Snorre Sturlasson och de isländska sagorna
Reykholt på västkusten är idag en blygsam by med 39 invånare. Som historisk plats är den desto mer betydelsefull, inte bara för Island utan i synnerhet för Norge och även för Sverige. Reykholts store man är författaren, lagmannen och politikern (för att använda ett modernt uttryck) Snorre Sturlasson (cirka 1179-1241) som bodde här från 1206 till sin våldsamma - men med tidens måttstock ganska naturliga - död. Förutom graven på kyrkogården finns här Snorres varma pool ”Snorralaug”, med dess lavastenar och tunnel till gårdens plats, en av landets få bevarade medeltida konstruktioner.
ANNONS
ANNONS
Vikingatidens Island
Snorre var en av Islands mäktigaste män i en tid som kännetecknades av inbördes oro, strider mellan släkter och den norske kungen Håkon Håkonssons försök att lägga under sig fristaten Island. Sturlungaätten kunde, mycket tack vare Snorres affärsverksamhet och framgångsrika maktpolitik, behärska större delen av Island. Ön hade befolkats av norska vikingar under den så kallade kolonisationstiden från 874 till 900-talets mitt. Denna stormiga tid är ett favorittema för många isländska ”sagor”, ett begrepp som här betyder berättelse i största allmänhet, inte nödvändigtvis påhittade sådana. Island styrdes av regionala bondehövdingar som via ett invecklat system lade beslag på landets ärftliga ämbeten. På så sätt ledde stormän som Snorre de lokala tingen och även alltinget (”thingvellir”), vars uppkomst traditionellt dateras till år 930. Vid tusenårsskiftet kristnades Island.
Isländska sagor
De isländska sagorna uppkom emellertid först under Snorres tid på 1200-talet, några även på 1300-talet. Denna tidsskillnad försämrar deras värde som historiska källor. Bristen på skriftliga källor från svenskt 1000-tal, utöver de oftast knapphändiga uppgifterna på runstenar, skulle annars kunna göra Snorres och andra isländska författares skildringar till guldgruvor för tidens politiska händelser. Snorre har betecknats som den främste av dem som under medeltiden i vår del av världen skrev historia på det egna språket.
De isländska sagorna brukar delas in i tre grupper.
Kungasagorna, som skrevs från 1200-talet och framåt, skildrar de norska kungarnas historia ca 800-1300. De bygger på muntliga berättelser och äldre skaldeverser. Att svenska förhållanden finns med beror på att den norska kungaätten ansågs ha sitt ursprung i den svenska med säte i Uppsala. Mest känd är Snorres Heimskringla som börjar i en mytologisk forntid med Oden som invandrat till Norden, bosatt sig vid nuvarande Sigtuna och så småningom efter sin död hyllades som hednisk gud. Trots denna historiskt tveksamma inledning innehåller texten en saklig skildring av maktkampen fram till 1100-talets senare del. Även tragikomiska inslag återfinns i sagorna. Ta till exempel följande avsnitt ur "Ynglingasaga", inledningen till Heimskringla:
”Yngve Freys son Fjölner styrde då över svearna och Uppsala öd. Han var mäktig och gav god årsskörd och fred. Då bodde Frid-Frode på Hleidra. De besökte varandra och mellan dem rådde vänskap. När Fjölner for till Frode på Själland ordnades det ett stort gille och en inbjudan sändes vida omkring i länderna. Frode hade ett stort gårdshus. Där gjordes ett stort kar flera alnar högt och uppstöttat med stora timmerstockar. Det stod på en hylla under loftet och med en öppning i golvet där brygden hälldes ned. Och i karet hade man blandat fullt med mjöd. Det var en mycket stark dryck. På kvällen följdes Fjölner till sin sovplats i nästa rum och hans män med honom. Under natten gick han ut på svalen för att uträtta sina behov. Han var sömnig och mycket berusad. Och när han återvände till rummet gick han utmed svalen och fram till den andra loftdörren och in. Där miste han fotfästet och föll i mjödkaret och drunknade.” (Översättning Karl G. Johansson).
