Ingår i en artikelserie

1918 - slutet på första världskriget

Lästid 10 minuter

Tyskland befann sig i ett kritiskt läge under våren 1918. Nya amerikanska förband strömmade in i Europa och Tysklands resurser var nästan uttömda, och dessutom försämrades moralen både bland soldater och civilbefolkningen. I februari försökte kronprins Rupprecht övertyga kejsaren om att en fred med Storbritannien var möjlig och nödvändig, men Kejsar Wilhelm var inte intresserad av förslaget.

Artikel

Bild: Deutsches Bundesarchiv

Tyska soldater 1918.

En sista tysk attack

Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff beslöt sig att satsa alla resurser på en våghalsig plan. Den gick ut på att bara lämna några få divisioner på östfronten och sätta in Tysklands övriga resurser i en blixtattack för att göra en framstöt mot Paris.

När offensiven började den 21 mars 1918 hade tyskarna 14 divisioner fler på västfronten än de allierade, då hade man flyttat en miljon soldater från östfronten till västfronten.

ANNONS

Tyskarna inledde med att avfyra 6 000 artilleripjäser och 3 000 granatkastare och därefter ryckte infanteriet fram. Det uppstod kaos i de brittiska linjerna när tyskarna anföll.

Till en början var offensiven framgångsrik. Under den första dagen togs 21 000 brittiska soldater som fångar.

Den 5 april hade tyskarna erövrat hela 2 500 kvadratkilometer och tyskarna var nära Paris.

Problemet för tyskarna var att de förlorade personal alltför snabbt. Redan under den första dagen förlorade man 78 000 man, mer än vad britterna gjorde under sin värsta dag i kriget, den första dagen i Somme. Dessutom uppstod disciplinära problem då de tyska soldaterna festade på mat och alkohol som de upptäckte i övergivna brittiska lager.

På två veckor hade den tyska armén lidit 250 000 förluster utan att få en avgörande seger på västfronten.

Den 23 mars inledde tyskarna ett bombardemang mot Paris med en jättekanon. Kanonen var monterad på en järnvägsvagn och sköt mot staden på ett avstånd av 120 kilometer. Kanonens granater nådde en höjd av 40 kilometer och blev de första människotillverkade föremål som gick in i stratosfären.

Paris träffades av 320 granater och omkring 250 invånare i Paris dödades av bombardemanget och 620 sårades.

Slaget vid Belleau-skogen

Den 27 maj stred amerikanska styrkor för första gången tillsammans med fransmännen. När tyskarna ryckte fram till floden Marne, endast 80 kilometer från Paris, begärde den franske överbefälhavaren Pétain amerikansk hjälp som grävde ner sig vid Belleau-skogen. Den 3 juni anföll tyskarna med full kraft men slogs tillbaka av amerikaner och fransmän.

Under detta slag ville fransmännen göra ett taktiskt återtåg. En kapten i den amerikanska marinkåren lär ha svarat: Återtåg? I helvete, vi kom just”.

Den 6 juni gick fransmännen och amerikanerna till anfall mot Belleau-skogen och då visade det sig att amerikanerna hade bristande stridserfarenhet. De ryckte fram i täta vågor över öppen terräng och fälten översållades av döda och sårade amerikanska soldater och de förlorade över tusen soldater under attackens första dag.

Trots dessa förluster trängde de allierade genom det tyska försvaret i Belleau-skogen och kämpade med fienden man mot man i närstrid. De tyska soldaterna lär ha blivit imponerade av marinkårssoldaternas mod och stridsvilja. Den 26 juni var Belleau-skogen i amerikanska händer.

Andra slaget vid Marne

Anfallet den 15 juli, som kallas andra slaget vid Marne, blev ett fiasko för tyskarna. Visserligen lyckades tyskarna under de tre första dagarna gå över floden Marne, men fransmännen under ledning av general Foch var förberedda inför det tyska anfallet. Nu fick fransmännen hjälp av 28 000 amerikanska soldater och deras anfall medförde att tyskarna tvingades retirera.

Bild: U.S. National Archives and Records Administration

Franska soldater i försvarsposition i en ruin under andra slaget vid Marne 1918.

Under denna våroffensiv hade de allierade tillgång till sex gånger så många motorfordon som tyskarna, och tyskarna hade bara 90 stridsvagnar medan de allierade hade tusentals stridsvagnar, dessutom sattes in över tusen brittiska och franska flygplan för att krossa de tyska trupperna.

Den 22 juli hade två amerikanska divisioner förlorat 11 000 man, antingen dödade eller sårade, men de hade återtagit mark från tyskarna och vunnit sina franska kollegers beundran.

