I bondens stuga
Boningshuset bestod vanligen av ett enda stort rum som var både kök och sovrum. Elden i den öppna spisen höll rummet varmt om vintern. Man sov i sängar och på bänkar. De små barnen låg i vaggor som hängde ner från taket. Det var mycket trångt i rummet och luften var dålig, för det kunde finnas både hundar, kalvar, får, grisar och höns i stugan.
Medan männen arbetade ute på filten, skötte kvinnorna olika slags sysslor på gården. De vävde kläder av fårens ull. De bakade stora tunnbröd av korn eller saltade ner kött och fisk som behövdes under den långa vintern. En del av fisken torkade de i solen.
Istället för potatis, som då inte var känd, åt man rovor och kål. Maten sköljdes ner med öl eller långmjölk (ett slags sur, seg mjölk), som också bereddes i hemmet.
Jakt och fiske
Bönderna i byn företog ofta långa jaktfärder till skogarna och i markerna runt byn. Man hade inga bestämda jakttider utan jagade året om. Bönderna hade enkla vapen och brukade därför jaga tillsammans i stora lag.
Älgen fångade man i stora gropar som man grävde i skogsvägarna och täckte över med granris. I gropens botten satte man fast upprättstående spetsiga pålar, på vilka älgen spetsades. Man gillrade också andra fällor genom att spänna en lina över vägen. När älgen stötte emot linan, sände ett träd som böjts i båge ett kraftigt spjut mot älgens kropp
Björnen fångades i gropar eller stora fällor där björnen kunde fastna med ena ramen (frambenet). Det var också vanligt att hela byalaget samlades under vintern kring björnens ide. Männen bar armborst och långa spjut. Björnen jagades ut ur sitt ide och dödades. Den döda björnkroppen fördes sedan i triumf till byn där man genast ställde till med en stor fest.
Det fanns gott om varg i Sverige. Vargen kunde man jaga på skidor och döda med spjut. De vilda fåglarna, som var en läckerhet, fångade man i snaror och med stora nät.
Bönderna brukade också ge sig ut på stora fisketurer. Man fångade bland annat strömming i Östersjön. Fiske förekom också i insjöarna och älvarna på särskilda platser och med fasta nät.
Ute till havs jagade man säl med spjut och harpun.
På marknaden
Varje år brukade bönderna komma samman till marknader för att köpa eller byta till sig varor av köpmännen. Marknaderna hölls på bestämda tider och platser, och det kom alltid mycket folk.
En av de största marknaderna var Distingen i Uppsala. Där samlades bönder från stora delar av Sverige. Denna marknad hölls under vintern då folk kunde resa över de frusna vattendragen. Det var den bästa vägen. Ibland var kölden så stark att marknaden kunde hållas ute på isen.
Köpmännen slog upp sina bodar på isen och kring dem trängdes människorna. Norrlänningarna bjöd ut värdefulla skinnvaror av olika slag. Bergsmännen från Bergslagen sålde järn och koppar och köpte istället matvaror. Uppländska bönder hade smör och boskap att sälja, och från Roslagen kom folk med, strömming och annan fisk. Av handelsmännen kunde man köpa kläde och vadmal (grova ylletyger). Salt köpte man också för kött, fläsk, fisk och smör måste saltas ner för att kunna bevaras.
Man kom också till marknaden för att roa sig. På marknadsplatsen fanns bodar där man kunde köpa öl och vin. Musikanter och gycklare (clowner) roade marknadsbesökarna. Man kunde också spela tärning eller dansa på kvällarna i någon gård.
Kungen brukade ofta själv komma till de stora marknaderna för att hålla tal till bönderna. Han var en god talare och kunde skämta med bönderna. Alla ville höra vad han hade att säga.
När kungen inte kunde komma, skrev han brev som lästes upp för marknadsfolket. En gång skrev han till folket på Distingen. Som vanligt skrämde han dem med den danske kung Kristian. Kungen beskriver hur alla fick lida under Kristians härjningar: pigor och drängar, boskap och fä. Åkrar och ängar låg oplöjda och osådda. Då grep Gustav Vasa själv in, skriver han, och ställde allt till rätta. Och nu hade både människor och djur fått frid och kunde arbeta i lugn och ro. Ändå är folk otacksamma, skriver kungen. De vill blanda sig i hur han styr riket. Kungen förmanar bönderna att istället hålla sig till sina hus och åkrar, vakta sina hustrur, barn och boskap och för övrigt se till att de sköter sina gårdar.
Bergslagen
Liksom i våra dagar förekom det att skickliga utländska arbetare invandrade till vårt land. Arbetarna kom från Tyskland och övriga Västeuropa. Många av dem hamnade uppe i bruken i Bergslagen. Kungen sände ut sina medhjälpare till Tyskland för att de skulle anställa smeder som kunde smida bättre järn.
Kungen var själv mycket intresserad av Bergslagens gruvor. Han och kronan ägde den stora Sala silvergruva. Men det var svårt att få dit arbetskraft. Ett sätt var att låta förbrytare (brottslingar) arbeta i gruvan. Om en av dem kan man läsa att han hade stulit ombord på kungens flotta och därför dömts att piskas och mista båda öronen. Ett märke brändes in i pannan på honom, och därefter skickades han till Sala gruva. Kungen använde också krigsfångar som fick bryta malm fastkedjade vid tunga stenblock. Det fanns risk för ras i gruvan, och därför måste man tvinga dit folk.
Sala gruva gav aldrig mera än några tusen kilo silver per år, men det räckte för att man skulle kunna prägla mynt av svenskt silver.
Under Gustav Vasas tid blev Sverige undan för undan ett allt rikare land. Men rikedomen kom inte från silvergruvan i Sala utan från koppar- och järngruvor i Bergslagen. Koppar och järn såldes till tyska köpmän i Stockholm. Dessa sålde sedan metallerna till andra länder. Försäljningen gav Sverige goda inkomster.
|
LÄS MER: 1500-talets Sverige, del 1: Gustav Vasa tar makten
LÄS MER: 1500-talets Sverige, del 3: Bondeupproren och Gustav Vasas statsbygge
LÄS MER: 1500-talets Sverige, del 4: Vasasönerna
LÄS MER: Vasatidens Sverige 1521-1611
LÄS MER: Sverige under Gustav Vasa
LÄS MER: Livet på landet och i staden 1500-1776
LÄS MER: Spår av matkultur i en kokbok från 1500-talet
LÄS MER: 1500-talsstaden Nya Lödöse (artikelserie)
