Antikens Rom - en världsmetropol

Det romerska riket omfattade vid sin höjdpunkt i början av 100-talet e.Kr omkring 50 miljoner invånare. Av dessa bodde fler än en miljon i staden Rom som utgjorde imperiets hjärta. Rom var en världsmetropol och smältdegel av folk olika kulturer från romarrikets alla hörn.

Bild: SO-rummet.se

En livlig och tätbefolkad stad

Under kejsar Trajanus tid (53-117 e.Kr) bodde det drygt en miljon människor i staden Rom. Trafiken i staden var så livlig under rusningstrafik att myndigheterna tvingades enkelrikta vissa hårt trafikerade gator.

Under nätterna fick inga fordon transportera varor i de inre delarna av Rom. Myndigheterna ansåg att trafiken var tillräckligt livlig under dagarna.

I den romerska trafiken fanns det stoppsignaler, enkelriktade gator, tvåfiliga landsvägar och datumparkering.

ANNONS

Alla vägar bär till Rom

När romarriket var som störst sträckte det sig från Persiska viken till floden Humber i England. Det fanns omkring 8000 mil utmärkta vägar. Huvudvägarna användes för postbefordran samt inte minst för att den romerska armén skulle kunna ta sig fram snabbt.

Det var de romerska legionärerna som byggde vägarna med hjälp av tvångsarbetare bland den lokala befolkningen. Längs vägen fanns det milstenar som angav avståndet till närmaste stad.

I det stora romarriket reste man lika snabbt, säkert och bekvämt som i början av 1800-talet. Som exempel kan nämnas att en resenär mellan London och Rom under romarrikets tid bara behövde tretton dagar på sig för färden.

Arbetslösheten var mycket hög i Rom. De som hade lättast att få jobb var byggnadsarbetarna. För det byggdes ständigt nya tempel, badhus, regeringsbyggnader och privata hus. Transporten av sten och marmor blev också en storindustri. Enbart till byggandet av fasadbeklädnaden till Colosseum gick det åt mer än 200 000 ton sten.

Hyreshusen i Rom bestod av flera våningar. Under andra århundradet efter Kristus byggdes sexvåningshus. Kejsare Augustus satte en högsta gräns på ungefär 25 meter för hyreshus för att fastighetsägarna inte skulle tjäna för mycket på att hyra ut lägenheter. Det fanns inte vatten och toaletter i de små lägenheterna. En gemensam vattenkran fanns ofta i gatuplanet. Den enda värmekällan var i regel en bärbar koleldad spis. Den användes också för att laga mat på. Eldsvådor var mycket vanliga.

Det brann ofta i Rom

Det brann ofta i staden Rom. De flyttbara fyrfaten för uppvärmning, vaxljusen och facklorna för den nattliga belysningen, medförde stora risker för eldsvådor. Varje natt brann det i Rom. De förmögna hade speciella slavar som skulle bevaka värdefulla föremål under nätterna så att de inte skulle förstöras om en kraftig brand utbröt.

Det är inte sant, som legenden berättar, att kejsar Nero lät bränna ner staden Rom medan han själv sjungande njöt av skådespelet. Eldsvådan rasade i nio dygn. När branden utbröt år 64 befann sig Nero i sin villa i Antium omkring 50 kilometer från huvudstaden. När Nero fick meddelanden om branden skyndade han sig till Rom för att försöka hejda elden och organisera hjälp åt dess offer. Förmodligen utbröt branden genom en olyckshändelse och den spred sig med en enorm hastighet eftersom staden bestod av ett gytter av tätt sammanpackade hus.

Bild: Cassius Ahenobarbus

Vy över en del av staden Rom på 100-talet e.Kr. I förgrunden syns den stora hästkapplöpningsarenan Circus Maximus, 550 meter lång och 180 meter bred som rymde ca 250 000 åskådare. I högra hörnet skymtar Colosseum där det ibland hölls gladiatorspel. Arenan, som har formen av en elips, är 86 meter lång och 54 meter bred. Colosseum kunde ta emot ca 50 000 människor.

Under hela republiken saknade Rom både polis och brandkår. År 5 e.Kr skapade Augustus en kår på 7000 man som skulle fungera som polis och svara för brandsäkerheten i staden.

De romerska baden

De offentliga romerska baden var mycket populära inrättningar. Historikern Plinius den äldre skrev att det fanns flera hundra allmänna bad i Rom.

