Miljonprogrammet var en stor satsning på bostadsbyggande i Sverige under åren 1965-1974. Bakgrunden var den svåra bostadsbristen. Befolkningen växte samtidigt som många människor flyttade från landsbygden till städerna, där det behövdes betydligt fler och bättre bostäder.
En miljon bostäder på tio år
Målet var att bygga en miljon nya bostäder under en tioårsperiod. Det uppnåddes. Mellan 1965 och 1974 byggdes sammanlagt 1 005 578 bostäder i Sverige. I den siffran ingår både lägenheter och småhus. För att kunna bygga så mycket på kort tid användes alltmer rationella och industriella byggmetoder, där samma byggnadsdelar och lösningar kunde användas i många hus.
Högre bostadsstandard men enformiga områden
Miljonprogrammet bidrog till att minska bostadsbristen och gav många familjer moderna bostäder med exempelvis badrum, centralvärme och bättre utrymmen. Samtidigt fick delar av byggandet kritik. Vissa stora bostadsområden upplevdes som enformiga och fick efterhand problem med bland annat slitage och tekniska brister.
Kritiken handlade också om hur vissa av de nya områdena hade planerats. Husen kunde upplevas som enformiga och avstånden till stadskärnan var ibland stora. I flera områden dröjde det dessutom innan butiker, kollektivtrafik och annan service var fullt utbyggda. De stora öppna ytorna mellan husen, som från början skulle ge ljus, luft och grönska, kunde på vissa håll istället upplevas som ödsliga. Samtidigt varierade miljöerna mycket mellan olika områden, och kritiken gäller därför inte miljonprogrammet som helhet.
Boendesegregationen ökade i vissa områden
Även den sociala utvecklingen kom att skilja sig mellan olika miljonprogramsområden. Många av de nya bostäderna beboddes till en början av arbetare och unga familjer.
Efterhand kom vissa områden, framförallt i storstäderna, att präglas av en tydligare boendesegregation, där människor med olika ekonomiska och sociala förutsättningar i allt större utsträckning bodde i skilda områden. Det är däremot förenklat att se miljonprogrammet i sig som den enda orsaken till segregationen.
Miljonprogrammet förändrade på kort tid många svenska städer och tätorter. Nya bostadsområden byggdes ofta med skolor, förskolor, butiker och annan samhällsservice i närheten. Tanken var att skapa moderna områden där människor skulle kunna klara en stor del av vardagen nära hemmet.
Miljonprogrammet var inte bara betonghöghusNär man hör ordet miljonprogram tänker många på stora områden med höga betonghus. Sådana områden byggdes och har blivit starka symboler för perioden, men de ger inte hela bilden. Av de drygt en miljon bostäder som uppfördes 1965-1974 var omkring en tredjedel småhus, exempelvis villor och radhus. Inte heller bland flerbostadshusen dominerade höghusen. Den vanligaste hustypen var lamellhus med tre våningar, och mer än 60 procent av lägenheterna i flerbostadshus låg i hus med högst tre våningar. Miljonprogrammet kunde därför se mycket olika ut beroende på var i Sverige man befann sig. Att höghusen ändå har blivit så starkt förknippade med miljonprogrammet beror bland annat på att några av de största och mest uppmärksammade bostadsområdena byggdes med höga och storskaliga hus. Men bakom begreppet ryms allt från stora förortsområden till vanliga villa- och radhuskvarter.
|
M LÄS MER: Sverige under 1900-talet
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (utg. av Bonnier Alba).
