Svensk hjälp till Finland under vinterkriget
I vinterkriget förklarade sig Sverige officiellt inte som neutralt utan som "icke-krigförande". Innebörden av detta var att regeringen å ena sidan bestämt motsatte sig att Sverige skulle gå in i kriget på Finlands sida, så som många "aktivister" propagerade för, och man tillät inte heller att hela förband med svenska frivilliga soldater överfördes till finska fronten. Å andra sidan gavs avsevärt materiellt, ekonomiskt och humanitärt stöd till Finland både på frivillig väg och direkt från regeringen.
Sveriges inställning till kriget blev alltså att hålla sig utanför men att ändå hjälpa till, framförallt med krigsmateriel, flygplan och ammunition (Sverige gjorde i stort sett slut på sitt ammunitionslager under finska vinterkriget vilket fick som följd att den svenska militärmakten var i ännu sämre skick än tidigare när Tyskland senare, den 9 april 1940 angrep Norge och Danmark och därigenom även hotade Sverige).
Regeringen tillät också att frivilliga deltog i kriget om det organiserades privat. Omkring 12 000 anmälde sig under vintern 1939-1940 till den s.k. frivilligkåren. Och av dem hann 8 500 resa dit och delta i striderna. Slagordet i Sverige blev "Finlands sak är vår". En insamling för Finlands sak gav 145 miljoner kronor. Under vinterkriget evakuerades också omkring 63 000 finska krigsbarn från bombhotade samhällen till säkerheten i Sverige. Den humanitära hjälpen från Sverige var dock otillräcklig och många menade att mer skulle ha gjorts.
Sverige försåg den tyska krigsindustrin med järnmalm
Ur finsk synvinkel var det mest beklagliga att Sverige, för att inte riskera att dras in i kriget, vägrade genomfart från Norge via Sverige till Finland av en undsättningskår bestående av brittiska och franska trupper. Under hela vinterkriget hyste den finska regeringen hopp om att en sådan styrka skulle komma till undsättning från väst.
Västmakternas motiv var dock inte att i första hand hjälpa Finland. Deras främsta intresse var att få kontroll över, eller kanske till och med förstöra de svenska järnmalmsfälten i Norrbotten. Dessa stod för hälften av den tyska krigsindustrins behov. Dessutom hade västmakterna en baktanke om att försöka öppna en front i norra Skandinavien för att på så sätt binda stora tyska truppstyrkor och förhindra en tysk offensiv västerut i Europa.
Till omvärldens häpnad höll Finland ut i fyra långa månader mot den sovjetiska övermakten. Men efter att Röda armén hade satt in en miljon man (ca 45 divisioner) i vinterkriget blev läget alltmer kritiskt. I februari 1940 begärde Finland upprepade gånger svensk militär hjälp, men det avslogs varje gång med hänsyn till Sveriges egen säkerhet. Den svenska regeringen försökte istället förmå (övertala) Finland att sluta fred, innan det kunde bli aktuellt med den brittisk-franska hjälpkåren som hotade att dra in Sverige i kriget.
LÄS MER: Malmexporten till Tyskland
Hatisk stämning mot kommunister i Sverige
Det svenska kommunistpartiet tog som nämnts ställning för Sovjetunionen. Ju längre kriget pågick i Finland desto mer piskades stämningarna upp mot kommunisterna i Sverige. Interneringsläger för kända kommunister inrättades. Sammanlagt 750 personer internerades mellan december 1939 och oktober 1943 då lägren upphörde. Det fördes diskussioner mellan socialdemokraterna och de borgerliga om att förbjuda kommunisterna och högerextrema rörelser. Men eftersom man inte kunde komma överens om vilka grupper till höger som skulle förbjudas avslutades diskussionerna. Något partiförbud blev det aldrig.
Den 3 mars sprängdes tidningen Norrskensflammans tryckeri i luften och hela fastigheten fattade eld varvid fem människor omkom. Det visade sig senare vara ett planlagt attentat. De skyldiga var personer från extremhögern eller nazister inom den svenska armén och den svenska polisen. Attentatet var det värsta terrordådet i Sverige under kriget.
