När det norska motståndet hade upphört och det inte längre förekom några strider, återkom tyskarna med bestämda krav att få transportera soldater på permission genom Sverige. Eftersom kriget nu var slut i Norge hade inte den svenska regeringen längre samma starka anledningar att avvisa de tyska kraven, och efter stor vånda gick regeringen med på den s.k. permittenttrafiken som varade från 1940-1943. Den norska exilregeringen i London protesterade naturligtvis högljutt mot det svenska beslutet.
I Sverige påbörjades nu det som i historieskrivningen blivit kallat för ”eftergiftspolitiken”. Det handlade inte bara om permittenttrafiken utan t.ex. också om att staten gjorde det möjligt att beslagta tidningar (med för Tyskland misshagligt innehåll). Samarbetet med Tyskland utökades på en rad olika områden, bland annat idrottsligt och i form av studieresor.
Röda armén ockuperar de baltiska staterna
När det gäller Sveriges strategiska situation sommaren 1940 är det viktigt att tänka på att Finland just då genomgått vinterkriget och med knapp nöd undgått att förlora sin självständighet.
Av ännu större vikt i sammanhanget är Sovjetunionens ockupation av de baltiska staterna som följde bara några månader efter fredsslutet mellan Finland och Sovjetunionen. Efter att Paris erövrats av tyskarna den 14 juni krävde Sovjetunionen att en ny "sovjetvänlig regering" skulle tillsättas i Litauen. Dagen efter ockuperades landet av Röda armén. Samma krav - plus att "ärligt uppfylla" biståndspakterna och släppa in ett obegränsat antal sovjetiska soldater - riktades till de lettiska och estniska regeringarna som ansåg militärt motstånd meningslöst. Den 17 juni ockuperades även dessa länder.
Gustav V försöker mäkla fred mellan Storbritannien och Tyskland
Den svenske kungen, Gustav V, tog i augusti 1940 ett privat initiativ att mäkla fred mellan Tyskland och Storbritannien; detta efter att Hermann Göring - som vid den här tiden var Hitlers närmaste man - fört det på tal och den svenska regeringen också reagerat positivt därpå.
Historieprofessor Gunnar Richardson hävdar i en artikel i DN (29 juli 2007) att detta svenska försök att mäkla fred var det "stora svenska sveket" under andra världskriget. Fredsinitiativet togs inte välvilligt upp av Storbritanniens ledare Winston Churchill som ju uppmanat till motstånd till det yttersta. Richardson skriver att den brittiske premiärministern fick ett verkligt vredesutbrott över "den föraktlige svenske kungens inblandning" som efter att ha övergivit både Finland och Norge kommit "helt i tyskarnas grepp".
Ett tyskvänligt Sverige?
Richardssons tolkningar av den svenska politiken bemöttes omedelbart av historieprofessor Gunnar Åselius i en annan artikel i DN (5 aug. 2007) där han menar att framställningen saknar insikter i den historiska komplexitet som rådde vid denna tidpunkt och att det är fel att reducera andra världskriget till en kamp mellan gott och ont, som en "moralisk landskamp", där Sverige sommaren 1940 genom Gustav V:s medlingsförsök begick "det stora sveket" mot Västerlandet, medan däremot motståndet mot Hitler bland britterna förblev "kompakt". Här nedan citeras en passage i Åselius artikel som väl uttrycker en kärnpunkt i hans och många andras syn på Sveriges agerande:
Att små demokratier som Sverige tvingades huka för diktaturerna under andra världskriget berodde i hög grad på att Nationernas förbunds idé om kollektiv säkerhet hade undergrävts av Storbritannien och Frankrike, som vägrade ingripa aktivt när Mussolinis Italien angrep Etiopien 1935-36.
Det är ingen tvekan om att Sveriges politik därefter blev egoistisk, men så blev även andra europeiska småstaters - liksom Storbritanniens och Frankrikes förblev det fram till dess att länderna i september 1939 tvingades välja mellan att gå i krig och förlora sin trovärdighet som stormakter. Inga demokratier - inte heller USA - gick frivilligt in i kriget, och ingen hävdar väl heller på allvar att Sverige borde ha gjort det.
Åselius menar att Richardsson inte ger en nödvändig historisk bakgrund och att det därför saknas en rättvisande bild av hur man i Sverige vid denna tid upplevde situationen. Genom sitt sätt att framställa historien och Sveriges agerande under andra världskriget sprider Richardsson därför nya myter. Inte minst måste man, menar Åselius, beakta att "...andra världskriget vid denna tidpunkt fortfarande uppfattades som en traditionell europeisk maktkonflikt om territorium, inflytande och marknader. Demokrati och folkens självbestämmande blev en del av de allierades krigsmål först genom Atlantdeklarationen i september 1941". Den svenska opinionen var av lättförklarliga skäl splittrad inför stormaktskriget, särskilt då planerna på utrotningen av Europas alla judar ännu inte kommit till allmänhetens kännedom.
Den svenske kungens motiv till att mäkla fred berodde alltså främst på rädslan för kommunismen och att de europeiska stormakternas krig enbart skulle gynna Stalins syften. För övrigt var kungen inte ensam om att önska fred mellan Tyskland och Storbritannien. Även finansmän som Birger Dahlerus och bröderna Wallenberg agerade mellanhänder. Wallenbergarnas bedömning var att kriget riskerade att Europa skulle kollapsa under bolsjevismen (den ryska kommunismen) och hamna i ekonomisk ruin.
Som nämnts ovan bör det understrykas att den allmänna opinionen i Sverige vid den här tidpunkten var mer delad än vad den senare blev. Det fanns även på brittisk sida politiker - bland annat utrikesministern lord Halifax och i viss mån förre premiärministern Chamberlain - som var mer öppna för fredsinviter än vad Churchill var. Churchill hade under sommaren 1940 inte heller så stark ställning i regeringen som han fick senare. Det fanns vid denna tid - åtminstone så som den svenske ministern i London, Björn Prytz, uppfattade och framställde det - en möjlighet att Halifax under sommaren skulle komma att ta över som premiärminister efter Churchill (se t.ex Gemzell sid. 84-85).