Vändpunkten vid Amiens

Efter framgången vid Marne yrkade ententens överbefälhavare Ferdinand Foch för ytterligare offensiver för att pressa tillbaka tyskarna. Vid ett möte med den brittiske överbefälhavaren Douglas Haig kom man överens om att nästa angrepp skulle ledas av australiska och kanadensiska trupper eftersom de ansågs vara de friskaste och de mest hårdföra trupperna på västfronten.

Fler än 2 000 artilleripjäser och 1 800 flygplan samlades ihop för ett angrepp på tyskarna vid Amiens. Anfallet startade på morgonen den 8 augusti efter att britterna hade avfyrat sitt artilleri. Därefter gick australiensarna och kanadensarna till aktion mot de tyska skyttegravarna med hjälp av stridsvagnar. På eftermiddagen hade man trängt in 1,2 kilometer och man tillfångatog under den första dagen 15 000 tyska soldater.

ANNONS

General Ludendorff skrev senare i sina krigsmemoarer: ”Den 8 augusti var den tyska arméns svartaste dag under krigets historia”.

Det tyska överkommandot blev chockat över hur lätt de tyska soldaterna gav upp att strida, och övertygad om att Tyskland inte kunde vinna erbjöd sig Erich Ludendorff att avgå, men hans avskedsansökan beviljades inte. Den tyska regeringen fortsatte att försäkra sitt folk att segern var nära förestående.

Anfallet mot Hindenburglinjen

Under den sista veckan i september 1918 bröt ententarméerna genom de kraftiga befästningarna i Hindenburglinjen på västfronten.

Hindenburglinjen var en serie av tyska försvarsställningar som sträckte sig från Belgiens kust till Verdun i nordöstra Frankrike, ställningarna hade byggts upp under 1916.

Det var ett mycket svårt företag att ta sig igenom Hindenburglinjen, men i september beslöt överbefälhavaren för ententernas arméer marskalk Foch att inleda offensiver längs hela Hindenburglinjen. Fochs valsprång var: ”Alla till striden”.

På frontens norra del fick den belgiske kungen Albert I befäl över en armé som skulle bedriva en offensiv i Flandern.

Britterna skulle attackera längs den mest befästa delen av Hindenburglinjen och i sydost skulle amerikaner och fransmän attackera.

Striderna började den 26 september, och det blev oerhört hårda strider. I slutet av september uppmanade det tyska överkommandot sin regering att söka vapenstillestånd.

Tysklands resurser var uttömda

Till sist förstod kejsaren, Hindenburg och Ludendorff att Tysklands resurser var uttömda. Mellan mars och juli 1918 hade den tyska armén förlorat mer än 880 000 man. De allierades förluster var ännu större. Men i mitten av juli fanns en miljon amerikanska soldater i Frankrike och i USA väntade ytterligare ett par miljoner man. Kriget hade nått en vändpunkt.

Från och med sommaren 1918 gick det bara sämre och sämre för tyskarna.

Turkiet ger upp

I början av september 1918 gick britterna till anfall mot turkarna både i Palestina och Mesopotamien. Den brittiska offensiven fortsatte norrut och i oktober intogs även Beirut, Tripoli och Aleppo i nuvarande Syrien.

Samtidigt fortsatte britterna sina strider i Mesopotamien från Bagdad och norrut mot Mosul i nuvarande Iraks norra del, och nu gav turkarna upp, och ett stilleståndsavtal undertecknades den 30 oktober 1918, då hade tidigare Bulgarien gett upp.

ANNONS

Protester mot kriget

I juli 1917 protesterade den brittiske armélöjtnanten Siegfried Sassoon mot kriget. Han skrev: ”Kriget förlängdes medvetet av dem som hade makten att avsluta det” och att konflikten hade förvandlats från ”ett krig för försvar och befrielse” till ”ett krig för aggression och erövring”.

Misstron mot kriget spreds till flera länder. Det förekom små myterier bland franska soldater till strejker i flera länder.

Fredsmäklare

I januari 1918 lade USA:s president Woodrow Wilson fram ett fredsprogram i 14 punkter där han målade upp en värld efter kriget som var grundad på principerna om demokrati och nationell självbestämmande.

Britterna, fransmännen och italienarna hade vissa invändningar mot Wilsons punkter, men godkände i stort sett de flesta punkter, men problemet var att få Tyskland att acceptera punkterna.

Myteri och revolution

Mot slutet av 1918 drabbades Tyskland av hungerkravaller och demonstrationer, och det var även oroligt inom försvarsmakten. Den 28 oktober beordrade den tyska militärledningen högsjöflottan att gå ut för en sista drabbning med den brittiska flottan, men de tyska sjömännen vägrade att lägga ut. Myteriet spred sig till sjömännen i Kiel.

Under första veckan spred sig oroligheterna inom olika arméförband i Tyskland, men på västfronten höll dock disciplinen och de tyska soldaterna fortsatte att kämpa.

