+ Visa hela artikelserien

Sverige och andra världskriget, del 2: Eftergiftspolitiken

Under våren och sommaren 1940 hade andra världskriget kommit kusligt nära Sveriges gränser. Alla grannländerna var redan indragna i kriget. På andra sidan Östersjön hade Finland nyligen besegrats av Sovjetunionen som dessutom hade lagt beslag på de baltiska staterna. Väster och söder om Sverige var både Norge och Danmark ockuperat av den tyska krigsmakten. Den svenska regeringen skulle under de följande krigsåren tvingas fatta många svåra politiska beslut för att hålla Sverige utanför kriget.
M

Tyska soldater på genomresa i Sverige.

Den svenska eftergiftspolitiken inleds

Under våren och sommaren 1940 befann sig Sverige i ett bekymmersamt läge. Handelsvägarna västerut var helt avskurna som en följd av den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Den enda hamnen Sverige kunde använda för kontakterna och handeln västerut var den finska orten Petsamo vid Norra ishavet. Samtidigt väntade flera tyska krav. Medan striderna i Norge pågick under våren och försommaren 1940 avvisade den svenska regeringen tyska krav på att få transportera trupper och krigsmaterial från Tyskland via Sverige till Norge. Endast humanitära transporter tilläts genom Sverige.

När det norska motståndet hade upphört och det inte längre förekom några strider, återkom tyskarna med bestämda krav att få transportera soldater på permission genom Sverige. Eftersom kriget nu var slut i Norge hade inte den svenska regeringen längre samma starka anledningar att avvisa de tyska kraven, och efter stor vånda gick regeringen med på den s.k. permittenttrafiken som varade från 1940-1943. Den norska exilregeringen i London protesterade naturligtvis högljutt mot det svenska beslutet.

ANNONS

ANNONS

Användbara begrepp

Permittenttrafik: Trafik av tyska permittenter, alltså soldater som skulle på permission, och som skulle få färdas på svenska järnvägar. Permittenttrafiken var en del av ett avtal som slöts mellan Sverige och Tyskland sommaren 1940. Avtalet innefattade alltså inte förflyttning av stridsutrustade trupper.

Baltiska staterna: Samlingsnamn för Estland, Lettland och Litauen.

Exilregering: En regering i exil (landsflykt).

Neutralitet: (Alliansfrihet, oberoende) En stat som väljer att stå utanför krig och inte stödja någon av de krigförande parterna.

Atlantdeklarationen: Alla folk är lika mycket värda och har rätt till självständighet och rätten att bestämma om sin egen framtid.

Militär beredskap: Stridsberedskap, förberedelse inför krig. 

Eftergiftspolitik: När en stat ger efter inför (går med på) en mäktigare stats krav för att slippa bli indraget i en konflikt.

Ockupation: När en stat invaderar ett annat land och besätter det med trupper för att kunna styra och kontrollera landet.

I Sverige påbörjades nu det som i historieskrivningen blivit kallat för ”eftergiftspolitiken”. Det handlade inte bara om permittenttrafiken utan t.ex. också om att staten gjorde det möjligt att beslagta tidningar (med för Tyskland misshagligt innehåll). Samarbetet med Tyskland utökades på en rad olika områden, bland annat idrottsligt och i form av studieresor.

Röda armén ockuperar de baltiska staterna

När det gäller Sveriges strategiska situation sommaren 1940 är det viktigt att tänka på att Finland just då genomgått vinterkriget och med knapp nöd undgått att förlora sin självständighet.

Av ännu större vikt i sammanhanget är Sovjetunionens ockupation av de baltiska staterna som följde bara några månader efter fredsslutet mellan Finland och Sovjetunionen. Efter att Paris erövrats av tyskarna den 14 juni krävde Sovjetunionen att en ny "sovjetvänlig regering" skulle tillsättas i Litauen. Dagen efter ockuperades landet av Röda armén. Samma krav - plus att "ärligt uppfylla" biståndspakterna och släppa in ett obegränsat antal sovjetiska soldater - riktades till de lettiska och estniska regeringarna som ansåg militärt motstånd meningslöst. Den 17 juni ockuperades även dessa länder.