De populäraste baden var termerna. Dessa kunde erbjuda ett varmt bad (laconicum). Det var ett slags bastu. I termerna fanns det också en bassäng med hett vatten (caldarium) och en med kallt vatten (rigidarium).

Efter att ha badat i det varma vattnet slappnade man utav i det svala rummet (tepidarium). I anslutning till baden fanns det sporthallar. Den som kom till baden för att ta sig ett bad började oftast med olika kroppsövningar eller bollspel i motionsanläggningen.

De stora termerna i Rom var oerhört lyxiga. De påminde om stora palats med marmorpelare, vackra mosaikgolv, springbrunnar och statyer. Caracallas termer i Rom kunde ta emot mer än 1500 gäster samtidigt.

ANNONS

Flera termer hade också butiker, barer och bibliotek.

Termerna fick ekonomiskt stöd av staten eller av förmögna privatpersoner. Därför var inträdet billigt eller helt gratis.

Till en början tillät många termer gemensamhetsbad. Men eftersom dessa bad ibland urartade till offentliga gruppsexövningar förbjöd kejsar Hadrianus på 100-talet e.Kr dessa gemensamhetsbad. I fortsättningen fick män och kvinnor använda baden vid skilda tidpunkter.

Akvedukter och vattenförsörjning

Rom hade elva akvedukter under antiken. Den första akvedukt som skulle ge Rom vatten var Agua Appia. Den är från 312 f.Kr. Den längsta och mest imponerande var Agua Marcia som invigdes 144 f.Kr. Trots att källan låg bara 32 kilometer från Rom hade den nästan en längd av nio mil, varav dryga milen gick över arkader.

Trots att akvedukterna sträckte sig över 525 kilometer leddes bara 13 procent av vattnet ovan jord. Resten rann i underjordiska kanaler.

Bild: archive.org

Många helgonförklarade personer finns begravda i katakomberna. Katakomberna har därför med tiden även fått tjäna som helgedomar och pilgrimsmål.

Akvedukterna byggdes av sten men som gjutmassa användes ett slags betong. Akvedukterna var avsedda för de offentliga brunnar som fanns i nästan varje gatukorsning i Rom.

För att dra in vatten i sitt eget hus krävdes tillstånd av kejsaren.

De elva akvedukterna förde dagligen in 1,3 miljarder liter friskt källvatten från bergen till Rom. Många av de akvedukter som romarna byggde finns bevarade än idag.

LÄS MER: Romersk arkitektur och vattenförsörjning

Roms katakomber

Under miljonstaden Rom finns det ett system av underjordiska gångar med kristna begravningsplatser. I dessa katakomber ligger mellan 700 000 och en miljon kristna begravda.

Man har funnit 50 katakomber. Gångarnas sammanlagda längd är mellan 145 och 160 kilometer. Den längsta katakomben är Calixtuskatakomben. Gångarna i denna katakomb mäter omkring 16 kilometer. Några av de minsta katakomberna är bara några få meter.

Den första katakomben grävdes omkring år 150 e.Kr och den sista omkring år 400. Det blev ett stort uppsving i katakombbyggandet efter år 313 då kejsar Konstantin officiellt erkände kristendomen. Omkring tre fjärdedelar av alla gångarna grävdes efter denna tid.

ANNONS

De flesta av gravarna består av djupa gravnischer som är placerade ovan för varandra som kojerna i ett fartyg. En del förmögna kristna hade gravar som bestod av små dekorerade rum.

Katakomberna grävdes av ekonomiska orsaker. Marken för begravningsplatser utanför stadsmuren blev alltför dyr för de första kristna. På den tiden brändes de flesta romare när de dött. Askan lades i en urna. Men de kristna höll envist kvar vid det judiska bruket att begrava hela kroppen. Därför beslöt man för att gräva under ytan för att få plats med flera gravar. Därför finns det flera ”våningar” med gravar. En del ”våningar” går ända ner till 20 meter under ytan.

Så småningom upphörde grävandet eftersom annan mark blev tillgänglig för begravningar. Omkring år 1000 slutade man att besöka de illa åtgångna katakomberna. De drabbades av jordskalv och snart hade man glömt bort var de fanns. År 1578 upptäckte man på nytt katakomberna. Och idag lockar de hundratusentals turister från hela världen.

