Talmud skapades av judar i Babylon och i judarnas kärnland (området som idag är Israel-Palestina) under loppet av ett årtusende, från omkring 500 f.Kr till omkring 500 e.Kr. Systemet var I huvudsak färdigutvecklat vid tiden då först Titus (70 e.Kr) och sedan Hadrianus (135 e.Kr) slog ned två stora judiska uppror i Iudaea (romarnas namn på området, se faktaruta längre ned).
I tryckt format innehåller Talmud ca 15 000 sidor och är en gigantisk samling av praktiska förhållningsregler, levnadsvisdom och teologiska diskussioner, som spänner över livets alla områden – juridik, etik, logik, medicin, pedagogik osv.
Guds utvalda folk
Judarna var övertygade om sin särställning som Guds utvalda folk och skilde sig redan vid tiden före det första templets förstörelse (500-talet f.Kr) från andra folkgrupper genom sina religiösa seder och bruk. Gud hade valt ut judarna att förkunna (predika) hans namn. Därför måste folket leva vidare, även om det Heliga landet gick förlorat och templet förstördes.
Gud hade genom profeterna lovat att han en gång skulle sända Messias till sitt utvalda folk och denne skulle styra världen med rättfärdighet (rättvisa och ödmjukhet). Därför stod ofta Israels poeter, författare och tänkare med handen för ögonen och spejade efter den morgongryning då Guds tid skulle vara inne.
De messianska synerna fyller den s.k. apokryfiska litteraturen (böcker som liknar den bibliska litteraturen, men som inte erkänts som sådana) från mackabéernas tid på 100-talet f.Kr till långt in på 100-talet e.Kr. Det är naturligt att profetiorna i det folkliga medvetandet fick en jordisk och materialistisk innebörd. Herren hade lovat sitt folk en särställning framför andra folkgrupper och det skulle komma en tid då Jerusalem blev världens drottning och alla folk böjde knä för Israel.
Judendomen sprids i romarriket
Judendomen höll stånd mot den grekiska och romerska kulturen och övade t.o.m. stark dragningskraft på en del av befolkningen i romarriket. Genom en omfattande mission steg antalet judar till ca 8 % av romarrikets befolkning, och i början av kejsartiden (omkring vår tideräknings början) beräknas närmare fem miljoner människor ha varit judiska bekännare. De flesta var enkelt folk som bönder, hantverkare och yrkessoldater. Men bland de omvända märktes även framstående ämbetsmän och kvinnor i hög samhällsställning.
De viktigaste särdragen var det stränga fasthållandet vid en Gud och en bildlös kult samt de speciella lagarna för livsföringen vilka försvårade umgänget mellan judar och icke-judar (särskilt bestämmelserna om ”ren” och ”oren” mat).
Brist på integration väcker misstänksamhet
Den romerska staten var inte antisemitisk. Julius Caesar förde t.ex. en judevänlig politik. Hatet mot de kristna var under antiken starkare och mera utbrett än oviljan mot judarna. Dock fanns ett tydligt främlingskap mellan judar och icke-judar. Man såg med undran på detta folk vars hela tillvaro överskuggades av ceremonier och ritualer.
Den judiska exklusivismen, eller avskildheten och utvaldheten - detta att judar inte tog del i måltider med andra, inte gifte sig med icke-judiska kvinnor, inte deltog i de allmänna romerska gudstjänsterna och offren - väckte ogillande. Den bildlösa gudstjänsten ansågs vittna om ofromhet eller ogudaktighet. Omskärelsen väckte anstöt, och redan under antiken spreds lögner om att det fanns en hemlig judisk lag som påbjöd rituella mord.
I Alexandria och vissa andra storstäder fanns judiska storköpmän som fruktades av sina grekiska konkurrenter och därför råkade ut för massans hat. Pogromer ägde därför rum redan före vår tideräknings början. (Pogrom, ryskt ord som betyder ungefär massaker.)
Motsättningar mellan judendom och kristendom växer fram
En skarp motsättning mellan judendomen och dess dotterreligion kristendomen uppstod redan i det första århundradet. Från början berodde detta mest på de judiska bekännarna som fruktade kristen infiltration i synagogorna. I den judiska gudstjänsten infördes därför en - mot de kristna riktad - bön om Guds straff över kättare.
Den kristna kyrkan, som flyttade sabbaten från lördag till söndag och gjorde påsken till en kristen helg, började i sin tur genom riter och undervisning stämpla judarna som gudsmördare. Redan i Nya testamentet finns en tendens att framställa hela det judiska folket som Jesus mördare. Detta färgade det kyrkliga sättet att betrakta judendomen, vilket skulle få ödesdigra konsekvenser senare i historien allteftersom kyrkans makt ökade.
Kyrkan hävdade nu bestämt att eftersom judarna dödade Guds Son så var de inte längre "det utvalda folket". De hade förlorat sin förstfödslorätt och var nu förkastade av Gud. Istället var det nu kyrkan som utgjorde "det nya Israel" (guds folk) och som därmed tog över Guds kallelse med dess löften och profetior.
Om judarna tvingades att leva i förskingring och föra en eländig tillvaro, så var detta en följd av Guds rättvisa straff och ett vittnesbörd om kristendomens sanning. På detta sätt spreds småningom ett judehat bland massorna. Det enkla folket utgick från att den levande judiska generationen hatade Jesus på samma sätt som det sades att judarna på Jesus tid hade hatat honom.
Efter kristendomens seger i romarriket blev judarna föremål för en rättslig och världslig undantagslagstiftning. Men eftersom judarna var utspridda inom många olika yrken och sannolikt ännu inte hade några särskiljande yttre drag, tillämpades denna lagstiftning sällan. Men detta skulle komma att ändras senare, under medeltiden...
LÄS MER: Israels och Palestinas historia
LÄS MER: Judarnas historia
LÄS MER: Den hebreiska bibeln och judendomens historia (artikelserie)
LÄS MER: Judarnas historia från forntiden till 1972 (artikelserie)
Litteratur:
Salo Wittmayer Baron, A Social and Religious History of the Jews, Columbia University Press, 1952
Haim Hillel Ben-Sasson, A History of the Jewish People, Harvard University Press, 1976
Hugo Valentin, Antisemitism i historisk och kritisk belysning, Norstedts, 1942
Ragnar Norrman, Judar och judendom i historia och nutid, Natur & Kultur, 1957
Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews, Holmes & Meier, 1961
Text: Per G Andreen, f.d. docent i historia vid Stockholms universitet och lektor vid Djursholms Samskola 1951-1974
Läs mer om
