Det finns övertygande bevis för att regeringen, särskilt utrikesdepartementet, dröjde med och även vägrade att kommentera nazisternas ”slutgiltiga lösning” på judefrågan. Den primära anledningen till detta var att förhindra mellanstatliga komplikationer med Tyskland. Det fanns en rädsla inom regeringen att en öppen diskussion i media om det ”judiska problemet” skulle skada de tysk-svenska relationerna. Den svenske ambassadören i Berlin bidrog mycket till att informationen undanhölls.
Rasbiologi och tvångssteriliseringar
Under början av 1900-talet ansågs den vita rasens överlägsenhet självklar. Många genetiker och antropologer oroade sig för att den vita rasens arvsmassa var på väg att degenerera genom att blandas ut med sinnesslöa, asociala, judiska och romska gener och man kampanjade för att beslutsfattare skulle komma till insikt om och åtgärda problemen. Man talade om en eugenisk, rashygienisk rörelse. Denna rashygieniska rörelse drev inte endast fram tvångssteriliseringar i många västliga länder, utan utgjorde den idémässiga grunden för Förintelsen.
För Sveriges överklass och välutbildade befolkning representerade Tyskland essensen (kärnan) av den västliga kulturen. När Hitlerregimen visade upp sitt sanna ansikte uppstod därför delade meningar om vad detta innebar.
Den svenska regeringen kände till Förintelsen men valde att tiga
Inte vid något tillfälle informerade den svenska regeringen befolkningen om vad som pågick. Svensk press var inte ovetande om vad som hände med judarna, särskilt eftersom journalister fanns stationerade i Tyskland. Deras rapportering var naturligtvis censurerad i Berlin, men när de reste hem delgav de sina tidningar vad de visste.
Den svenska regeringen varnade landets nyhetsredaktioner för att publicera reportage som kunde utgöra en risk för Sverige att upprätthålla sin neutralitet och säkerhet. Regeringen förbehöll sig rätten att beslagta tidningar som antog en antitysk hållning. 1940 inrättades Informationsstyrelsen för att kontrollera den information den svenska pressen mottog.
Liberaler som tidningsutgivaren Torgny Segerstedt förstod tidigt att Hitler inte endast undanröjde demokratin i Tyskland, men även hotade demokratin globalt. Segerstedts Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var den tidning som kritiserade Hitler skarpast, vilket regeringen under Per Albin Hansson inte kunde blunda för. Denna kritik var orsaken till att vissa utgåvor konfiskerades, eftersom den ansågs sprida ”horrorhistorier” om tyskarnas behandling av judarna.
Större framgång hade Arvid Fredborg, Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin mellan 1941 och 1943. Han kunde publicera sin bok Bakom Stålvallen 1943, i vilken han lyckades ge en täckande bild av judarnas öde och en uttömmande analys av situationen i Nazityskland.
Sveriges trovärdighet i de ockuperade länderna var hög
Amerikansk press citerade gärna svenska tidningsartiklar om Tyskland, därför att de tedde sig trovärdigare än information som härrörde från Washington eller London. En svensk bekräftelse på "Die Endlösung" (den slutgiltiga lösningen) skulle ha varit förstasidesmaterial i USA. Det skulle ha gjort det svårare för US State Department att bromsa hjälpen till judarna och det skulle ha hjälpt de amerikanska judarna till medvetenhet. Det fanns ingen orsak att anta att Sverige skulle sprida ovederhäftiga och osanna lögner om tyska förehavanden. Kanske skulle sådan propaganda ha fött fram större motstånd, kanske även givit tyskarna något att fundera över.
Medan de allierade västmakterna kämpade för att vinna kriget, sa de sig inte ha tillräckliga resurser att hjälpa judarna undan Förintelsen. Efter en konferens på Bermuda i april 1943 beslutade de att "judefrågan" var en sak för neutrala länder som Sverige och Schweiz. Sverige fick i uppdrag av de västallierade att hjälpa Europas judar. Per Albin Hansson och hans rådgivare insåg dessutom att Stalingrad, El Alamein och de amerikanska truppernas landsättning i Nordafrika var tecken på en vändpunkt i kriget.
Sverige börjar ta aktivt ansvar för de judiska flyktingarna
Den 15 april 1943 accepterade Sveriges riksdag Adler-Rudel-planen. I den erbjöds Sverige ta emot 20 000 judiska barn som var på flykt från det Tredje riket eller något av de ockuperade länderna.