Gustav V försöker mäkla fred mellan Storbritannien och Tyskland

Den svenske kungen, Gustav V, tog i augusti 1940 ett privat initiativ att mäkla fred mellan Tyskland och Storbritannien; detta efter att Hermann Göring - som vid den här tiden var Hitlers närmaste man - fört det på tal och den svenska regeringen också reagerat positivt därpå.

Historieprofessor Gunnar Richardson hävdar i en artikel i DN (29 juli 2007) att detta svenska försök att mäkla fred var det "stora svenska sveket" under andra världskriget. Fredsinitiativet togs inte välvilligt upp av Storbritanniens ledare Winston Churchill som ju uppmanat till motstånd till det yttersta. Richardson skriver att den brittiske premiärministern fick ett verkligt vredesutbrott över "den föraktlige svenske kungens inblandning" som efter att ha övergivit både Finland och Norge kommit "helt i tyskarnas grepp".

Ett tyskvänligt Sverige?

Richardssons tolkningar av den svenska politiken bemöttes omedelbart av historieprofessor Gunnar Åselius i en annan artikel i DN (5 aug. 2007) där han menar att framställningen saknar insikter i den historiska komplexitet som rådde vid denna tidpunkt och att det är fel att reducera andra världskriget till en kamp mellan gott och ont, som en "moralisk landskamp", där Sverige sommaren 1940 genom Gustaf V:s medlingsförsök begick "det stora sveket" mot Västerlandet, medan däremot motståndet mot Hitler bland britterna förblev "kompakt". Här nedan citeras en passage i Åselius artikel som väl uttrycker en kärnpunkt i hans och många andras syn på Sveriges agerande:

Att små demokratier som Sverige tvingades huka för diktaturerna under andra världskriget berodde i hög grad på att Nationernas förbunds idé om kollektiv säkerhet hade undergrävts av Storbritannien och Frankrike, som vägrade ingripa aktivt när Mussolinis Italien angrep Etiopien 1935-36.

Det är ingen tvekan om att Sveriges politik därefter blev egoistisk, men så blev även andra europeiska småstaters - liksom Storbritanniens och Frankrikes förblev det fram till dess att länderna i september 1939 tvingades välja mellan att gå i krig och förlora sin trovärdighet som stormakter. Inga demokratier - inte heller USA - gick frivilligt in i kriget, och ingen hävdar väl heller på allvar att Sverige borde ha gjort det.

Åselius menar att Richardsson inte ger en nödvändig historisk bakgrund och att det därför saknas en rättvisande bild av hur man i Sverige vid denna tid upplevde situationen. Genom sitt sätt att framställa historien och Sveriges agerande under andra världskriget sprider Richardsson därför nya myter. Inte minst måste man, menar Åselius, beakta att "...andra världskriget vid denna tidpunkt fortfarande uppfattades som en traditionell europeisk maktkonflikt om territorium, inflytande och marknader. Demokrati och folkens självbestämmande blev en del av de allierades krigsmål först genom Atlantdeklarationen i september 1941". Den svenska opinionen var av lättförklarliga skäl splittrad inför stormaktskriget, särskilt då planerna på utrotningen av Europas alla judar ännu inte kommit till allmänhetens kännedom.

Den svenske kungens motiv till att mäkla fred berodde alltså främst på rädslan för kommunismen och att de europeiska stormakternas krig enbart skulle gynna Stalins syften. För övrigt var kungen inte ensam om att önska fred mellan Tyskland och Storbritannien. Även finansmän som Birger Dahlerus och bröderna Wallenberg agerade mellanhänder. Wallenbergarnas bedömning var att kriget riskerade att Europa skulle kollapsa under bolsjevismen (den ryska kommunismen) och hamna i ekonomisk ruin.

Som nämnts ovan bör det understrykas att den allmänna opinionen i Sverige vid den här tidpunkten var mer delad än vad den senare blev. Det fanns även på brittisk sida politiker - bland annat utrikesministern lord Halifax och i viss mån förre premiärministern Chamberlain - som var mer öppna för fredsinviter än vad Churchill var. Churchill hade under sommaren 1940 inte heller så stark ställning i regeringen som han fick senare. Det fanns vid denna tid - åtminstone så som den svenske ministern i London, Björn Prytz, uppfattade och framställde det - en möjlighet att Halifax under sommaren skulle komma att ta över som premiärminister efter Churchill (se t.ex Gemzell sid. 84-85).

