En livlig och tätbefolkad stad
Under kejsar Trajanus tid (53-117 e.Kr) bodde det drygt en miljon människor i staden Rom. Trafiken i staden var så livlig under rusningstrafik att myndigheterna tvingades enkelrikta vissa hårt trafikerade gator.
Under nätterna fick inga fordon transportera varor i de inre delarna av Rom. Myndigheterna ansåg att trafiken var tillräckligt livlig under dagarna.
I den romerska trafiken fanns det stoppsignaler, enkelriktade gator, tvåfiliga landsvägar och datumparkering.
Arbetslösheten var mycket hög i Rom. De som hade lättast att få jobb var byggnadsarbetarna. För det byggdes ständigt nya tempel, badhus, regeringsbyggnader och privata hus. Transporten av sten och marmor blev också en storindustri. Enbart till byggandet av fasadbeklädnaden till Colosseum gick det åt mer än 200 000 ton sten.
Hyreshusen i Rom bestod av flera våningar. Under andra århundradet efter Kristus byggdes sexvåningshus. Kejsare Augustus satte en högsta gräns på ungefär 25 meter för hyreshus för att fastighetsägarna inte skulle tjäna för mycket på att hyra ut lägenheter. Det fanns inte vatten och toaletter i de små lägenheterna. En gemensam vattenkran fanns ofta i gatuplanet. Den enda värmekällan var i regel en bärbar koleldad spis. Den användes också för att laga mat på. Eldsvådor var mycket vanliga.
Det brann ofta i Rom
Det brann ofta i staden Rom. De flyttbara fyrfaten för uppvärmning, vaxljusen och facklorna för den nattliga belysningen, medförde stora risker för eldsvådor. Varje natt brann det i Rom. De förmögna hade speciella slavar som skulle bevaka värdefulla föremål under nätterna så att de inte skulle förstöras om en kraftig brand utbröt.
Det är inte sant, som legenden berättar, att kejsar Nero lät bränna ner staden Rom medan han själv sjungande njöt av skådespelet. Eldsvådan rasade i nio dygn. När branden utbröt år 64 befann sig Nero i sin villa i Antium omkring 50 kilometer från huvudstaden. När Nero fick meddelanden om branden skyndade han sig till Rom för att försöka hejda elden och organisera hjälp åt dess offer. Förmodligen utbröt branden genom en olyckshändelse och den spred sig med en enorm hastighet eftersom staden bestod av ett gytter av tätt sammanpackade hus.
Under hela republiken saknade Rom både polis och brandkår. År 5 e.Kr skapade Augustus en kår på 7000 man som skulle fungera som polis och svara för brandsäkerheten i staden.
De romerska baden
De offentliga romerska baden var mycket populära inrättningar. Historikern Plinius den äldre skrev att det fanns flera hundra allmänna bad i Rom.
De populäraste baden var termerna. Dessa kunde erbjuda ett varmt bad (laconicum). Det var ett slags bastu. I termerna fanns det också en bassäng med hett vatten (caldarium) och en med kallt vatten (rigidarium).
Efter att ha badat i det varma vattnet slappnade man utav i det svala rummet (tepidarium). I anslutning till baden fanns det sporthallar. Den som kom till baden för att ta sig ett bad började oftast med olika kroppsövningar eller bollspel i motionsanläggningen.
De stora termerna i Rom var oerhört lyxiga. De påminde om stora palats med marmorpelare, vackra mosaikgolv, springbrunnar och statyer. Caracallas termer i Rom kunde ta emot mer än 1500 gäster samtidigt.
Flera termer hade också butiker, barer och bibliotek.
Termerna fick ekonomiskt stöd av staten eller av förmögna privatpersoner. Därför var inträdet billigt eller helt gratis.
Till en början tillät många termer gemensamhetsbad. Men eftersom dessa bad ibland urartade till offentliga gruppsexövningar förbjöd kejsar Hadrianus på 100-talet e.Kr dessa gemensamhetsbad. I fortsättningen fick män och kvinnor använda baden vid skilda tidpunkter.
Akvedukter och vattenförsörjning
Rom hade elva akvedukter under antiken. Den första akvedukt som skulle ge Rom vatten var Agua Appia. Den är från 312 f.Kr. Den längsta och mest imponerande var Agua Marcia som invigdes 144 f.Kr. Trots att källan låg bara 32 kilometer från Rom hade den nästan en längd av nio mil, varav dryga milen gick över arkader.
Trots att akvedukterna sträckte sig över 525 kilometer leddes bara 13 procent av vattnet ovan jord. Resten rann i underjordiska kanaler.
Akvedukterna byggdes av sten men som gjutmassa användes ett slags betong. Akvedukterna var avsedda för de offentliga brunnar som fanns i nästan varje gatukorsning i Rom.
För att dra in vatten i sitt eget hus krävdes tillstånd av kejsaren.
De elva akvedukterna förde dagligen in 1,3 miljarder liter friskt källvatten från bergen till Rom. Många av de akvedukter som romarna byggde finns bevarade än idag.
Roms katakomber
Under miljonstaden Rom finns det ett system av underjordiska gångar med kristna begravningsplatser. I dessa katakomber ligger mellan 700 000 och en miljon kristna begravda.
Man har funnit 50 katakomber. Gångarnas sammanlagda längd är mellan 145 och 160 kilometer. Den längsta katakomben är Calixtuskatakomben. Gångarna i denna katakomb mäter omkring 16 kilometer. Några av de minsta katakomberna är bara några få meter.
Den första katakomben grävdes omkring år 150 e.Kr och den sista omkring år 400. Det blev ett stort uppsving i katakombbyggandet efter år 313 då kejsar Konstantin officiellt erkände kristendomen. Omkring tre fjärdedelar av alla gångarna grävdes efter denna tid.
De flesta av gravarna består av djupa gravnischer som är placerade ovan för varandra som kojerna i ett fartyg. En del förmögna kristna hade gravar som bestod av små dekorerade rum.
Katakomberna grävdes av ekonomiska orsaker. Marken för begravningsplatser utanför stadsmuren blev alltför dyr för de första kristna. På den tiden brändes de flesta romare när de dött. Askan lades i en urna. Men de kristna höll envist kvar vid det judiska bruket att begrava hela kroppen. Därför beslöt man för att gräva under ytan för att få plats med flera gravar. Därför finns det flera ”våningar” med gravar. En del ”våningar” går ända ner till 20 meter under ytan.
Så småningom upphörde grävandet eftersom annan mark blev tillgänglig för begravningar. Omkring år 1000 slutade man att besöka de illa åtgångna katakomberna. De drabbades av jordskalv och snart hade man glömt bort var de fanns. År 1578 upptäckte man på nytt katakomberna. Och idag lockar de hundratusentals turister från hela världen.
Litteratur
Hilding Thylander, Det romerska riket, CKM Förlag, 2009
S. Skovmand, Bonniers världshistoria, Bonniers, 2008
Erling Bjöl m.fl., Bonniers världshistoria 5 - Romarriket, Bonnier lexikon, 1999
Text: Carsten Ryytty, författare och tidigare SO-lärare
