S

En inblick i rasbiologins historia

Bild:

Bilder ur boken Svenska folktyper av Herman Lundborg, 1919. Bokens bildgalleri är ordnat efter rasbiologiska principer och försett med en orienterande översikt.

Rasbiologins äldsta rötter

För att försöka förstå de barbariska händelser och experiment som utspelade sig på uppfostringsanstalten Spiegelgrund i Wien och andra liknande institutioner i skuggan av andra världskriget (se grå rutan längre ner) tvingas vi göra en liten genomgång av ursprunget till de snedvridna rasbiologiska idéerna om människors olika värde som funnits sedan 1700-talet, då svensken Carl von Linnés forskning uppmärksammades internationellt. Hans idé var att särskilja människor, djur och växter och dela in dem i grupper på ett så kallat "vetenskapligt" sätt.

Linné delade in Homo sapiens i olika grupper beroende på deras hemort och hudfärg och påstod att varje ras hade sina egna särdrag. Indianer var koleriska, röda, enkla, ivriga och stridslystna. Afrikaner beskrev han som flegmatiska, svarta, långsamma, och försumliga, asiater var melankoliska, gula, stela, allvarliga och giriga, européerna var bleka, muskulösa, snabba, smarta och uppfinningsrika.

Detta ledde till att man under 1800- och 1900-talen kom att använda sig av rastänkandet i Europa och i Europas kolonier. Under nazismen och fascismen gjordes rastänkandet till norm och blev förhärskande under första och andra världskrigen och mellankrigstiden.

Naturvetenskapliga teorier utnyttjades som stöd åt rasbiologin

De stora samhällsförändringarna under 1800-talet utlöste oro i alla samhällsgrupper. Barnadödligheten sjönk, livslängden ökade och befolkningarna växte. Industrialismen tog fart och livsmönstren förändrades. Engelsmannen Charles Darwin använde sig av uttrycket "Survival of the fittest", som beteckning för den viktigaste drivkraften för överlevnad. Det naturliga urvalet skulle avgöra en människas överlevnad. Med Darwins skrifter påbörjades en stor diskussion om utveckling och arvsanlag, som stärktes av genitikens grundare, Gregor Mendels ärftlighetslära inom botaniken och växtförädlingen. Så föddes idén om att man även skulle kunna förädla människors egenskaper. Man skulle främja barnfödandet hos "lämpliga vita föräldrar" och hindra "undermåliga föräldrars" barnafödslar. Rasblandningar ansågs leda till en försämring av "folkkroppen" med befolkningsminskning och mänsklighetens utplåning som påföljd.

Den svenska grenen av rasbiologin växer fram

De svenska rasbiologerna Anders Retzius (1796-1860) och sonen Gustaf Retzius (1842-1919) grundade sina åsikter på europeiska föregångare. Skallmätaren Anders Retzius lämnade efter sig en stor samling kranier på Karolinska institutet. Många av dem tillhörde ursprungsbefolkningar, men den största delen av samlingen brann upp 1892. I dag finns ett fåtal samiska skallar och skelett kvar på olika forskningsinstitutioner i Sverige. Sonen Gustafs uppgift blev att skriva boken om faderns vetenskapliga verk. Under somrarna 1897 och 1898 mättes 45 688 värnpliktiga. Förutom skallindex togs en del andra mått som hår- och ögonfärg. Resultatet påstods bevisa att den germanska rasen var bevarad i sin renaste form i Sverige. Far och son Retzius verk hedras genom att deras byster ännu idag står kvar på olika universitet och institut i Sverige.

Rasbiologiska institutet

1909 bildades Svenska sällskapet för rashygien. Herman Lundborg bedrev en stark lobbyverksamhet för att grunda ett rasbiologiskt vetenskapligt institut. Detta unika beslut fattades av Sveriges riksdags båda kamrar den 13 maj 1921. Rasbiologiska institutet i Uppsala grundades år 1922 med statligt stöd och Herman Lundborg som chef för den rasbiologiska forskningen. Med måttband, krumcirkel och skjutmått kuskade han sedan runt i Sápmi och mätte skallarna på samerna och fastställde den biologiska skillnaden mellan folk och folk. Han tog blodprover, undersökte människorna inpå bara kroppen, lyssnade på familjernas sjukdomshistorier, utforskade personernas sociala ställning och fastställde deras karaktärsegenskaper på grund av deras utseende. Han lade upp register och fotograferade och med hjälp av registerkort kunde han visa upp sina rön för eftervärlden på Folktypsutställningen, som vandrade runt i hela Sverige. Många var de kvinnor och män som var delaktiga i förnedrandet av samer, finnar, romer och judar. De tunga planscherna bär tydliga budskap: Rasblandade och utländska drag förknippas med kriminalitet och sociala problem.