ANNONS

ANNONS

Midsommarkrisen 1941

Den 22 juni 1941 bröts Molotov-Ribbentroppakten genom att Tyskland gick till anfall mot Sovjetunionen. En väldig tysk offensiv - Operation Barbarossa - inleddes. Samtidigt passade Finland på att göra gemensam sak med tyskarna mot ryssarna för att försöka återta de områden som förlorats under vinterkriget. Det fanns en stark revanschistisk opinion i Finland vid den här tiden.

Nu kom ett nytt tyskt krav på Sverige: att få transportera en fullt utrustad division på 15 000 soldater på svenska järnvägar från Norge till Finland. Den svenska regeringen stod därmed inför sitt svåraste beslut under kriget. Att säga nej till kravet skulle innebära en mycket stor krigsrisk. Ett beviljande av kravet skulle å andra sidan medföra ett klart neutralitetsbrott. Det kunde också leda till förnyade krav och så småningom en fullständig inordning i det nazistiska herraväldet.

Efter långa diskussioner i regeringen och i partigrupperna beslutades till sist att säga ja till de tyska kraven. Den s.k.Engelbrechtsdivisionen skulle få passera genom Sverige. Vid det här tillfället kan kungen ha spelat en viktig roll på så sätt att han till statsministern Per Albin Hansson sa att "om det blir ett nej vill inte jag vara med längre". Exakt vad han sa och menade är inte klarlagt men inför den socialdemokratiska partigruppen lade Per Albin fram det som att kungen hade framställt ett abdikationshot. Eftersom en abdikation (att avgå som monark) skulle ha riskerat en splittring i samlingsregeringen och hela den svenska nationen, kan kungens uttalande ha påverkat utgången av denna kris som fått benämningen midsommarkrisen.

Eftergifterna mot de tyska kraven var vid den här tiden stora. Sverige accepterade transport av sårade tyska soldater från östfronten, genom svenskt territorium till Norge. Tyskland fick också tillstånd att, genom svenskt territorialvatten, sjöledes transportera krigsmateriel till fronten i öster. Den svenska flottan eskorterade och gav beskydd åt tyska trupper och tyska militära transporter på svenskt territorialvatten.

Eftergifterna väckte kritik från flera håll. Men det fanns också berömda anhängare till Hitler, mest känd är kanske Sven Hedin. Tidningen Aftonbladet hälsade det tyska anfallet på Sovjetunionen med glädje och hoppades att det skulle befria de av Moskva terroriserade länderna i Östeuropa (Aftonbladet 22 juni 1941).

Regeringen gick alltså med på det tyska kravet om trupptransport genom Sverige, men med tillägget att detta var en engångsföreteelse. Och det blev det också. Redan i juli samma år kom ett nytt krav på transport av trupper genom Sverige, men regeringen sade nu nej. Tyskarna blev irriterade, men något anfall på Sverige blev det inte. Kanske därför att de istället fick passera med krigsfartyg genom svenska vatten.

Man kan ändå observera en viss omsvängning i regeringens politik redan i juli 1941. De största eftergifterna mot tyska krav var nu gjorda och långsamt, i takt med att Sveriges försvar börjar stärkas sa regeringen allt oftare nej till tyskarnas krav.

Överbefälhavaren Olof Thörnell hade under sommaren 1941 föreslagit att svenska "frivilligförband" (egentligen ordinarie trupper) skulle gå in i kriget på tysk-finsk sida. Av detta blev dock inget. Istället ökade motsättningen mellan Sverige och Tyskland.

Tyska anfallsplaner mot Sverige

Under hösten 1941 och i februari 1942 gick rykten om tyska förberedelser inför ett anfall mot Sverige. Den svenska regeringen beordrade förstärkt beredskap. Men inget tyskt anfall kom. Förklaringen kan vara den förstärkta beredskapen som tvingade tyskarna att inse att större truppinsatser var nödvändiga men inte fanns till förfogande då alla tillgängliga resurser behövdes på östfronten. En annan bidragande orsak till det uteblivna tyska anfallet kan ha varit att isförhållandena denna vinter var särskilt svåra. Möjligen drog även kungen ett strå till stacken genom att på eget initiativ skicka ett meddelande till Hitler om att "Sverige kommer att med vapenmakt försvara sig mot alla inkräktare - även mot ett engelskt angrepp". Hitler svarade att han inte skulle göra något som bröt Sveriges neutralitet. "Februarikrisen" var över.