ANNONS
ANNONS
Ättesagorna, eller islänningasagorna, behandlar isländska förhållanden på liknande strama sätt. De nedskrevs också på 1200-talet, bland dem Egil Skalla-Grimssons saga och Niáls saga. Händelserna berör inte svenska förhållanden men likheter finns i skildringarna av rättstvister. Mer fantasifulla är fornaldarsagorna som utspelar sig i ett diffust, fjärran förflutet och med övernaturliga krafter som självklara inslag.
Snorre Sturlassons liv och författarskap
Snorre Sturlassons liv innehåller liknande stoff som sagorna: maktpolitik, komplicerade äktenskap och våld. Tack vare brorsonen Sturla Thórdarsons berättelser vet vi en hel del om Snorre. Han föddes sannolikt 1179 på gården Hvanmur i Dalir på västra Island. Genom faderns kontakter fick han växa upp hos den mäktige Jón Loftsson, en ynnest som gav Snorre inblick både i maktpolitiken och gården Oddis litterära skatter. I totalt tolv år kom Snorre att inneha Islands högsta ämbete som lagsagoman. Strategiska giftermål gav honom jord och möjlighet till gynnsamma affärer. Han gifte sig 1202 med Herdís Bersadóttir, en av landets rikaste kvinnor. Bara fyra år senare flyttade han ensam till Reykholt, dit så småningom också hans andra hustru, Hallveig Ormsdóttir, kom. Även hon var mycket förmögen.
Genom resor till Norge bekantade Snorre sig med kung Håkon IV Håkonsson och jarl Skule Bårdsson. Kungen krävde hjälp av Snorre med att erövra Island. Snorres ideal var emellertid en stat styrd av bondehövdingar som han själv. Sedan Snorre utan kungens godkännande återvänt till Island efter sitt andra besök blev han kallad landsförrädare. Gissur Thorvaldsson, före detta svärson till Snorre, fick år 1240 order av kungen att föra Snorre till Norge, alternativt dräpa honom. Gissur valde det senare och red med ett stort följe till Reykholt den ödesdigra septembernatten 1241. Drygt tjugo år senare underkastade sig islänningarna Norges kung.
Snorre hade vid sin första Norgeresa 1219 gjort en avstickare till Sverige. Besöket hos västgötalagmannen Eskil, en av rikets dignitärer, har troligen inspirerat honom till skildringen av Svearikets organisation och till Torgny lagmans dramatiska framträdande på Uppsalatinget mot Olof Skötkonung. Eskil blev för Snorre idealgestalten av en myndig svensk lagman, sprungen ur bondesläkt och en självmedveten försvarare av den framväxande aristokratins intressen gentemot kungamakten. Eskil hade samlat och redigerat västgötarnas lagar. Snorre kunde ta del av följande lagtext om urbotamål, brott som inte kunde sonas med böter, och känna igen sitt hemlands rättstradition. Den strama texten ger bilden både av ett utvecklat rättssystem och de grymma handlingar som man räknade med kunde inträffa:
”Dräper man någon i kyrka, det är nidingsverk. Dräper man någon å ting, det är nidingsverk. Bryter man fred och ingången förlikning, hämnas man tjuv, hämnas man för straff, som ådömts på ting, med sår eller med dråp eller med brand, det är nidingsverk; den det gör, har förverkat fast och lös egendom. Hugger man båda händerna av någon, eller dräper man sovande man, det är nidingsverk. Det är nidingsverk att bära sköld över tångbrink [att bära fientlig sköld över fosterlandets strand]. Härjar någon i sitt eget land, han har förverkat fast och lös egendom och rätten att vistas i landet. Binder man någon i skog vid träd, det är nidingsverk. Skjuter man in genom taköppning och dräper någon, dräper man någon i badet eller i badstuga eller då han gör sitt tarv, det är nidingsverk. Stinger man ut båda ögonen, skär tungan ur munnen eller hugger av båda fötterna, det är nidingsverk. Dräper någon en kvinna, det är nidingsverk, hon har alltid fred till människors möte och till mässa, hur stor än striden må vara mellan män. Dräper någon sin husbonde, det är nidingsverk. Dräper man någon i ölbänk, då man delar kniv och köttstycke med honom, det är nidingsverk. Stympar man boskap, så att tarmarna rinna ut, det är nidingsverk. Löper man å härskepp och blir sjörövare, det är nidingsverk. Står man på någons hals och huvud och plundrar honom, det är nidingsverk.”
