Våren 1917 är Sverige bara en gnista ifrån en explosion. Eftersom regeringen vägrat att under det stora världskriget kapa banden med Tyskland, har Storbritannien satt landet i karantän, vilket lett till omfattande livsmedelsbrist, och nu, efter en misslyckad potatisskörd, till regelrätt hunger. Samtidigt kräver en allt mer högljudd arbetarrörelse demokratiska reformer: lika rösträtt för män och kvinnor och ett slutgiltigt avskaffande av monarkins makt.
Berättelser om vad som skett i Ryssland i februari samma år, i samband med den ryska revolutionen, sprider sig bland folket, väcker hopp hos vissa och fasa hos andra. Det stora kriget har vänt upp och ner på allt; den gamla ordningen är på väg ut, något nytt måste komma. Sådan är stämningen inte bara i Sverige utan runt om i världen.
I rädsla för vad som håller på att hända har svenska högerkrafter låtit skapa en skyddskår, en paramilitär organisation som ska kunna hjälpa polisen vid eventuella oroligheter. Den har sitt högkvarter vid Krigshögskolan i Stockholm och ses allmänt som en förberedelse inför ett kommande inbördeskrig. På många håll i landet har radikala arbetare och soldater gjort gemensam sak och börjat tala om hur de tillsammans ska ta makten och instifta en "förbrödringens världsordning", med inspiration från bolsjevikerna i Ryssland.
Deras ledare, Viadimir Ilyich Ulyanov, mer känd som Lenin, har dessutom precis besökt Stockholm och hunnit med att ge svenska radikaler tips och råd.
Revolution eller inte?
Under ett par dramatiska dagar, den 20-23 maj, träffas den socialdemokratiska partistyrelsen för att diskutera hur de ska gå vidare. Några ledamöter föreslår att man ska passa på att utnyttja den dramatiska situation som råder och trappa upp konfrontationen ytterligare. Till att börja med bör man utlysa en generalstrejk. Genom att lamslå hela landet försöka tvinga fram de reformer man kämpat för så länge.
En riksdagsledamot, folkskolläraren Värner Rydén, uppmanar till ännu hårdare kamp, "med alla till buds stående medel". En revolterande arbetarrörelse skulle få stöd av underofficerare, soldater och "massor av borgerliga element", menar han. Politiker som senare kommer att bli välbekanta för det svenska folket, Per Albin Hansson, Gustav Möller och Richard Sandler, håller med.
Till sist, den 22 maj, ställer Erik Palmstierna som är en av rörelsens fåtaliga adelsmän, och allmänt kallas "röde baronen", saken på sin spets: "Vi stå inför frågan om revolution. Har vi undersökt möjligheterna för denna?"
Under den intensiva diskussion som följer visar det sig att fackföreningsrörelsens företrädare, LO-ordföranden Herman Lindqvist (vars dottersonson är journalisten och författaren med samma namn), säger blankt nej till alla radikala förslag. Han förordar istället kompromissens väg. "Genom storstrejk eller revolution får icke folket mera bröd eller kortare arbetstid", säger Lindqvist.
En fredlig revolution
Och så blir det till sist. Under detta möte, som i efterhand framstår som ett av de avgörande ögonblicken i Sveriges moderna historia, står det klart att det socialdemokratiska partiet en gång för alla väljer reformens väg.
Vad som följde blev istället en fredlig revolution. För de efterlängtade förändringarna kom, till slut. 1918 fattades riksdagsbeslutet om att införa allmän rösträtt. Samtidigt fick den parlamentariska tanken fullständig förankring. Samhällets politiska maktcentrum flyttades en gång för alla från slottet till riksdagshuset.
Därmed kom också arbetarrörelsen att ta sina första rejäla steg mot ett övertagande av det politiska styret. Det samhällsskick som kom att kallas den tredje vägen, "the Swedish Middle Way", höll på att skapas. Den som under depressionens 1930-tal fick USA:s president Franklin D Roosevelt att beundrande tala om "en speciellt intressant situation i Sverige, där en kunglig familj, en socialistisk regering och ett kapitalistiskt system arbetar försiktigt sida vid sida".
Samförståndets Sverige, folkhemmets och den historiska kompromissens hemland, var ett faktum.