Svensk lag om tvångssterilisering

Den 26 juli 1933 tog justitiedepartementet fram ett lagförslag om tvångssterilisering. Personer steriliseras utan att ha gett sitt godkännande. Först år 1976 ersattes tvångssteriliseringslagen från 1934 med en lag om frivillig sterilisering. År 1936 övertog Gunnar Dahlberg ansvaret för Statens rasbiologiska institut. Under hans ledning ändrades institutets inriktning mot en mindre rasbiologisk grundsyn. I sin bok "Arv och ras" från år 1940 skriver han att "rasbiologi är ett uttryck för nationella fördomar och har inget med vetenskap att göra" och menar att skillnaderna i utseende mellan samer och andra svenskar beror på miljöfaktorer. Dahlberg blev sjuk och dog år 1956. Rasbiologiska institutet lades ner 1958 och forskningen överfördes till institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet.

Sinnesslöanstalter

På sinnesslöanstalten Haggården i Hedemora finns en mapp med journaler på elever födda 1925-1954. Mappen innehåller information om små barn som bedöms undermåliga och som har kommit till anstalten för att avlivas, några barn "för att minska pressen på familjer, där fäderna är arbetslösa och mödrarna sjuka." Barnen togs ifrån sina familjer för att "vårdas" på anstalten. De flesta av barnen var utomäktenskapliga eller kom från fattiga familjer. Barnen inordnades i kategorier, antingen som bildbara eller obildbara. De senare dog efter en kort tid. Behandlingen av barn med utvecklingsstörning på "sinnesslöanstalterna" är en skamfläck i den svenska historien.

Rasbiologins människosyn lade grunden för nazisternas massteriliseringar och kliniskt dödande av vuxna och barn

Det europeiska samarbetet inom rasbiologin blomstrade. Grunden var lagd för massteriliseringar och kliniskt dödande av vuxna och barn. 1933 förklarade Arthur Gütt som ansvarig för den tyska steriliseringslagen i Tyskland att det var nödvändigt att ingripa mot utbredningen av "de mindervärdiga". Budskapet var: "Det kostar staten miljoner att livnära sinnessjuka och asociala. Särskilt kostsamma är barn med speciella behov, som i framtiden endast kommer att kunna utföra mekaniska arbeten, ofta blir kriminella och orsakar samhällsproblem. Allt som sparas kommer normala elever till godo." 1935 infördes abortlagen i Tyskland och samtidigt Riksmedborgarlagen (Nürnberglagarna) som delade in den tyska befolkningen i grupper: Medborgare av rent tyskt blod hade rätt till fullt "riksmedborgarskap", medan människor av judisk blandras endast fick rätt till ett medborgarskydd och saknade alla andra rättigheter. 400 000 personer beräknas ha blivit steriliserade. Den tyska steriliseringslagen infördes i Österrike 1940, där man uppskattar antalet steriliseringar till fem tusen, ofta i samband med tvångsaborter.

Rasbiologin levde kvar länge i Schweiz

Även i Schweiz hade rasbiologin ett starkt fäste. Inte bara politiska organisationer utan även privata frivilligorganisationer och barnhem arbetade för en stark och sund rasren samhällskropp. Ungdomar dokumenterades med egenskaper som opålitliga, störande, tjuvaktiga och avundsjuka med hänvisningar till föräldrar och släktingars historik. I Schweiz skedde tvångssteriliseringarna av rashygienistiska skäl illigalt fram till 1970.  Först på senare tid har nya uppgifter publicerats om tvångssteriliseringar och kastreringar av tusentals förståndshandikappade, psykiskt sjuka och socialt utslagna under 1900-talet. Man stängde gränserna för romer, sinti och resande folket Jensche och om människorna redan levde i Schweiz, tvångsomhändertogs deras barn. Idag lever cirka 15 000 personer med erfarenheter av övergrepp av detta slag.