ANNONS
ANNONS
Förutom Heimskringla är Snorre mest känd för sin Edda, en lärobok i skaldekonst som skrevs cirka 1220. Den bygger på äldre strofer som Snorre satt samman till en handledning för samtida skalder. Även den kända islänningasagan Egil Skalla-Grimssons saga hänförs ibland till Snorre på grund av dess stilistiska likhet med andra verk av honom. I sitt hem hade Snorre rik tillgång till tidens skaldekonst och historieverk. Att han dessutom hade hjälp av renskrivande assistenter tar inte bort individualiteten i hans verk.
De isländska sagorna och historiebruk under tidigt 1900-tal
De isländska sagorna vårdas ömt i hemlandet, men lika mycket i Norge. En tredjedel av Heimskringla behandlar nationalhjälten Olav Haraldsson (”den helige” eller ”den digre”, 995-1030). Med sina unika skildringar av norska kungaätter och medeltida konflikter fick den och andra sagor en viktig roll i nationsbyggandet efter unionsupplösningen 1905. Landet var i behov av en heroisk historia som man i modern tid kunde anknyta till, efter tiden i union med Danmark (1536-1814) respektive Sverige (1814-1905). Norges nationalgåva till det 1944 helt självständiga Island blev Gustav Vigelands staty av Snorre som nu står på Reykholt. Men att Snorre också tillhör den norska historien symboliseras av att en identisk staty samtidigt placerades i Bergen.
Även i Sverige, om än i mindre skala, användes Snorre för att sprida nationell stolthet. Heimskringla trycktes första gången 1697, tack vare Johan Peringskiöld, fornforskare vid Antikvitetskollegiet. Utgivningen låg i linje med den expansiva Östersjöstormaktens strävan att skänka glans åt landets historia.
De isländska sagornas värde som historiskt källmaterial
De isländska sagornas litterära kvalitet har aldrig ifrågasatts, däremot deras värde för historieforskningen. In på 1900-talet betraktades de av tidens oftast konservativa historiker som relativt pålitliga berättelser, byggda på äldre muntlig tradition och noggrant nedtecknade på 1200-talet. Den mer källkritiska linjen inom svensk historieforskningen, anförda av bröderna Lauritz och Curt Weibull från Lund, ifrågasatte redan i början av 1900-talet starkt sagornas tillförlitlighet, en uppfattning som från mitten av seklet blev förhärskande. Istället för att se sagorna som resultat av en obruten tradition betonades den politiska tendensen. Snorre var en politisk aktör som såg händelserna på 900- eller 1000-talet i ljuset av maktförhållandena i sin tids Island. Sympatierna finns på bondehövdingarnas sida, inte hos kungamakten, något som med tanke på Snorres egen situation var naturligt. Därför blir hans skildring av svensk bondefrihet idealiserad.
ANNONS
ANNONS
Weibullskolans källkritiska invändningar har minskat värdet av Snorres skildringar av det politiska händelseförloppet. Däremot har senare andra användningsområden tillkommit. Snorres bild av 1200-talet, den tid han själv levde i, med dess värderingar, trosföreställningar och syn på lag och rätt ger forskarna utmärkt material för kulturella analyser.