ANNONS

ANNONS

I slutet av 1942 och början av 1943 vände den tyska krigslyckan under andra världskriget. I oktober 1942 förlorade Rommels tyska Afrikakår ett avgörande slag mot britterna vid El Alamein och tvingades senare lämna Nordafrika. Men krigets stora avgörande ägde rum på östfronten under det stora och långa utnötningsslaget vid Stalingrad som utspelades mellan 21 augusti 1942 och 2 februari 1943, där slutligen den tyska 6:e armén tvingades kapitulera. Tyskarna hade därefter inte tillräckliga resurser som kunde matcha den allt starkare ryska krigsapparaten.

I takt med att den tyska krigslyckan vände så ändrades den svenska krigspolitiken. Detta ledde också till allt allvarligare motsättningar med Tyskland. I början av 1943 framställdes en tysk anfallsplan mot Sverige. Anfallet skulle komma under sommaren 1943. Den svenska beredskapen höjdes återigen. 300 000 man var inkallade. Vid midsommartid skickade den svenska försvarsledningen ut en varning: "Giv akt! Var beredd! Ett tyskt anfall kan vara nära förestående". Den svenska försvarsförmågan var nu avsevärt mycket bättre än tidigare år.

Något anfall blev det inte heller denna gång. De tyska trupperna behövdes liksom tidigare på annat håll. Sverige intog därefter en allt mer avvisande hållning mot tyska krav. Sommaren 1943 sades permittentavtalet upp.

1944 och framåt - hårdare svensk hållning mot Tyskland

I april 1944 var Sverige en sista gång hotat. Men även denna gång hade Sverige tur. De tyska trupperna behövdes återigen på annat håll.

De västallierades landstigning i Normandie den 6 juni 1944 blev det definitiva avgörandet av kriget i Europa.

Under 1944 skar Sverige ner järnmalmsexporten till Tyskland och under hösten upphörde allt tyskt-svenskt handelsutbyte. I Sverige utbildades nu danska och norska polistrupper.

Finland kunde i september 1944 sluta vapenstillestånd med Sovjetunionen. Finland tvingades tillbaka till gränserna efter 1940 års fred men fick nu också avträda Petsamoområdet vid Norra ishavet. Istället för Hangö (se tidigare artikel) fick Sovjetunionen hädanefter arrendera Porkkalaområdet väster om Helsingfors på femtio år. Finland förband sig också att betala ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar. Ett villkor för vapenstilleståndet - som hade karaktären av preliminärt fredsslut - var att Finland lovade att driva ut de tyska trupperna i norra Finland. Detta ledde till hårda strider där under vilket Lappland föröddes av tyska trupper.

När tyskarna drevs ut ur Finland och in i Norge så fortsatte härjningarna där. Den norska civilbefolkningen i Finnmark fylke tvångsevakuerades söderut. I oktober 1944 tågade Röda armén in i nordligaste Norge och besatte Kirkenes. När de sovjetiska trupperna fortsatte västerut anslöt sig en norsk militärstyrka från Storbritannien. I november kom en första avdelning av norska polistrupper som utbildats i Sverige till Nordnorge.

På våren 1945 var Sverige berett att ingripa militärt i Norge och Danmark om detta skulle behövas. Så blev dock inte fallet. Danmark och Norge befriades ändå. Sverige hade lyckats stå utanför hela andra världskriget.

I Finland var inte Lapplandskriget helt avslutat förrän den 27 april 1945. I Norge kapitulerade hela den tyska armén på 400 000 man den 7 maj 1945. Två dagar tidigare hade den tyska kapitulationen trätt i kraft i Danmark.

