S Svenska kärnvapen?
Frågan om Sverige skulle tillverka kärnvapen eller inte var en av de hetaste och mest känsliga under 1950-talet. Redan 1954 hävdades från militärt håll att Sverige borde framställa s.k. taktiska kärnvapen. Argumentet från militär och politiker i olika läger var att en stat som saknade kärnvapen inte skulle kunna uppvisa ett trovärdigt försvar. Till dem som stödde denna uppfattning hörde Per Edvin Sköld, som varit uppskattad försvarsminister under andra världskriget och därefter suttit på inflytelserika poster - bl.a. som finansminister i regeringen framtill 1955. Inom socialdemokratin fanns dock även de som med stor energi och kraft motsatte sig tanken på att Sverige skulle bli ett land med kärnvapen. Den socialdemokratiska kvinnorörelsen med bl.a. Inga Thorsson och Ulla Lindström engagerade sig starkast. Sverige skulle inte bidra till kärnvapenspridningen; dess uppgift var i stället att försöka få till stånd nedrustning och förbud mot både kärnvapenprov och användning av kärnvapen.
Socialdemokraterna tillsatte en särskild kommitté som skulle komma med förslag till ställningstagande i frågan om svenska kärnvapen. Kommittén förklarade 1959 att det "i dagens läge" fanns övervägande skäl för att säga nej till svenska kärnvapen. Den ansåg dock att viss forskning till skydd mot kärnvapen skulle tillåtas och stängde därmed inte dörren för en omprövning. Med detta lät sig företrädarna för de olika uppfattningarna nöja tills vidare - från motståndarsidan hystes dock stor tvekan till fortsatt forskning inom området.
