+ Visa hela artikelserien

Sverige och andra världskriget, del 3: Den svenska neutralitetspolitiken i ett kritiskt perspektiv

Vid andra världskrigets utbrott förklarade sig Sverige neutralt. Neutraliteten sattes under kriget på svåra prov och vid flera tillfällen avvek Sverige från en strikt neutralitetslinje. Under tiden 1941-1942 gjordes stora eftergifter mot tyska krav. Under 1942-1943 svängde inställningen. Sverige sade då i större utsträckning nej till tyska krav och förde en politik som var mer till förmån för de allierade. De sista krigsåren intog Sverige en allt tydligare ställning för de allierade. Sverige lyckades dock genom hela kriget undvika att bli indraget i den världsomspännande konflikten.
M

Tyska alpjägare på tåg genom Sverige 1940 (transittrafik).

En fråga som väckt debatt

Länge har den dominerande uppfattningen bland historiker varit att den svenska neutralitetspolitiken var förankrad i den allmänna opinionen och att de eftergifter som gjordes var helt nödvändiga om Sverige skulle kunna fortsätta att stå utanför kriget. På senare tid, en bit in på 2000-talet, har dock neutralitetspolitiken alltmer blivit föremål för både diskussion och kritik.

En omdiskuterad fråga är i hur stor utsträckning som eftergifterna under åren 1940-1943 motiverades av en fruktan för ett tyskt angrepp. Eller var det ett uttryck för en önskan hos grupper i det svenska samhället att närma sig Tyskland? Denna önskan kunde i sin tur vara ett uttryck för en allmänt tyskvänlig inställning som gick ut på att ställa sig väl med Tyskland ifall de skulle segra i kriget.

ANNONS

ANNONS

Är detta en olämplig annonsör? Klicka här
Användbara begrepp

Neutralitet: (Alliansfrihet, oberoende) En stat som väljer att stå utanför krig och inte stödja någon av de krigförande parterna.

Eftergiftspolitik: När en stat ger efter inför (går med på) en mäktigare stats krav för att slippa bli indraget i en konflikt.

Ockupation: När en stat invaderar ett annat land och besätter det med trupper för att kunna styra och kontrollera landet.

En tyskvänlig opinion var förhållandevis stark bland svenska officerare (och andra, företrädesvis på den borgerliga sidan) som - utan att för den skull sympatisera med nazismen - ändå ville ge Tyskland sitt stöd i kampen mot kommunismen. Den kanske mest framstående representanten för en sådan protysk inställning var överbefälhavaren (1939-44) Olof Thörnell. Även kungen, Gustav V, var nu liksom under första världskriget allmänt tyskvänlig.

Hur som helst anser en del kritiker att de svenska eftergifterna var onödigt stora, medan andra håller fast vid att eftergifterna var nödvändiga om Sverige skulle kunna hålla sig utanför kriget.

Det tycks stå ganska klart att det grundläggande målet för den svenska neutralitetspolitiken - d.v.s. att stå utanför kriget - hade ett stort stöd i den svenska opinionen. Detta är heller inte så konstigt, i den frågan var situationen likartad i flera andra länder i Sveriges närhet: Danmark, Norge, Finland, Holland och Belgien försökte genom neutralitetsförklaringar stå utanför kriget och folket ville säkerligen ingenting hellre än att slippa kriget. Men av dessa länder var det endast Sverige som lyckades undvika att dras in i kriget. Varför? Berodde det på anpasslighet och feghet eller t.o.m. nazistiska sympatier? Eller finns det andra förklaringar? Kan det speciella strategiska läget ha hjälpt Sverige? Hur i så fall? Hade vi ovanligt kloka och skickliga politiska ledare? Eller hade vi helt enkelt tur?

Här ska inte något försök till djupgående analys göras. Men kort sagt hade Sverige ett gynnsammare läge än t.ex. Norge, Danmark och Finland. För Tyskland var det livsviktigt - med tanke på järnmalmstillförseln från de svenska malmfälten - att behärska den isfria kuststräckan i Norge upp till Narvik varifrån malmtransporterna från Sverige till Tyskland gick under vinterhalvåret när den svenska hamnen i Luleå låg infrusen i Östersjön. I öster kunde Finland inte undvika att bli krigsskådeplats då både Hitler och Stalin såg Finska viken som ett alltför viktigt strategiskt område.

