Midsommar

De som stannar hemma i villa- och radhusområdena samlas på fredagen, midsommarafton, till lek och dans på någon öppen, gräsbevuxen plats. I höghusförorterna dukar kvartersföreningarna långbord på lekplatsen, och på ålderdomshemmen och andra institutioner ser man till att de gamla får dricka kaffe ute i parken. I centrum för alla dessa sammankomster prunkar midsommar- eller majstången, som man gemensamt har klätt med löv och blommor under dagen.

Under eftermiddagen brukar man ägna sig åt upptåg och tävlingar tillsammans med barnen, man dansar ringdanser och leker traditionella danslekar. Så småningom blir det de vuxnas tur att ägna sig åt sina nöjen - man samlas ute i trädgården eller på verandan eller i husvagnens förtält, och menyn är bestämd av traditionen. Snart börjar musiken att locka till dans, och den ljusa natten, som i stora delar av Sverige aldrig fördunklas till mer än skymning (ja, längst i norr råder det ju midnattssol så här års), ger en sällsamt idyllisk stämning även åt stenöknar och campingplatser, medan de moderna rytmerna från restauranger och dansställen blandas med mera gammaldags dragspelslåtar från båtdäck och föreningslokaler.

Johannesdagen är en festhelg även på andra håll i Europa, oftast med det stora bålet i det fria som det mest spektakulära inslaget. Så var det även i Sverige en gång i tiden, men här var ju årets ljusaste natt inte rätta tidpunkten för dans kring elden.

På kontinenten fanns redan på medeltiden en annan försommarsed, nämligen majstången. Den hade anor i antikens Rom och i medeltidens Frankrike och Tyskland, där den hörde hemma i firandet av första maj. Tyskarna, som var talrika i de svenska städerna, tog ofta med sig sina seder till sitt nya hemland, men med majstången blev det problem. Det fanns i den kyliga Norden inte tillräckligt med löv och blommor första maj, utan ville man klä en majstång fick man vänta till senare på året, och därför förvandlades den kontinentala majstången till en svensk midsommarstång. I början fanns den bara i städerna, men med tiden blev den allt vanligare på landet, först på herrgårdar och slott, som ordnade midsommarfester för sina underlydande, senare också ute i bondbyarna, där inte minst ungdomen tog hand om arrangemangen. Och nu uppfattas felaktigt midsommarstången ofta som en ursvensk sed med sina rötter i Dalarnas vördnadsvärda bondekultur.

Förr brukade ogifta flickor plocka sju eller nio sorters blommor till en bukett att lägga under huvudkudden på midsommarnatten för att sedan få drömma om vilken tillkommande som ödet har bestämt åt dem. Numera åker de på midsommardans och bestämmer själva.
 

PODCAST: Midsommar och det svenska midsommarfirandet

Litteratur:
Jan-Öjvind Swahn, Svenska traditioner, Ordalaget Bokförlag, 2010
Nils-Arvid Bringéus, Årets festseder, LT förlag, 1976
Julius Ejdestam, Våra folkfester, Rabén & Sjögren, 1971
Ebbe Schön, Folktrons år: gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet, Rabén & Sjögren, 1989
Jonas Frykman (red.) och Orvar Löfgren (red.), Svenska vanor och ovanor, Natur och Kultur, 1991
Christer Topelius, En årsrunda: 75 helger, högtider och gamla bemärkelsedagar, Tiden, 1989
 

Text: Jan-Öjvind Swahn, kulturhistoriker och författare.
Fördjupningen är skriven av Jan Arvid Hellström, biskop, docent i praktisk teologi och professor i kyrko- och samfundsvetenskap.