Gustav har sedan länge inväntat en lämplig dag att fly. Han klär sig i bondkläder och beger sig tidigt om morgonen på färden åt Holstein. Han undviker öppna stora vägar, söker mindre stigar och skyndar så att han andra dagen vid middagstiden är i Flensburg. Här träffar han några saxiska köpmän, som kommit med en oxdrift från Jylland och ska vidare mot Tyskland. Med dessa slår han följe och anländer till den fria riks- och hansestaden Lübeck. Därifrån tar han sig så småningom tillbaka till Sverige.
Från Kalmar till Dalarna
I Sverige är Stockholm och Kalmar de enda fasta platser som ännu innehas av svenskar. I äldre historieböcker kan man läsa att de försvaras av två hjältemodiga kvinnor. Kristina Gyllenstierna, änka efter Sten Sture den yngre, försvarar Stockholm. Kalmar försvaras av fru Anna Bielke, änka efter Johan Månsson Natt och Dag.
Efter landstigning i Kalmar fortsätter Gustav uppåt landet. Han beger sig till släktingar på Gripsholms slott. Sägnen berättar att han där av en gammal trotjänare får veta vad som hänt i Stockholm. Tjänaren berättar om blodbadet, att Gustavs far avrättats och att hans mor och systrar förts bort i fångenskap. Ett pris är satt på Gustavs eget huvud. Han är efterspanad.
Vid Sancta Katarina tid - i slutet av november - lämnar Gustav sin släktgård Räfnäs utanför Mariefred. Han har en dräng med sig, som på sin häst har Gustavs värdesaker och pengar. De rider förbi Toresunds kyrka och vidare ner mot Kolsundet. Därifrån kan man med färja ta sig över Mälaren till Selaön. Enligt berättelsen kunde färjan bara ta en i taget. När Gustav är mitt ute i sundet inser tjänaren plötsligt faran av att bli gripen tillsammans med Gustav. Han vänder därför och rider bort. När Gustav ser det återvänder han och lyckas rida ikapp sin tjänare, som dock till fots försvinner i skogen. Men sina värdeföremål får Gustav tag på. Han återvänder sedan ensam över till Selaön.
Nästa gång vi hör talas om Gustav befinner han sig i Dalarna på väg mot Rankhyttan.
Rankhyttan
Gustav tar vägen norrut och han försöker undvika de orter, där han vet att kungens män finns. För att undgå att gripas av kungens många spejare måste han skaffa en bra förklädnad. Han tar sig till en bonde som han känner och vet att han kan lita på. Här lämnar han sin häst och sina ägodelar i bondens vård. Han låter klippa håret och klär sig i bondekläder. I Dalarna har varje socken sin egen klädedräkt. Gustav väljer moradräkten. Sedan vandrar han ut ur bondgården med yxa på axeln, alldeles som en vanlig bonddräng. Han går omkring i bygden för att söka arbete. Hans egentliga syfte är förstås att ta reda på vad dalfolket tycker om kung Kristian och om situationen i landet.
Att han valt just moradräkten som förklädnad är inte heller någon slump. Mora är centrum och den största socknen i Dalarna. Där har uppror börjat förr. Så ska han få någon hjälp i Dalarna, vilket han ännu inte vet, så ska hjälpen börja i Mora. Dessutom är det vanligt vid den här tiden, att både män och kvinnor på höstarna kommer ned till södra Dalarna från Mora, Rättvik och Leksand och söker arbete med att tröska. Detta tröskningsarbete håller de på med åtminstone fram till jul och de flyttar från gård till gård. Därför kommer det knappast att väcka uppmärksamhet om Gustav i morakläder vandrar runt och söker arbete.
Men varför tar sig Gustav inte till Mora direkt, när han vet att det är där han har största chansen att få hjälp? Varför väljer han istället att vandra runt i trakten av Falun? Jo, omkring koppargruvan bor de så kallade bergsmännen, delägarna i den vinstgivande gruvan. De är förmögna och därmed mycket inflytelserika. Därför är det också viktigt för Gustav att först försöka få reda på deras inställning till kungen.
Vid Sancti Andreae tid - den sista november- når han på sin vandring Rankhyttan, en gård vid sydöstra stranden av sjön Runn, två mil söder om Falun. Rankhyttan ägs av en rik bergsman vid namn Anders Persson, vilken Gustav känner sedan Uppsalatiden (vid Uppsala universitet). Vid Rankhyttan är tröskningen i full gång och Gustav får arbete direkt. Man tröskar med slaga och är då två, tre eller fyra personer som samarbetar. Som motkamrat får han en duktig piga. Gustav gör sitt bästa men han har ju aldrig tröskat och pigan blir förargad över att hon fått en så dålig kamrat. Hon betraktar honom bistert, men får då se en silkeskrage sticka fram under Gustavs moratröja. Pigan blir misstänksam och i en paus springer hon till husbonden och säger:
- Jag tror inte att den där morakarlen, som kom hit i går, är någon bonddräng. Tröska kan han inte och han har en grann blus under tröjan!
Bergsmannen kallar till sig den främmande drängen och betraktar honom länge och till slut känner han igen sin uppsalakamrat. Bestört undrar han vad som hänt. Gustav redogör då för allt, kung Kristians framfart, sin fångenskap i Danmark, blodbadet i Stockholm, där hans far och svåger dödats. Han ber så Anders Persson om hjälp. Denne känner både ilska och sorg över vad som skett i Stockholm, men vågar inte ge sig in på något så stort och farligt som att samarbeta med Gustav. Istället råder han Gustav att lämna Rankhyttan, eftersom han nu dragit uppmärksamheten på sig och väckt misstankar. Säkert ska snart någon av kungens spejare komma till gården.
- Gå vidare uppåt socknarna, gå, gå - utefter älvarna, genom de stora skogarna! Dröj aldrig länge på ett ställe! Här i Bergslagen är folket mer stillsamt. Nej, vill ingen annan höra dig så tala till de sturska Morakaralarna.
Gustav måste alltså lämna Rankhyttan.
