Malmexporten till Tyskland var en av den svenska samlingsregeringens mest omdiskuterade frågor under andra världskriget. Vid krigsutbrottet kom drygt 40 procent av Tysklands järnmalm från svenska gruvor. Sett över hela krigsperioden var andelen lägre, men fortfarande betydande: den svenska malmen stod då för drygt en fjärdedel av Tysklands sammanlagda järnmalmsförsörjning. Under krigsåren motsvarade järnmalmen omkring 14 procent av den totala svenska exporten.
Svensk malm effektiviserade Tysklands stålproduktion
Den svenska järnmalmen var viktig för den tyska stålindustrin och därmed också för krigsindustrin som behövde stål till bland annat vapen, fordon och annan militär utrustning. Malmen från Sverige hade dessutom hög järnhalt och var därför särskilt värdefull.
Hur viktig malmexporten var för Tysklands krigföring har diskuterats av historiker. Forskningen visar att ett svenskt exportstopp inte skulle ha fått den tyska krigsindustrin att stanna. Däremot skulle Tyskland ha tvingats använda mer malm med lägre järnhalt, vilket hade krävt mer kol, arbetskraft och transporter. De svenska leveranserna gjorde därför den tyska stålproduktionen betydligt enklare och effektivare.
Neutraliteten tillät fortsatt handel
Samtidigt befann sig Sverige i ett svårt läge. Landet var neutralt och försökte fortsätta handla med båda sidor i kriget. Neutraliteten innebar inte att handel med vanliga varor som järnmalm måste stoppas. Enligt den tidens neutralitetsregler fick ett neutralt land i stor utsträckning själv bestämma över sin utrikeshandel.
Redan i december 1939 slöt Sverige handelsavtal med både Storbritannien och Tyskland. I avtalet med britterna accepterades att Sverige fortsatte exportera järnmalm till Tyskland, men mängden fick inte överstiga ungefär den nivå som hade gällt 1938. Gränsen sattes till högst tio miljoner ton om året.
Efter att Tyskland hade ockuperat Danmark och Norge våren 1940 blev Sveriges handelsvägar västerut kraftigt begränsade. Handeln med Tyskland fick därför ännu större betydelse. I utbyte mot bland annat järnmalm kunde Sverige köpa varor som behövdes för att hålla samhället och industrin igång, framförallt kol och koks.
Exporten minskade när kriget vände
När kriget började vända till de allierades fördel ökade deras påtryckningar på Sverige att minska handeln med Tyskland. Under 1944 skars järnmalmsexporten ned kraftigt, och vid årsskiftet 1944/45 hade handeln mellan Sverige och Tyskland i praktiken upphört.
Järnmalmen gjorde Narvik till ett krigsmålEn stor del av järnmalmen från Kiruna och Gällivare transporterades med järnväg till hamnarna i Luleå och Narvik. Men det fanns en viktig skillnad mellan de båda hamnarna. Luleå kunde under den här tiden inte användas för stora malmtransporter under delar av vintern eftersom Bottenviken frös. Narvik ligger däremot vid den norska Atlantkusten i närheten av Golfströmmen och är isfri året runt. Därför blev vägen genom Narvik särskilt viktig under vinterhalvåret. När andra världskriget började ville Storbritannien stoppa malmtransporterna till Tyskland. Britterna övervägde flera sätt att komma åt transporterna och började den 8 april 1940 lägga ut minor längs delar av den norska kusten. Tyskland hade samtidigt egna planer på att säkra sina förbindelser med Norge. Dagen därpå, den 9 april, anföll tyska styrkor Danmark och Norge. Att skydda transporterna av svensk järnmalm var en viktig orsak till angreppet på Norge, men det fanns också andra militära och strategiska skäl. Runt Narvik följde hårda strider mellan tyska, norska och allierade styrkor. Kampen om en liten hamnstad långt uppe i Nordnorge visar hur viktig tillgången till råvaror kan vara i ett krig.
|
M LÄS MER: Sverige under andra världskriget
S LÄS MER: Sverige och andra världskriget, del 2: Eftergiftspolitiken
M LÄS MER: Permittenttrafiken
S LÄS MER: Samlingsregeringen under andra världskriget
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (utg. av Bonnier Alba).