Efter andra världskriget skulle Europa denazifieras

Ett denazifieringsprogram inleddes i slutet av andra världskriget. Med denazifiering menas de åtgärder som vidtogs i främst Tyskland och Österrike efter andra världskriget för att rensa ut alla spår av nazism. I praktiken var denazifieringen inte begränsad till Tyskland och Österrike utan den påbörjades i alla Europas stater som hade haft en nazistisk eller fascistisk regim, bl.a. Frankrike, Italien, Nederländerna, Kroatien och Norge.

Efter kriget var segrarmakterna angelägna om att ställa naziförbrytarna inför domstolen i Nürnberg, men USA drog sig ur och lokala folkdomstolar upprättades i Tyskland och Österrike. Domstolarna led av personalbrist på grund av den höga andelen nationalsocialistiska jurister och domare. I Österrike fälldes 13 607 personer för nazibrott. 43 personer dömdes till döden, 30 avrättningar genomfördes.

Inför valet 1949 kämpade partierna om väljarnas röster. En åsiktsförändring inom de politiska partierna och i befolkningen bidrog till att allt färre personer ställdes inför domstol. Man ansågs sig vara oskyldig till mord och naziförbrytelser i allmänhet, eftersom tysk lag hade varit gällande under den tyska ockupationen. Följden blev att krigsförbrytarna undkom genom att man lät dem fly. Man öppnade fängelseportarna på vid gavel och med hjälp av oförklarliga benådningsaktioner frigav man brottslingarna.

Folkdomstolarna ställde in sin verksamhet efter 1955.

Boken "De värnlösa"

Efter Österrikes anslutning till det tyska riket år 1938 fråntogs många barn och ungdomar sina föräldrar. De var barn som ansågs vara störande, svårt anpassningsbara eller härstammade från fattiga hemförhållanden, barn som i dag skulle diagnostiseras med ADHD eller Aspergers syndrom. De hamnade på anstalter som Spiegelgrund/Steinhof i Wien.

För många var de nazistiska brotten som även riktades mot ”ariska” barn en nyhet när de nazistiska förbrytelserna började komma till ytan efter kriget. Övergreppen och morden på judar, romer och slaver var mer kända.

Som grävande författare har Lilian O. Montmar intervjuat överlevande och deras anhöriga i senare generationer och även tagit del av domstolsförhandlingarna mot förövarna, som i många fall undgick straff och återfick sina läkarlegitimationer.

Hur kunde det ske? Hur kunde människor vara kapabla att utsätta värnlösa barn för detta?

Vittnesmålen är viktiga även i dagens samhälle. Nationalismen återkommer och även tankemönstren. Historien visar vart vägen leder om var och en av oss vänjer sig vid att instinktivt göra en kostnads- och nyttokalkyl och rimmar dåligt med FN:s deklaration om människors lika och okränkbara värde.

De värnlösa ingår i serien om världskrigen, som påbörjades med Det är vår och jag lever ännu, ISBN 978-91-977941-8-3 och som skildrar Röda korsets grundare Henry Dunant, Elsa Brändströms och Elsa Björkman Goldschmidts uppoffrande gärningar under första världskriget och mellankrigstiden.

I det här klippet (22:40 min) ges du ytterligare bakgrundsinformation till boken "De värnlösa"


 

Artikelns författare Lilian O. Montmar har bl.a. arbetat som gymnasieadjunkt i språk i en kommun med många olika kulturyttringar under 30 år.

Som en gemensam tråd genom hennes böcker löper frågor kring ursprung och identitet och vad som formar oss till de människor vi blir. Utöver sitt författarskap är hon verksam som tidningsskribent och föreläsare på bibliotek och i skolor. År 2002 hedrades hon med det österrikiska Luitpold-Sternpriset för Litteraturens Främjande.

Lilian O. Montmars senaste böcker:
Hedersmannen, 2003, första delen i en trilogi, (finns även som e-bok och på mp3)
Dimma över Albysjön, 2007 (finns även som e-bok och på mp3)
Kolonisterna på hjortronmyrarna, 2010
Maria Magdalena Mathsdotter, Kungen, samekvinnan och den franske pastorn, 2012
För inte så länge sedan, 2014
Det är vår och jag lever ännu, 2016
De värnlösa, 2018

Webbplats: Bokförlaget Alerta och Författarcentrum

Uppdaterad: 08 augusti 2018
Publicerad: 07 augusti 2018