ANNONS

ANNONS

Kritik mot Sveriges agerande under andra världskriget

Vad går då kritiken av den svenska politiken under andra världskriget ut på?

  • Sverige var inte neutralt
    För det första menar man att det är fel att kalla den svenska utrikespolitiken under kriget för neutral eftersom den innebar så många och stora eftergifter. Att den svenska "neutraliteten" inte upprätthölls strikt råder det ingen tvekan om. Neutralitetsbrotten var som sagt stora och det erkänner de flesta, inklusive samlingsregeringen som vid tiden fattade besluten. Att man ändå från officiellt håll benämnt den svenska politiken som neutral beror på att den svenska staten hela tiden hade som mål att landet skulle vara neutralt trots att man ibland tvingades till neutralitetsbrott. Att t.ex. kalla Sverige för en tysk lydstat eller något liknande är att gå för långt. Sverige stod trots allt vid många tillfällen emot tyska krav så pass mycket att den tyska irritationen var stor, t.ex. vid förnyade tyska krav på transport genom Sverige av ytterligare trupper efter Engelbrechtsdivisionen (i juni 1941). Sverige sköt för övrigt också ned flera tyska flygplan över svenskt territorium. Det är dock ingen tvekan om att de svenska eftergifterna för tyska krav - fram till dess att kriget vände - kan betecknas som mycket stora. Till eftergifterna kan också räknas att Sverige tillät tyska krigs- och trupptransportfartyg passera över svenskt territorialvatten (under falska handels- och nödflagg).
  • Eftergifterna var onödigt stora
    Exempelvis vid midsommarkrisen 1941 då regeringen efter svår vånda tillät en fullt militärt utrustad tysk division på 18 000 soldater att passera genom Sverige. Skälet som angavs från regeringens sida var att rädda landet från att dras in i kriget. Kritiker menar dock att risken för krig vid detta tillfälle var överdrivet. Att regeringen gick med på detta ses enligt kritikerna som ett utslag av feghet och önskan att stå på den segrande tyska sidan vid ett krigsslut.
  • Eftergifterna hade en demoraliserande effekt på folket
    Eftergifterna hade en så demoraliserande effekt på det svenska folket att ett motstånd mot de tyska kraven skulle ha varit bättre, även om det hade resulterat i ockupation. Eftergifterna innebar också att oppositionen i Sverige mot den tyskvänliga politiken trycktes ned och att kritiska röster tystades av statsmakten i så hög grad att man kan tala om en stor demokratisk förlust. Tidningar som publicerade uppgifter om den tyska våldspolitiken beslagtogs. En censurlag stiftades som gav möjlighet till förhandsgranskning och utgivningsförbud för tidningar. Staten strävade också efter att tona ner omfattningen av transiteringarna (de tyska transporterna genom Sverige). Följden blev, menar kritikerna, att svenska folket inte var medvetna om innebörden av den svenska utrikespolitiken. Samma kritiska röster hävdar att om folket skulle ha fått veta mer så hade uppslutningen kring regeringens politik minskat.

ANNONS

ANNONS

Även om neutralitetspolitiken som sagt hade ett brett stöd hos befolkningen så var kritiken mot eftergifterna stark redan medan de pågick. Mest kända av kritikerna var Torgny Segerstedt, som skrev i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, Karl Gerhard med kupletten (en pjäs) Den ökända hästen i Troja (som förövrigt förbjöds av polisen) och författaren Vilhelm Moberg som, när det såg som mörkast ut för Sverige 1941, uppmanade till strid mot nazismen genom den historiska romanen Rid i natt (den undgick att bli censurerad). Andra kritiska röster var Eyvind Johnsson och Ture Nerman i tidskriften Trots allt.

LÄS MER: Sverige och andra världskriget, del 1: Finland, Danmark och Norge invaderas

LÄS MER: Sverige och andra världskriget, del 2: Eftergiftspolitiken

LÄS MER: Sverige under andra världskriget

LÄS MER: Finska vinterkriget

LÄS MER: Den 9 april 1940 - Hitler anfaller Danmark och Norge

LÄS MER: Andra världskriget

På senare år har t.ex. journalisten och författaren Maria Pia Boethius livligt kritiserat den svenska politiken under kriget. Hon skriver t.ex i sin bok Heder och samvete (sid 32):

"Detta är det allra svåraste för mig som efterkrigsfödd att förstå: Vi bidrog aktivt till en krigsansträngning vars yttersta mål var vår egen undergång som fri och demokratisk nation. Hellre än att stå upp för demokrati och frihet - eller ens neutralitet - beredde vi oss under några år på ett liv som lydstat åt en av de ohyggligaste regimer som någonsin hemsökt världen."

