reformerta (däribland anglikanska kyrkan) och de lutherska samfunden har barndop.
Om en person inte blivit döpt som barn (av olika skäl) kan hon eller han bli döpt i vuxen ålder.
Dopet ses som grunden för hela det kristna livet. Genom dopet befrias man från synd och tas på samma gång upp som en medlem i den kristna kyrkan.
Ordet dop kommer från grekiskans baptizein och betyder doppa eller sänka ner. Precis som Jesus dog och uppstod, dör man från det gamla livet i synd och uppstår till ett nytt kristet liv.
Inom kristendomen tror man på arvsynden (se rutan till höger). Någon arvsynd finns däremot inte inom judendomen och islam, men det finns även vissa undantag inom kristendomen.
Genom dopet blir individen befriad från arvsynd.
I Romarbrevet i Nya testamentet står det:
Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han.
Rom 6:3-5
Katolska kyrkans katekes beskriver dopet så här: “De döpta har iklätt sig Kristus. Genom den helige Ande är dopet ett bad som renar, helgar och rättfärdiggör”.
Inom vissa samfund som till exempel Baptistsamfundet och Pingströrelsen tillämpas troendedop. Med det menas att den troende är tillräckligt gammal för att själv ta beslut om att låta sig döpas. Dopet fungerar då som en bekräftelse på det aktiva ställningstagandet om att vara kristen.
Dopet ses som en offentlig bekännelse inför församlingen samt att man bestämmer sig för att följa i Jesus fotspår. Jesus själv döpte sig i vuxen ålder av Johannes Döparen. Tron och bekännelsen betonas mycket starkt inom Baptistsamfundet och Pingströrelsen.
Ett nyfött barn kan inte själv ta ställning och be om att bli döpt. Inom Baptistsamfundet och Pingströrelsen räknas inte barndop som riktiga dop. En person som är barndöpt behöver därför troendedöpa sig för att kunna vara medlem i dessa samfund.
Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.
Rom 10:9-10
Nattvarden
Inom kristendomen är nattvarden en rituell måltid med bröd och vin. Den har koppling till den sista måltid Jesus hade tillsammans med sina lärjungar under den judiska påskveckan. Där bröt Jesus bröd och vin som han delade ut till sina lärjungar. I Nya testamentet står att läsa:
Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse.
Matt 26: 26-28
Katolska kyrkans och de ortodoxa kyrkornas syn på nattvarden
Inom katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är nattvarden en höjdpunkt i det kristna livet och en källa till kraft. Nattvarden är ett tecken på gemenskapen med Gud och de kristnas enhet.
I nattvarden förtärs rituellt små mängder bröd och vin, som på olika sätt anses vara eller representera Jesus kropp och blod.
Katoliker och ortodoxa anser att brödet och vinet som används i nattvarden förvandlas till Jesus kropp och blod. Jesus (och därmed Gud) blir på så sätt närvarande. Nattvardsvinet och brödet måste sparas eller förtäras.
De protestantiska kyrkornas syn på nattvarden
Gemensamt för de protestantiska kyrkorna är att nattvarden ses som ett sakrament (en viktig helig handling). Gemensamt är också användningen av brödet och vinet. Utöver detta går åsikterna isär om det invigda brödets och vinets natur.
Inom lutherdomen innebär nattvardens bröd och vin tillsammans med mässans ord att den troende tar del av Jesus lidande, korsfästelse, död och uppståndelse. I den lutherska nattvarden betraktas brödet och vinet bara som symboler - det anses därför inte bli förvandlat till Jesus kropp och blod. Efter en luthersk gudstjänst kan man mycket väl hälla ut vinet som blivit över.
Genom nattvarden minns de troende vad Jesus gjort för dem, och de bekänner Kristus försoningsdöd och uppståndelse.
Den kristna trosbekännelsen
Tolkningen och formandet av vad den kristna tron innehåller och betyder har varit ett arbete som pågått ända sedan Jesus tid.