På kvällen den 7 november reste en tysk delegation genom ententernas linjer för förhandlingar om vapenstillestånd, men innan en överenskommelse hade uppnåtts hade det tyska kejsardömet upphört att existera.

Den 9 november överlämnade prins rikskanslerämbetet till den moderate socialdemokraten Friedrich Ebert, samtidigt utropade socialdemokraten Philip Scheidemann till republik. Då befann sig kejsar Vilhelm II i det tyska högkvarteret i Belgien och han fick veta av höga militärer att armén inte skulle kämpa för att behålla honom på tronen, därför flydde kejsaren över gränsen till landsflykt i det neutrala Nederländerna.

Tysk delegation möter ententens ledare

Den 11 november 1918 gjorde vapenstilleståndet slut på mer än fyra års blodigt krig. På kvällen den 7 november mötte en tysk delegation överbefälhavaren för ententen marskalk Ferdinand Foch och andra alliera officerare i östra Frankrike.

Ententländerna hade enats om att lägga fram hårda vapenstilleståndsvillkor. Tyskland skulle tvingas dra tillbaka sina soldater från Frankrike, Belgien och Elsass-Lothringen. Stora mängder militär utrustning, ytfartyg och ubåtar skulle överlämnas till ententen.

Åsikterna bland ententens generaler varierade. Fältmarskalk Douglas Haig var imponerad av Tysklands förmåga att strida och ville ha ett snabbt slut på kriget. Amerikanen John Pershing hoppades att tyskarna skulle avslå vapenstilleståndet så att de kunde besegras mer grundligt i strid: ”Vad jag fruktar”, sa Pershing, ”är att Tyskland inte vet att hon har fått stryk”.

Vapenstillestånd

Den 11 november klockan 05.10 undertecknades vapenstilleståndet av både tyska officerare och ententens officerare, men stridigheterna fortsatte även denna dag. Ententen led 11 000 förluster när man på morgonen denna dag gjorde en attack mot tyskarna.

När vapnen tystnade förekom ingen förbrödring mellan trupperna, men i de bakre leden blev det ett väldigt firande med lokalbefolkningen.

De stora glädjefyllda scenerna utspelades i de stora städerna som London, Paris och New York. I Paris dansade människorna på gatorna och politiska ledare höll tal både i Storbritannien och USA.

Strax före klockan elva kom premiärminister Lloyd George ut från Downing Street nummer 10 och möttes av en flaggviftande folksamling. ”Det är över”, sa han. ”De har skrivit under. Kriget är vunnet”.

En brittisk soldat vid fronten skrev: ”Det här måste väl ändå bli det sista krig som någonsin kommer att utkämpas mellan civiliserade länder”.

I Tyskland var chocken och bitterheten stor. Många civila hade trott på militärerna och trodde på en seger. De kunde inte förstå att den tyska armén hade besegrats. På ett sjukhus låg en korpral som återhämtade sig efter en gasattack. Korpralen hette Adolf Hitler och i sin bok Mein Kampf beskrev han sin ångest när han insåg att ”allt var förgäves”.

Nästan 10 miljoner soldater dog

Nästan 20 miljoner människor, däribland nästan 10 miljoner soldater, dog av direkta krigsorsaker. Tyskland förlorade två miljoner soldater, britterna 750 000 man och nästan 117 000 soldater från USA dog. Det franska dödstalet var 1,4 miljoner, omkring en på tio av alla franska män.

LÄS MER: Första världskriget

LÄS MER: Första världskriget (artikelserie)

LÄS MER: Första världskrigets orsaker

LÄS MER: Första världskrigets följder

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Varför var Tyskland i ett kritiskt läge under våren 1918?
Beskriv den tyska offensiven den 21 mars 1918.
Vilka problem stötte den tyska armén på under sin framryckning mot Paris?
Hur reagerade de allierade (fransmännen och amerikanerna) på den tyska framryckningen?
Vad hände vid Amiens och varför kallade general Ludendorff det för den tyska arméns "svartaste dag"?
Vad var Hindenburglinjen och vad hände när ententarméerna försökte bryta igenom den?
Beskriv hur krigföringen förändrades under året 1918 jämfört med tidigare år i kriget.

Litteratur:
John Ellis, Fasornas krig, Fischer, 2009
HP Willmott, Första världskriget, Bonnier Fakta, 2012
RG Grant, Stora boken om första världskriget, Fischer, 2013
John Keegan, Det första världskriget, Natur och kultur, 1998
Hanson W Baldwin, Första världskriget, Wahlström & Widstrand, 1963
R. Chickering, Great War, Total War, Combat and Mobilization on the Western Front 1914–1918, Cambridge University Press, 2006

FÖRFATTARE

Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare

Läs mer om

Artikelserie om Första världskriget, av Carsten Ryytty

Bild: Australian War Memorial

+ Visa hela artikelserien

Senast uppdaterad: 9 november 2024

Publicerad: 15 januari 2015

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio