Arbetsrättsreformer
1900-talets arbetsrättsreformer - lagstiftning på arbetsmarknadsområdet - ledde bland annat fram till lagen om kollektivavtal och skapandet av en arbetsdomstol 1928 (se faktaruta nedan).
Under 1930-talet började den s.k. Saltsjöbadsandan att dominera. Denna innebar att förhållandena på arbetsmarknaden skulle regleras av parterna utan inblandning från statsmaktens sida.
Under 1970-talet skedde ett brott mot den politik som förts under de tidigare decennierna. Initiativet kom från LO, som vid sin kongress 1971 hade antagit ett program kallat "Demokrati i arbetet". LO krävde att regering och riksdag skulle ingripa så att arbetsgivarnas makt på arbetsplatserna begränsades. Regeringen accepterade kraven från LO och tillsatte utredningar som föreslog förändringar i reglerna för arbetsmarknaden. Utredningsarbetet bedrevs i en atmosfär som skapats av gruvstrejken 1969-1970 och av andra vilda arbetskonflikter. Resultatet blev en omfattande legal reglering av arbetsmarknaden.
Lagen om anställningstrygghet (LAS), som trädde i kraft den 1 juli 1974, gav den anställde lagstadgat skydd mot uppsägning. Arbetsgivaren fick inte avskeda en person utan "saklig grund" - enstaka fall av misskötsel ansågs inte som tillräckligt argument för avsked.
Medbestämmandelagen (MBL) trädde i kraft 1 januari 1977 och innebar ett av de viktigaste försöken att demokratisera förhållandena på arbetsplatserna. Arbetstagarna skulle via avtal få inflytande över arbets- och företagsledningsfrågor.
Främjandelagen syftade till att underlätta för personer med speciella svårigheter (funktionshinder osv.) att få arbete.
En särskild förtroendemannalag skulle skydda fackliga förtroendemän så att de inte fick försämrade arbetsvillkor på grund av sina fackliga uppdrag.
Lagarna skulle få stor betydelse för arbetslivet, men omdömena har skiftat i frågan om de lett till positiva eller negativa förändringar. En ofta återkommande kritik har varit att lagstiftningen gjort arbetsmarknaden stel - bristen på flexibilitet har hämmat uppkomsten av nya arbetstillfällen. Särskilt småföretagen har ansetts drabbade. De har i tider med ökad efterfrågan inte vågat anställa ny personal.
Några viktiga arbetsrättsreformer
Åttatimmarsdagen
Ett riksdagsbeslut 1919 begränsade veckoarbetstiden för industriarbetare till 48 timmar. Reformen drevs igenom av vänstern mot högern och bondepartierna. Liberala bondeföreträdare hade velat undanta landsbygden som helhet, dock ställdes jordbruket (40 procent av de arbetande) utanför. Bara var sjätte anställd kom därför att omfattas av lagen.
Sedan den första 1:a majdemonstrationen 1890 hade arbetarrörelsen på sina standar och i partiprogram krävt "åtta timmar arbete, åtta timmar fritid, åtta timmar vila". Arbetsdagen var i genomsnitt 10-12 timmar, något kortare på lördagar. Den första riksdagsmotionen om åttatimmarsdag kom emellertid från liberalen Fridtjuv Berg 1891. År 1908 lades en socialdemokratisk partimotion, men liksom 1913 avslogs den av första kammaren.
Det internationella genombrottet för åttatimmarsdagen kom ungefär samtidigt som det svenska. Efter första världskriget antogs reformen som ett av målen i Versaillesfreden och en rad länder uppfyllde det 1918-1920.
Semester
Semester infördes i sin lagstadgade form i Sverige 1938. Varje medborgare skulle ha rätt till två veckors semester per år, vilket var revolutionerande för många familjer. Det gav helt andra möjligheter till resor och avkoppling även för arbetarfamiljer - speciellt som lönerna ökade och arbetslösheten minskade under denna period.
Den lagstadgade semestern blev 1951 tre veckor, 1964 fyra veckor och 1977 fem veckor.
|
LÄS MER: Fackföreningarnas framväxt
LÄS MER: LO
LÄS MER: SAF
LÄS MER: Saltsjöbadsavtalet
LÄS MER: Den svenska modellen
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Här nedan hittar du material som kan relateras till arbetsrättsreformer.
Uppdaterad:
23 november 2022