Nya testamentet är en tolkning och sammanställning av Jesus budskap. Den kristna trosbekännelsen författades under 300-talet efter att vissa tveksamheter kring lärofrågor uppstod. De diskussioner som pågick kring tiden då trosbekännelsen formulerades rörde främst frågor om vem Jesus var, och synen på treenigheten.
Det är när åsikter kring dessa frågor har gått isär för mycket som nya kristna samfund har bildats.
Teologiska diskussioner om allt detta pågår fortfarande i olika samfund runt om i världen.
Trosbekännelsen
Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.
Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.
Vi tror ock på den helige Ande,
en helig allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.
Kristendomens syn på kvinnor och män
Det finns inget enkelt sätt att beskriva män och kvinnors roller inom kristendomen. I likhet med de andra världsreligionerna så har männen haft en framträdande plats.
I vissa kristna sammanhang betonas mäns och kvinnors olika rolller starkt. I andra sammanhang betonas att kvinnor och män kan utföra samma uppgifter.
Inom katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna kan t.ex. bara män bli präster. Men även inom dessa sammanhang pågår debatter och många opponerar sig mot detta. Inom lutherska samfund varierar synen på kvinnliga präster kraftigt, likaså i reformerta och andra protestantiska samfund. I Svenska kyrkan har kvinnor kunnat bli präster sedan 1958.
Även synen på hur man ska leva inom äktenskapet och vilka som får gifta sig varierar.
I olika delar av Bibeln finns olika betoningar på mäns och kvinnors uppgifter och roller. I vissa delar betonas att alla är lika inför Gud.
Det finns också stora skillnader mellan kristna kulturer i världen. Kristendomen är i likhet med alla andra religioner starkt påverkad av den kultur den verkar inom.
Frälsning
Frälsning är ett centralt begrepp i kristen tro. Frälsning får man genom att tro på Jesus Kristus.
Frälsning är samma sak som räddning, det vill säga att räddas från ondskan i världen och samtidigt vilja leva ett rätt och kärleksfullt liv med Gud i centrum.
Jesus död och uppståndelse är själva förutsättningen för frälsningen.
Livet här och nu fortsätter efter döden, men i ny form.
Döden
Inom kristendomen är döden inte slutet. Livet fortsätter efter döden i en annan form. Tanken är att man efter döden ska leva ett mer fullkomligt liv tillsammans med Gud.
Den yttersta tiden
Enligt den kristna tron börjar vår värld med skapelsen och slutar med den yttersta tiden och Guds slutgiltiga seger över ondskan.
Den yttersta tiden och de tecken som föregår den beskrivs tydligast och mest omfattande i symbolisk form i Uppenbarelseboken i Nya testamentet. Men det finns även skildringar av den yttersta tiden i andra delar av Bibeln.
Efter att Gud har besegrat det onda följer Guds dom och sedan en ny värld.
I sin undervisning förkunnar Jesus att "Guds rike är nära" (Mark 1:15).
Uppgifter och frågor
- Sammanfatta den kristna gudssynen.
- Nämn några skillnader mellan barndop och troendedop.
- Hur skiljer sig den katolska och ortodoxa synen på nattvarden från den protestantiska?
- Vad handlar den kristna trosbekännelsen om? Varför är den viktig?
- Vad innebär frälsning?
Litteratur:
Sören Wibeck, Religionernas historia - om tro, hänförelse och konflikter. Historiska media, 2005
Niels C. Nielsen m.fl., Religions of the World, Bedford/St. Martin's, 1993
Jensen, Rothstein, Podemann, Sörensen. Gyldendals religionshistorie: Ritualer, mytologi, ikonografi. Gyldendal, 2011
Christer Hedin, Kristendom: lära, fromhetsliv och historia, Dialogos Förlag, 2011
Text: Hanna Hägerland, gymnasielärare i religionskunskap
Publicerad: 02 september 2017