Den redan nämnde, i verkligheten knappast existerande Torgny lagman, förekommer i ”Ynglingasaga” som utgör inledningen till Heimskringla. Här låter Snorre de svenska fornkungarna passera revy, från mytisk tid till kung Sverre 1177. Episoden med Torgny har inget stöd av andra källor, även om Snorres beskrivning av Svearikets allmänna struktur anses vara historiskt riktig. Bakgrunden är konflikten mellan Norges kung Olav den helige och Sveriges Olof Skötkonung (död cirka 1022). På tinget i Uppsala, vars representativitet för Sveariket Snorre för övrigt har överdrivit, får den svenske kungen sig en rejäl uppsträckning av den bistre lagmannen, i ordalag som implicerar folkets rätt att avsätta den kung som bryter mot tingets dom, mot lag och rätt:
”Jag själv kan minnas Erik den segersälle [kungens far] och var med honom på många härfärder; han ökade svearnas rike och värjde det med kraft - och likaväl var det lätt för oss att giva honom råd. Men denne konung, som nu är, låter ingen drista att tala vid sig utom det som han själv vill, och härom beflitar han sig med all iver; men han låter sina skattländer gå ifrån sig av kraftlöshet och svaghet. Han envisas att hålla Norges rike under sig, vilket ingen sveakonung förut har åtrått, och det vållar mången man oro. Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i österväg som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig. Men om du icke vill gå in på det vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa på Mulatinget, då de hade blivit uppblåsta av övermod, liksom nu du emot oss. Säg nu strax, vilketdera du väljer.” (Översättning Emil Olsson)
ANNONS
De isländska sagorna och historiebruk
Torgny lagmans resoluta ingripande har genom historien utnyttjats av vitt skilda politiska läger. För August Blanche och andra liberaler med skandinavistiska sympatier vid 1800-talets mitt passade Torgnys ord som hand i handsken. Fienden fanns i öster, i det ryska tsaristiska enväldet. Inom Norden skulle fred och endräkt råda. Dessutom symboliserade lagmannens uppstudsighet liberalernas plädering för utvidgat folkstyre. Det tidiga 1900-talets konservativa nationalister gjorde en annan tolkning. Med stöd av Snorre hävdade man att Sverige hade en unik tradition av folkstyre; nymodigheter och importprodukter som parlamentarism behövdes sannerligen inte. Sedan socialdemokraterna under Per Albin Hansson hade lanserat folkhemspolitiken och övertagit regeringsmakten 1932 ökade behovet av att integrera den svenska historien i partiets ideologi. Nationella hjältar som Engelbrekt och Torgny lagman mobiliserades nu för den moderna folkstyrelsens sak, den senares krigiska hållning österut lämpades däremot överbord. Ytterligare ett värvningsförsök av Torgny lagman gjordes av Carl Bildt som nytillträdd moderatledare 1986. Om högern/moderaterna vid 1900-talets början hade använt Snorres fiktive hjälte för att förhindra samhällsförändringar blev han nu förespråkare för framtidens samhälle; ett samhälle som möjliggjordes av att medborgarna satte sig upp mot den starka staten, det vill säga socialdemokratins centralistiska välfärdsstat.
800 år efter sin död fortsätter Snorres mäktiga berättelser att påverka historien. Till slut har han besegrat sina mordiska fiender; pennan har visat sig mäktigare än svärdet.
LÄS MER: Isländska sagor
LÄS MER: Islands historia
LÄS MER: Fornnordisk religion och asatro
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Vem var Snorre Sturlasson och vad är han mest känd för?
- Vilka tre olika grupper av isländska sagor finns det, och vad handlar de om?
- Hur präglades Snorre Sturlassons liv av den politiska situationen på Island under hans tid?
- Vad vet vi om Snorres relation till Norge och hur slutade hans liv?
- Varför ifrågasatte bröderna Lauritz och Curt Weibull de isländska sagornas historiska tillförlitlighet?
- Vad säger Snorre om bondefrihet och kungamakt i sagorna, och varför?
- Vilka nya användningsområden för Snorres sagor har tillkommit enligt texten?
Ta reda på:
- Finns det andra exempel på gamla berättelser eller myter som har fått en liknande användning i modern tid som de isländska sagorna? Ge exempel och förklara hur de har använts.
- Nämn några andra viktiga historiska personer som var verksamma under samma tid som Snorre och beskriv kortfattat deras inverkan på Europas historia vid den tiden.
Diskutera:
- Är isländska sagor tillförlitliga källor för att förstå skandinavisk historia? Varför eller varför inte?
- Vilken roll spelar sagorna idag, tror du? Är de fortfarande relevanta för vår förståelse av historia och politik?
Litteratur:
Lars Lönnroth, "Ättesamhällets textvärld", i Den svenska litteraturen 1: Från forntid till frihetstid: 800-1718, 1987
Adolf Schück, Torgny lagmans strafftal på Uppsalatinget", i Svensk tidskrift, 1949
Snorre Sturlasson och de isländska källorna till Sveriges historia, red. Göran Dahlbäck, 1993
Curt Weibull, Sveriges och Danmarks äldsta historia, 1922
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
