+ Visa hela artikelserien
S

Europas judar mellan 1880-1920

Från omkring 1880 brukar man räkna imperialismens tid, kännetecknad av växande rivalitet mellan stormakterna, upprustning, protektionism och kolonialism. Som så ofta annars gav den allmänpolitiska klimatförändringen utslag i behandlingen av judarna.
Bild:

Åskådare i Paris som bevittnar när den judiske officeren Alfred Dreyfus blir offentligt degraderad 1894. Dreyfusaffären var en antisemitisk politisk rättsskandal som ägde rum i Frankrike åren 1894 till 1906.

I Ryssland

I Östeuropa fanns vid den här tiden ungefär 5 miljoner judar koncentrerade. De polska judarna hade genom Polens delningar i huvudsak blivit ryska judar. Tsarregimen i Ryssland ville inte veta av någon judisk emancipation (frigörelse). I nationalismens tecken kringgärdade de judarna med tvångslagar och begränsade deras bosättningsområden. Samtidigt drev de med viss framgång en integrationspolitik.

Under senare delen av 1800-talet engagerade sig de judar som tillhörde Rysslands kulturellt medvetna skikt för samtidens demokratiska och socialistiska idéer, som de trodde skulle ge frihet och likaberättigande till alla människor i Ryssland, oavsett kulturell bakgrund.

År 1882, sedan den liberale tsaren Alexander II hade fallit offer för en mordkomplott, började emellertid en nattsvart judefientlig reaktion. De judiska penningutlånarna och krögarna, men också många judiska intellektuella samt de judiska hantverkarna och bönderna utsattes för blodiga förföljelser. Syftet var att få dem att utvandra. Samtidigt var det ett sätt att rikta det allmänna politiska och sociala missnöjet mot dessa syndabockar. De styrande ville få den förbjudna revolutionsrörelsen stämplad som judisk.

Några begrepp

Judenheten: Judarna och judendomen sedda som en helhet.

Pogrom: Våldsam judeförföljelse.

Jiddisch: Judiskt blandspråk - hebreiska blandat med tyska.

Integration: Smälta samman, införliva, förenas till en helhet.

År 1891 utgavs i Ryssland den falska skriften Sions vises protokoll i vilken det hävdas att det existerar en judisk världskonspiration. Här anklagas judarna för det ökande sociala missnöjet vilket skulle leda till att staterna snart blev försvarslösa. Förr eller senare kommer ”den judiska världsregeringen” att ta över den universella makten. Författaren Norman Cohen har i undersökningen Warrant for genocide visat att Sions vises protokoll är ett hopkok av Ochranan, tsarens hemliga polis.

År 1903 började med massakern i Kishinev (i dagens Moldavien). En ny period av fasansfulla pogromer (judeförföljelser) svepte över Ryssland och kulminerade i samband med nederlaget i det rysk-japanska kriget 1904-1905. Samtidigt vidtogs mot judarna olika påtryckningsåtgärder, som gjorde dem mer revolutionära. De breda lagren av ryska folket var likgiltiga för judarnas lidanden.

Trots allt höjdes under tsarismens sista årtionden de judiska massornas ekonomiska och kulturella nivå. Judarna började spela en roll i ryskt kulturliv och rysk politik samtidigt som en hebreiskspråkig och jiddischspråkig litteratur utvecklades och ett rysk-judiskt kulturliv med brett register blomstrade upp.

I Tyskland

I Tyskland fanns både en katolsk och en protestantisk antisemitisk tradition. Martin Luther hade i sin ungdom talat varmt för judarna som Jesu folk, men då hans förhoppningar om deras omvändelse till kristendomen inte uppfylldes, angrep han dem häftigt i en av sin ålderdoms hemskaste skrifter.

Att Tyskland blev antisemitismens land framför alla andra berodde antagligen på att området med alla de tyska furstendömena och småstaterna så länge hade saknat statlig enhet och därför varit ett objekt för mäktigare grannars politik och en skådeplats för deras konflikter.

Under kampen mot Napoleon utvecklades i Tyskland en både filosofiskt och känslomässigt grundad nationalism (se tyska nationalromantiken), som efter 1815 genomlöpte olika stadier av upp- och nedgång för att slutligen kulminera i nazismen.

