Snorre Sturlasson och de isländska sagorna

Förutom Heimskringla är Snorre mest känd för sin Edda, en lärobok i skaldekonst som skrevs cirka 1220. Den bygger på äldre strofer som Snorre satt samman till en handledning för samtida skalder. Även den kända islänningasagan Egil Skalla-Grimssons saga hänförs ibland till Snorre på grund av dess stilistiska likhet med andra verk av honom. I sitt hem hade Snorre rik tillgång till tidens skaldekonst och historieverk. Att han dessutom hade hjälp av renskrivande assistenter tar inte bort individualiteten i hans verk.

De isländska sagorna och historiebruk under tidigt 1900-tal

De isländska sagorna vårdas ömt i hemlandet, men lika mycket i Norge. En tredjedel av Heimskringla behandlar nationalhjälten Olav Haraldsson (”den helige” eller ”den digre”, 995-1030). Med sina unika skildringar av norska kungaätter och medeltida konflikter fick den och andra sagor en viktig roll i nationsbyggandet efter unionsupplösningen 1905. Landet var i behov av en heroisk historia som man i modern tid kunde anknyta till, efter tiden i union med Danmark (1536-1814) respektive Sverige (1814-1905). Norges nationalgåva till det 1944 helt självständiga Island blev Gustav Vigelands staty av Snorre som nu står på Reykholt. Men att Snorre också tillhör den norska historien symboliseras av att en identisk staty samtidigt placerades i Bergen.

Även i Sverige, om än i mindre skala, användes Snorre för att sprida nationell stolthet. Heimskringla trycktes första gången 1697, tack vare Johan Peringskiöld, fornforskare vid Antikvitetskollegiet. Utgivningen låg i linje med den expansiva Östersjöstormaktens strävan att skänka glans åt landets historia.

De isländska sagornas värde som historiskt källmaterial

De isländska sagornas litterära kvalitet har aldrig ifrågasatts, däremot deras värde för historieforskningen. In på 1900-talet betraktades de av tidens oftast konservativa historiker som relativt pålitliga berättelser, byggda på äldre muntlig tradition och noggrant nedtecknade på 1200-talet. Den mer källkritiska linjen inom svensk historieforskningen, anförda av bröderna Lauritz och Curt Weibull från Lund, ifrågasatte redan i början av 1900-talet starkt sagornas tillförlitlighet, en uppfattning som från mitten av seklet blev förhärskande. Istället för att se sagorna som resultat av en obruten tradition betonades den politiska tendensen. Snorre var en politisk aktör som såg händelserna på 900- eller 1000-talet i ljuset av maktförhållandena i sin tids Island. Sympatierna finns på bondehövdingarnas sida, inte hos kungamakten, något som med tanke på Snorres egen situation var naturligt. Därför blir hans skildring av svensk bondefrihet idealiserad.

Weibullskolans källkritiska invändningar har minskat värdet av Snorres skildringar av det politiska händelseförloppet. Däremot har senare andra användningsområden tillkommit. Snorres bild av 1200-talet, den tid han själv levde i, med dess värderingar, trosföreställningar och syn på lag och rätt ger forskarna utmärkt material för kulturella analyser.

Den redan nämnde, i verkligheten knappast existerande Torgny lagman, förekommer i ”Ynglingasaga” som utgör inledningen till Heimskringla. Här låter Snorre de svenska fornkungarna passera revy, från mytisk tid till kung Sverre 1177. Episoden med Torgny har inget stöd av andra källor, även om Snorres beskrivning av Svearikets allmänna struktur anses vara historiskt riktig. Bakgrunden är konflikten mellan Norges kung Olav den helige och Sveriges Olof Skötkonung (död cirka 1022). På tinget i Uppsala, vars representativitet för Sveariket Snorre för övrigt har överdrivit, får den svenske kungen sig en rejäl uppsträckning av den bistre lagmannen, i ordalag som implicerar folkets rätt att avsätta den kung som bryter mot tingets dom, mot lag och rätt:

”Jag själv kan minnas Erik den segersälle [kungens far] och var med honom på många härfärder; han ökade svearnas rike och värjde det med kraft - och likaväl var det lätt för oss att giva honom råd. Men denne konung, som nu är, låter ingen drista att tala vid sig utom det som han själv vill, och härom beflitar han sig med all iver; men han låter sina skattländer gå ifrån sig av kraftlöshet och svaghet. Han envisas att hålla Norges rike under sig, vilket ingen sveakonung förut har åtrått, och det vållar mången man oro. Nu är det vår, böndernas, vilja, att du gör fred med Norges konung, Olav digre, och giver honom din dotter Ingegerd till äkta. Om du vill åter lägga under dig de riken i österväg som dina fränder och förfäder ha ägt där, då vilja vi alla följa dig. Men om du icke vill gå in på det vi kräva, då skola vi falla över dig och dräpa dig och icke tåla av dig ofred eller olag. Så ha våra förfäder gjort; de störtade fem konungar i en källa på Mulatinget, då de hade blivit uppblåsta av övermod, liksom nu du emot oss. Säg nu strax, vilketdera du väljer.” (Översättning Emil Olsson)

De isländska sagorna och historiebruk

Torgny lagmans resoluta ingripande har genom historien utnyttjats av vitt skilda politiska läger. För August Blanche och andra liberaler med skandinavistiska sympatier vid 1800-talets mitt passade Torgnys ord som hand i handsken. Fienden fanns i öster, i det ryska tsaristiska enväldet. Inom Norden skulle fred och endräkt råda. Dessutom symboliserade lagmannens uppstudsighet liberalernas plädering för utvidgat folkstyre. Det tidiga 1900-talets konservativa nationalister gjorde en annan tolkning. Med stöd av Snorre hävdade man att Sverige hade en unik tradition av folkstyre; nymodigheter och importprodukter som parlamentarism behövdes sannerligen inte. Sedan socialdemokraterna under Per Albin Hansson hade lanserat folkhemspolitiken och övertagit regeringsmakten 1932 ökade behovet av att integrera den svenska historien i partiets ideologi. Nationella hjältar som Engelbrekt och Torgny lagman mobiliserades nu för den moderna folkstyrelsens sak, den senares krigiska hållning österut lämpades däremot överbord. Ytterligare ett värvningsförsök av Torgny lagman gjordes av Carl Bildt som nytillträdd moderatledare 1986. Om högern/moderaterna vid 1900-talets början hade använt Snorres fiktive hjälte för att förhindra samhällsförändringar blev han nu förespråkare för framtidens samhälle; ett samhälle som möjliggjordes av att medborgarna satte sig upp mot den starka staten, det vill säga socialdemokratins centralistiska välfärdsstat.

800 år efter sin död fortsätter Snorres mäktiga berättelser att påverka historien. Till slut har han besegrat sina mordiska fiender; pennan har visat sig mäktigare än svärdet.

LÄS MER: Isländska sagor

LÄS MER: Islands historia

LÄS MER: Fornnordisk religion och asatro