Efter Alexanders död splittrades hans rike och delades mellan hans generaler. De delar av det grekiska väldet som är viktiga i den bibliska historien är de som kontrollerades av ptolemeerna, som styrde från Alexandria i Egypten (se relevanta begrepp) och seleukiderna som regerade från Antiokia i Syrien (se relevanta begrepp).
Kanaan (ungefär nutidens Israel-Palestina, se karta) var först en ptolemeisk lydstat (se karta). Judarna levde ett ganska lugnt liv men betalde nu skatt till ptolemeerna i Alexandria istället för till perserna (som tidigare hade styrt över dem).
Omkring 200 f.Kr erövrade selukiderna hela Kanaan (se karta). Inte heller detta var ett problem i början, den enda skillnaden var att skatten nu betalades till Antiokia i Syrien.
Antiokia besegrades så småningom av romarna som krävde höga skatter av selukiderna i Antiokia. Dessa blev då i sin tur tvungna att höja skatten i sina lydstater vilket ledde till att judarna blev missnöjda. Antiokos, kungen i Antiokia, började till och med ge sig på templet i Jerusalem dit rika judar donerade mycket pengar. Han fick också för sig att den judiska religionen var ett hot mot hans makt över området (Judéen) varför han förbjöd judarna att utöva sin religion. Detta blev för mycket för judarna som nu gjorde uppror.
Upproret organiserades av makabeerna (en judisk släkt) som efter ett tag lyckades återfå kontrollen över sitt land.
Israeliterna under makabeernas ledning (167-63 f.Kr)
Makabeerna återtog makten och kastade ut alla främmande gudastatyer från templet i Jerusalem.
Släkten Makabeus kom sedan att styra Judéen i ungefär hundra år. I slutet av den här tiden hade maktstrider inom det judiska samhället gjort folk trötta. När romarna sedan erövrade Judéen 63 f.Kr, blev många lättade över att det politiska läget äntligen blev stabilt.
Romarna erövrar (63 f.Kr)
Makabeernas sista regent var en drottning som hette Alexandra Salome. Efter hennes död blev det bråk mellan sönerna om makten. Romarna kallades in som medlare i konflikten men i samband med detta tog de kontroll över Judéen som blev en lydprovins under Rom (se karta över romarriket).
Folket i Judéen hade inget annat val än att lyda. De blev väl behandlade av romarna och en del judar var lättade av den nya politiska stabiliteten. De utförde också en del tjänster åt Julius Caesar. Bland annat försåg de Caesar och Kleopatra med proviant när de var belägrade i Alexandria vintern 48-47 f.Kr.
Julius Caesar visade tacksamhet och tillsatte en judisk prins från makabeerna som lydkung och överstepräst i Judeen. När han dog 44 f.Kr fick judarna det sämre.
Makabeerkungen blev avsatt av sin son Herodes. Herodes höll sig väl med Rom, men han var inte omtyckt av folket. Herodes var en misstänksam kung som till och med dödade medlemmar av sin egen familj av rädsla för att själv förlora makten. Under sin tid som kung lät han restaurera templet i Jerusalem. Förutom detta genomförde han också många andra statligt finansierade byggprojekt i olika delar av Judéen.
Herodes regerade till 4 f.Kr och efter hans död delade romarna in provinsen i tre delar där hans söner fick bli ledare, men utan att vara kungar.
Det visade sig att en av de tre sönerna hade ärvt sin fars misstänksamhet och oberäkneliga temperament. Vad han inte ärvt var sin pappas politiska skicklighet. På grund av detta tillsatte istället en romersk guvernör över hela provinsen. Detta hände år 6 e.Kr.
Eftersom skatten nu inte betalades via de judiska ledarna så ordnades en skattskrivning av romarna. Detta skapade missnöje och en judisk gruppering som kallades seloter försökte organisera ett uppror mot den romerska ockupationsmakten. Skattefrågan skulle komma att förbli känslig under lång tid framöver (de närmaste 60 åren).
Judarna gör uppror mot Rom (66-74 e.Kr)
Med tiden blev det bara svårare med skatterna. Tio procent skulle betalas till templet och därutöver ganska mycket till romarna.
Judarna började nu känna att romarnas beskydd inte var värt sitt pris. När romarna inte ens visade hänsyn för deras religion blev det för mycket.
Seloterna hade länge argumenterat för krig och började utkämpa ett gerillakrig. De kunde dra nytta av oroligheter kring makten i Rom som gjorde romarna mer sårbara.
Till slut fick de missnöjda judarna även prästerna i Jerusalems tempel att ta strid. De upphörde med det dagliga offrandet till kejsaren, vilket sågs av romarna som en krigshandling.