År 1879 utkom den avfällige juden W. Marrs bok Das Sieg des Judentums über das Germanentum. Ordet antisemitism präglades där för första gången. Årtalet är betecknande. Det var nu som Otto von Bismarck vände sig från kampen mot internationalen och arbetarrörelsen. I båda dessa hotbilder kunde en tysk nationalist utan svårighet urskilja en judisk nyans.

Både de adliga kretsarna, småborgarna och den akademiska världen irriterades av judarnas framgångar. Bakslaget efter högkonjunkturen 1871-1873 hade framlockat antisemitiska stämningar. Det var särskilt östjudarnas energi, som vållade avundsjukan. Ett så kallat kristligt socialt arbetarparti hade bildats 1878, och dess ledare hovpredikanten A. Stöcker hade aktualiserat judefrågan. Han var en ganska sansad man, men många andra stod beredda med ritualmordslögner och falska eller lösryckta citat från Talmud (judarnas efterbibliska skriftsamlingar).

Den skeptiske och upplyste Bismarck avfärdade antisemitismen med en ironisk axelryckning, men han drog sig inte för att räkna in antisemiterna i sin riksdagsmajoritet.

De religiösa antijudiska argumenten hade förlorat sin udd i sekulariseringens tid, men något nytt och värre hade kommit i stället. Det var rasantisemitismen.

Redan på 1850-talet hade fransmannen J.A. de Gobineau målat kontrasten mellan den blonde, högväxta, kulturskapande ariern och den mörke, småväxte, kulturparasiterande semiten.

Richard Wagner fullföljde i sina musikdramer Gobineaus verk och bildade brygga över till nazismen med dess svärmeri för asagudarna.

År 1899 utkom Wagners måg Houston Stewart Chamberlain med sitt fantastiska verk Det nittonde århundradets grundvalar, där han bland annat förklarade att alla Israels stora män hade varit blonda och blåögda amoriter (ett semitiskt folk).

I Frankrike

I Frankrike växte också antisemitismen genom nederlaget i kriget mot Tyskland 1870-1871. Det fatala var att Frankrikes fåtaliga judar i regel var av tysk börd och därför dubbelt misstänkta.

Rothschildarna (en släkt av judiska bankirer) framställdes som Frankrikes verkliga herrar. Antisemitismen bars upp av begränsade men inflytelserika kretsar: bördsadel, officerare, katolska präster samt en del publicister.

År 1894 började Dreyfusaffären med landsförvisningen av Alfred Dreyfus till Djävulsön. Då sanningen till sist segrade och Dreyfus benådades år 1906 följde en upprensning i armén varefter antisemitismen i Frankrike dämpades.

Ur antisemitismen föddes en judisk motrörelse: sionismen.

Sionismen

Judenheten i Östeuropa hade i högre grad än de västeuropeiska judarna bevarat sina nationella särdrag inte bara i fråga om judendomen utan också gällande språk, seder och åskådningar. Sekularisering och assimilation (integration) var på väg också här, men denna utveckling hejdades då de fruktansvärda pogromerna satte in i Ryssland på 1880-talet.

Drömmen om folkets återförening i det heliga landet kom till uttryck i en rörelse som strävade efter att skapa ett judiskt Palestina med hebreiska som nationellt språk och jordbruk som ekonomiskt underlag. Sionismen började nu att ta form.

År 1896 utkom Theodor Herzls bok Den judiska staten. Herzl var en österrikisk jude. Upplevelsen av de antijudiska hatstämningarna i Frankrike under Dreyfusprocessen öppnade hans ögon för de faror som faktiskt hotade judarna, om de stannade i Europa. Genom hans praktiska politiska insatser skapades Sionistförbundet, som blev en slags början på den judiska staten. Herzls politiska sionism och den östeuropeiska judendomens starka kulturmedvetande sammansmälte till den sionistiska rörelsen.

Den europeiska judenhetens stora katastrof var en indirekt följd av det första världskriget. Om det kan du läsa här >

 

Text: Per G Andreen, f.d. docent i historia vid Stockholms universitet och lektor vid Djursholms Samskola

Uppdaterad: 22 februari 2018
Publicerad: 21 februari 2018