Maria Pia Boethius hör till dem som menar att eftergifterna var onödigt stora. Hon skriver t.ex. "Jag tror fortfarande att det för Sveriges del hade räckt med att bevilja järnmalmsexporten till Tyskland för att slippa krig." (sid. 227)

Det fanns naturligtvis också inom landet en svensk nazism. På 1930-talet bröt sig Sveriges nationella ungdomsförbund ur allmänna valmansförbundet (högerns riksorganisation) och antog ett nytt namn, Sveriges nationella förbund. Det utvecklades före och efter andra världskriget alltmer i nazistisk riktning, men dess betydelse minskade snabbt.

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

  1. Vilka argument framförs ofta av kritiker som hävdar att Sverige inte var neutralt?
     
  2. Ge några exempel på hur den svenska staten försökte förhindra kritik mot deras tyskvänliga politik i början av kriget.

Diskutera:

  1. Borde Sverige ha hållit hårdare på sin neutralitet, även om det skulle ha lett till ett tyskt anfall mot Sverige? Motivera.
     
  2. Bör Sverige idag undvika krig till varje pris om något liknande händer - t.ex. om Ryssland vill använda delar av svenskt territorium? Motivera.
     
  3. Borde Sverige idag vara en aktiv medlem i försvarsalliansen NATO och skicka militära förband till olika krigsplatser där NATO är involverat? Motivera.

 

Litteratur:
Carl-Axel Gemzell, Vänskap och politik. Aspekter på de engelsk-svenska relationerna under det andra världskriget, HLF förlag, 2005
Stig Hadenius m.fl. Sverige efter 1900 - en modern politisk historia, Bonnier, 1991
Maria-Pia Boëthius, Heder och samvete, Norstedts förlag, 1991
Alf W. Johansson, Per Albin och kriget, Tiden, 1995
Osmo Jussila m.fl. Finlands politiska historia, Schildt, 2000
Jan Linder, Andra världskriget och Sverige, Historia och mytbildning, Infomanager: Print on demand, 1997
Herman Lindqvist, Drömmar och verklighet, Norstedts, 2001
Mats Bergquist och Alf W Johansson, Red. Säkerhetspolitik och historia: essäer om stormaktspolitiken och Norden under sjuttio år, Hjalmarsson & Högberg, 2007
Lars M Andersson, Mattias Tydén, Red. Sverige och Nazityskland. Skuldfrågor och moraldebatt, Dialogos, 2007


Text: Lars Hammarén, författare och gymnasielärare i historia
Webbplats: Lars Hammarén

Senast uppdaterad: 24 augusti 2019
Publicerad: 10 juni 2019

ANNONS

Är detta en olämplig annonsör? Klicka här

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

ANNONS

Liknande artiklar

S

Matbrist och ransonering vid hemmafronten under första och andra världskriget

Kejsar Napoleon fällde en gång det bekanta yttrandet att ”en armé marscherar på sin mage”. En...

SO-rummet bok
M

Sverige och andra världskriget, del 2: Eftergiftspolitiken

Under våren och sommaren 1940 hade andra världskriget kommit kusligt nära Sveriges gränser. Alla...

SO-rummet bok
M

Sverige och andra världskriget, del 1: Finland, Danmark och Norge invaderas

Redan under andra världskrigets inledande fas tvingades Sverige gå en svår balansgång för att...

M

Romer fick inte komma in i Sverige under Förintelsen

År 1914 infördes en lag i Sverige som innebar att romer förbjöds att resa in i landet. Romer som...

ANNONS

Ämneskategorier

Sverige under andra världskriget

Sverige gick en svår balansgång under andra världskriget men lyckades förbli neutralt och undvika kriget.

Relaterade taggar

Svensk neutralitetspolitik

Sverige har inte varit i krig sedan 1814 då Norge tvingades in i en mindre lyckad union med Sverige...

Malmexporten till Tyskland

Malmexporten till Tyskland var en av samlingsregeringens mest kritiserade åtgärder under andra...

Svenska samlingsregeringen under andra världskriget

Den svenska samlingsregeringen under andra världskriget (1939-1945) var en s.k. ministär som...