LÄS MER: Sverige och andra världskriget, del 1: Finland, Danmark och Norge invaderas

LÄS MER: Sverige under andra världskriget

LÄS MER: Finska vinterkriget

LÄS MER: Den 9 april 1940 - Hitler anfaller Danmark och Norge

LÄS MER: Andra världskriget

Visste du att:

  • Permittenttrafiken utvidgades nästan genast till att gälla flera sorters transporter vid sidan av tyska soldater på permission, även krigsmateriel. Denna trafik kom att pågå i drygt tre år och innefattade totalt ca 2 140 000 soldater, cirka 100 000 vagnslaster vapen och krigsmateriel och upptog tidvis 10 procent av det svenska järnvägsnätets transportkapacitet. (Boëthius, sid 27-28)

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Beskriv läget för Sverige sommaren 1940 ur ett militärt perspektiv?
     
  2. Vad innebar permittenttrafiken?
     
  3. Vad hände med de baltiska staterna 1940?
     
  4. Varför tyckte Sveriges kung Gustav V att det var viktigt att det blev fred mellan Storbritannien och Tyskland?
     
  5. Beskriv kortfattat några tankegångar som förekom i den svenska opinionen 1940 gällande Sveriges neutralitet och ett eventuellt stöd till Tyskland.
     
  6. Vad handlade den s.k. midsommarkrisen om och hur slutade det?
     
  7. Under kriget satte tyskarna upp en anfallsplan för Sverige. Nämn några skäl till att inte tyskarna anföll Sverige 1943.
     
  8. Nämn några orsaker till varför Sverige blev allt mer avvisande mot Tyskland från och med 1944.

Diskutera:

  1. Borde Sverige ha hållit hårdare på sin neutralitet redan 1940 och förhindrat permittenttrafiken, även om det troligtvis skulle leda till krig mot Tyskland?
     
  2. (Svår uppgift) Nämn en eller flera situationer under andra världskriget där Sverige enligt din mening bordet ha agerat annorlunda. Motivera.

 

Litteratur:
Carl-Axel Gemzell, Vänskap och politik. Aspekter på de engelsk-svenska relationerna under det andra världskriget, HLF förlag, 2005
Stig Hadenius m.fl. Sverige efter 1900 - en modern politisk historia, Bonnier, 1991
Maria-Pia Boëthius, Heder och samvete, Norstedts förlag, 1991
Alf W. Johansson, Per Albin och kriget, Tiden, 1995
Osmo Jussila m.fl. Finlands politiska historia, Schildt, 2000
Jan Linder, Andra världskriget och Sverige, Historia och mytbildning, Infomanager: Print on demand, 1997
Herman Lindqvist, Drömmar och verklighet, Norstedts, 2001
Mats Bergquist och Alf W Johansson, Red. Säkerhetspolitik och historia: essäer om stormaktspolitiken och Norden under sjuttio år, Hjalmarsson & Högberg, 2007
Lars M Andersson, Mattias Tydén, Red. Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt, Dialogos, 2007


Text: Lars Hammarén, författare och gymnasielärare i historia
Webbplats: Lars Hammarén

Senast uppdaterad: 13 augusti 2019
Publicerad: 4 juni 2019

ANNONS

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

SO-rummet bok
M

Sverige och andra världskriget, del 3: Den svenska neutralitetspolitiken i ett kritiskt perspektiv

Vid andra världskrigets utbrott förklarade sig Sverige neutralt. Neutraliteten sattes under kriget...

SO-rummet bok
M

Sverige och andra världskriget, del 1: Finland, Danmark och Norge invaderas

Redan under andra världskrigets inledande fas tvingades Sverige gå en svår balansgång för att...

M

Romer fick inte komma in i Sverige under Förintelsen

År 1914 infördes en lag i Sverige som innebar att romer förbjöds att resa in i landet. Romer som...

M

Inblick i beredskapstidens Sverige

Nazityskland bredde ut sitt onda välde. Sverige ensamt var ännu inte berört, men känslan av hot...

ANNONS

Ämneskategorier

Sverige under andra världskriget

Sverige gick en svår balansgång under andra världskriget men lyckades förbli neutralt och undvika kriget.

Relaterade taggar

Svensk neutralitetspolitik

Sverige har inte varit i krig sedan 1814 då Norge tvingades in i en mindre lyckad union med Sverige...

Midsommarkrisen

Midsommarkrisen var ett mycket allvarlig politiskt läge under andra världskriget då den svenska...