Skadan upptäcks nästa morgon, men man blir inte klar över om det är mordbrand och stöld eller om visthuset tagit eld därför att det är hopbyggt med eldhuset.
En tid senare då man har gäster vid bordet på Hlidarende sätter Hallgerd fram ost och smör. Gunnar blir förvånad och frågar henne varifrån dessa läckerheter kommer.
- Från sådant håll att du kan äta dem, svarar hon, för resten är det inte manfolks sak att lägga sig i matlagningen.
Gunnar blev ond. - Illa är det ställt om jag är tjuvgömmare, sa han och gav henne ett slag på kinden. Hon lovade att det slaget skulle hon komma ihåg och vedergälla om hon kunde. Därpå gick hon ut och han med henne. Sedan togs alltsammans bort från borden, och kött bars in, och alla menade att detta var nog därför att köttet inte var stulet.
Då ska jag komma ihåg örfilen du gav mig...
Gunnar dras in i en släktfejd och blir på tinget dömd att lämna Island. Om han inte gör det blir han fredlös och hans fiender har rätt att döda honom.
En höstkväll kommer fienderna till Hlidarende. Fienderna går fram till gården. De vet fortfarande inte om Gunnar är hemma. En man som heter Torgrim sänds fram för att speja.
Gunnar ser en röd livrock skymta vid gluggen, sticker till med spjutyxan och träffar Torgrim mitt i livet. Torgrim miste fotfästet, släppte skölden och tumlade ned från taket. Han vacklade bort till de andra, där de satt på vallen. Gissur såg på honom.
- Är Gunnar hemma? frågade han.
- Det får ni se efter själva, svarade Torgrim, men hans spjutyxa var hemma, det fick jag veta. Därpå föll han död ner.
Nu går skaran till öppet angrepp, men Gunnar försvarar sig framgångsrikt med sin båge. Några föreslår att man ska sätta eld på Gunnars hus, men förslaget förkastas. Strid är ärofull, men mordbrand är något som stolta, fria män inte ska befatta sig med.
Angriparna lyckas fästa rep vid ryggåsen och dra taket av huset. Det är början till slutet för Gunnar.
I detsamma springer Torbrand Torleiksson upp på taket och hugger av Gunnars bågsträng. Gunnar griper spjutyxan med båda händerna, vänder sig snabbt mot honom, genomborrar honom och slungar honom ut på gräsvallen. Nu sprang hans bror Asbrand upp på taket. Gunnar stack efter honom med spjutyxan, Asbrand hann få skölden framför sig, men spjutyxan rände genom skölden och in i armleden. Gunnar vred om spjutet så häftigt att skölden klövs och armen bröts av, och Asbjörn tumlade ut från väggen. Förut hade Gunnar sårat åtta och nu dräpt två. Själv fick Gunnar två sår, men alla sa att han brydde sig varken om sår eller bane [död].
- Ta två testar av ditt hår, sa han till Hallgerd, och hjälps åt, du och mor, att tvinna en bågsträng åt mig.
- Gäller det mycket för dig? frågade Hallgerd.
- Det gäller mitt liv, svarade Gunnar, för så länge jag har bågen ska de inte komma mig in på livet.
- Då ska jag nu komma ihåg örfilen du gav mig, sa Hallgerd, och om du värjer dig lång stund eller kort, det angår mig inte.
- Var och en har sitt sätt att bli berömd, sa Gunnar, och länge ska jag inte be dig om detta.
Gunnar försvarar sig och sårar ytterligare åtta män, men faller till sist samman av trötthet. Hallgerd har hämnats.
Island - sagornas ö
Island befolkades under av 800-talet av folk som kom seglande över havet, främst norrmän men också av utvandrare från vikingakolonier på de brittiska öarna. Under åren 870-930 steg Islands invånarantal till 25 000.
Eliten av dem som sökte sig till Island var förmögna människor, läs- och skrivkunniga. Många utvandrade därför att de var missnöjda med härskarna i sina hemländer.
År 930 bildades Alltinget, som ibland hedras med beteckningen "världens första parlament".
Sagorna är inga sagor!
Njals saga är den förnämsta av de många sagor som författats på Island. Det isländska ordet saga har en annan betydelse än hos oss. Ordet betyder berättelse och inte som i modern svenska något som man berättar för att roa barn, kanske något fantastiskt, fantasifullt som sagan om Snövit och de sju dvärgarna.
Njals saga är alltså närmast vad vi idag kallar roman.
I inget annat nordiskt land skrevs det under 1100-och 1200-talen berättelser som kan tävla med de isländska sagorna. Inte heller i något annat land i Europa skrevs vid denna tid berättelser av samma höga klass.
Är sagorna historieskrivning? Ja, på det sättet att de lär oss mycket om de medeltida islänningarnas sätt att leva och tänka. På liknande sätt lär vi oss mycket om småländska bönder och deras sätt att leva och tänka i Vilhelm Mobergs romaner om Karl Oskar och Kristina och alla de andra som utvandrade till Nordamerika under 1800-talet. Men på samma sätt som människorna i Mobergs romaner är diktade gestalter är sannolikt Gunnar och Hallgerd och Njal också diktade.
Visserligen finns det på Island en gård som heter Hlidarende, och Bergtorshval kan man också hitta på kartan. Men vad bevisar detta annat än att sagornas författare har använt sig av verkliga gårdsnamn?
Sagornas samhälle
Det isländska samhället som sagorna beskriver är ett samhälle där ojämlikhet är självklar. Trälar har knappast människovärde och beskrivs ofta som fula och dumma. I de ständigt återkommande släktfejderna mördar de fria männen sina fienders trälar - detta är helt enkelt ett effektivt sätt att minska fiendens förmögenhet. Lyd - säger Hallgerd till trälen Melkolv, som inte vill stjäla - lyd, annars låter jag dräpa dig...
De förmögna männen som är storbönder och sjöfarare styr Island. Deras kvinnor deltar inte på tinget. Men de är knappast underdåniga. Även om de inte har männens fysiska styrka är de psykiskt männens jämlikar och kan ibland vara männen överlägsna.