LÄS MER: Liv och död i Rom

LÄS MER: Roms uppkomst och myten om Romulus och Remus

LÄS MER: Vägar i romarriket

LÄS MER: Romarriket

Matvaror och handel

Befolkningen i Rom var mycket förtjusta i mat. Förutom egenproducerad mat som var baserad på bröd, oliver, ostar och kött importerade man stora mängder matvaror från provinserna i Nordafrika och Asien.

Under 100-talet f.Kr fanns det många storjordbruk i romarriket. Egendomarna ägdes av godsägare som var bosatta på annat håll. Dessa storjordbruk sköttes av slavar under överinseende av slavuppsyningsmän. Det romerska jordbruket var inriktat på odling av druvor för vintillverkning och oliver för oljeframställning. I andra hand kom får och nötkreatursavel. Spannmål odlades i mindre omfattning. Arbetsdagen för slavarna började i gryningen och slutade i solnedgången. Det innebar omkring nio timmar på vintern, men upp till femton på sommaren.

Det var folktribunen Gaius Gracchus (153-121 f.Kr) som ordnade så att varje romersk medborgare fick ca trettio kilo vete i månaden till ett pris som knappt täckte produktionskostnaderna. Omkring hundra år senare gjordes utdelningen av spannmål gratis åt alla romerska medborgare. Utdelningen gällde bara medborgarna i Rom. Det fanns en officiell lista som visade vilka som hade rätt till detta ”understöd”. Spannmålet lämnades därefter i regel in till en bagare som fick baka bröd av det.

De flesta bagarna var frigivna slavar. En populär brödsort var panis artopicius som gräddades på spett. En annan populär sort var panis testuatis som bakades ut i ett lerkärl.

Vinproduktionen var en viktig del av Roms ekonomi. Vin av mycket hög kvalitet odlades i Campanien, speciellt på Vesuvius sluttningar. Stora gods i detta område hade en lagringskapacitet av mer än 100 000 liter.

Produktionen av vin var noggrant kontrollerad för att hålla upp den goda kvalitén. Ett tag var vin och olivodling i Nordafrika förbjuden för att skydda Italiens bönder. Men när folkmängden ökade kraftigt på 100-talet e.Kr upphävdes förbudet vilket resulterade i att importen av vin ökade kraftigt Afrika, men också från Grekland och Spanien.

Det romerska riket köpte stora mängder varor från de tre kända världsdelarna. Från Syrien hämtades glas och purpurtyger. Mindre Asien levererade bomull och järn. Provinsen Spanien bidrog med metaller, fisk och olja.
Från Gallien transporterade man mest jordbruksprodukter och ull. Britannien bidrog med ull, boskap och slavar. I provinsen Egypten odlades spannmål som skulle föda Roms stora befolkning. Från Indien köpte man bl.a. den dyrbara kanelen. Den användes som krydda, men också som läkemedel.

LÄS MER: Romerska matvanor

LÄS MER: Handeln under antiken: grekerna och romarna

Visste du att:

Roms invånare tyckte att staden var farlig under nätterna. Bland annat påstod en romare att. ”Det innebär att utsätta sig för beskyllningen att vara oförsiktig att gå bort på fest utan att ha skrivit sitt testamente”.

Staden Roms viktigaste sociala samlingspunkt var badhusen. Romarna gjorde av med 1350 liter vatten per dag och invånare. Det var mer än vad en nutida Londonbo gör utav med.

Romarna var duktiga värme och sanitetsingenjörer. I många hus leddes varm luft från ugnar genom rör under golven. Man hade också varmluftsrör i väggarna.

Roms största avloppskanal var Cloaca maxima. Den anlades 578 f.Kr som ett öppet dike och täcktes år 184 f.Kr med ett tegelvalv som hade en spännvidd av 3,4 meter.

I början av år 100 var en tredjedel av Roms befolkning slavar. Ett förslag att slavarna skulle bära en särskild dräkt avvisades med motiveringen att det var alltför farligt att låta dem se hur många de verkligen var.

Litteratur
Hilding Thylander, Det romerska riket, CKM Förlag, 2009
S. Skovmand, Bonniers världshistoria, Bonniers, 2008
Erling Bjöl m.fl., Bonniers världshistoria 5 - Romarriket, Bonnier lexikon, 1999

Text: Carsten Ryytty, författare och tidigare SO-lärare

Senast uppdaterad: 5 juli 2022

Publicerad: 5 februari 2017

Spara som favorit