Egyptiska civilisationen - från arkaisk tid till sentid
Den egyptiska civilisationen är den enda som i ålder kan mäta sig med sumerernas. Liksom i Sumer ledde behovet av konstbevattning till ett mer organiserat samarbete. Konstbevattningen i Nildalen började senare än i Mesopotamien men åtminstone mot slutet av 3000-talet f.Kr hade man börjat gräva kanaler. Efterhand skapades ett behov av reglering av floden. Städer med omgivande landsbygd bildade stadsstater som slogs ihop till mindre riken. Omkring 3000 f.Kr enades Egypten till en stat genom att furstar i ett rike i södra delen av Nilens lopp, det "Övre riket", erövrade deltat i den norra delen av floden, "Nedre riket". Genom enandet kunde en reglering av bevattning och organiserat samarbete åstadkommas som gav ett större utbyte av jordbruket och ett överskott som möjliggjorde skapandet av en stark stat och en utveckling av den egyptiska civilisationen.
Ramses II (1303-1213 f.Kr) är en av Egyptens mest kända faraoner och styrde riket i drygt 66 år.
Nu behövdes också en skrift för att tjäna förvaltningen och hålla reda på inbetalningen av skatterna. Strax efter att den sumeriska skriften kom till, skapades omkring 3000 f.Kr den egyptiska bildskriften, hieroglyferna. Grunden lades för en kultur som blev bestående i omkring 3000 år.
Egypten blev ett av de mäktigaste länderna i Mellanöstern, tidvis det allra mäktigaste. Och även om det hade sina svaghetsperioder så bestod det faraoniska Egypten under en enastående lång tid.
Här nedan följer en kortfattat översikt över det egyptiska rikets historiska perioder.
ANNONS
ANNONS
Arkaisk tid (ca 3000 - 2700 f.Kr)
Riket enas och Nilen regleras. Faraonerna regerar under beskydd av falkguden Horus varigenom de blir gudomliga (se faktaruta nedan). Världshärskare är dock solguden Ra.
Sten, koppar och guld bryts och riket har handelskontakter med Sinai, Palestina, Syrien och Nubien (ett område beläget i nordöstra delen av dagens Sudan).
Skatter inbetalas och registreras med hjälp av hieroglyferna. Sten används till en alltmer storslagen konst och arkitektur.
Under andra dynastin flyttas huvudstaden norrut till Memfis.
Gamla riket (ca 2700 - 2270 f.Kr)
En relativt fredlig period utan regelrätta krig. Farao Djoser (i den 3:e dynastin) lät uppföra den första pyramiden - trappstegspyramiden i Saqqara.
Vid Giza byggde faraonerna i den 4:e dynastin - Cheops, Chefren och Mykerinos - sina imponerande gravanläggningar. Cheopspyramiden är med sin höjd av 137 m (ursprungligen 146,6 m) den största och räknades under antiken till världens sju underverk. Den är ännu idag en av jordens största byggnadsverk. Vid Chefrens pyramid (som är nästan lika hög) byggdes en 20 m hög sfinx för att hålla sitt vakande öga över helgedomen.
Egypten var ett utpräglat jordbruksland men pyramidbyggena krävde stor förvaltning vilket gav de högsta länsfurstarna stor makt på bekostnad av faraonerna. Även prästerskapet blev allt mäktigare. Det ledde så småningom till en försvagning av faraos makt.
Interna strider i riket och sönderfall. Länsfurstarna hade den reella makten.
Den faraoniska kulturen som hittills mest bara berört hovet och en elit spred sig ut till bredare lager av befolkningen.
Under farao Mentuhotep i den 11:e dynastin enades riket igen. Kungarna i den här dynastin kom från Thebe som blev ny huvudstad. Memfis fortsatte dock att under hela det gamla Egyptens historia vara ett viktigt centrum - framförallt religiöst och kulturellt.
Under den 12:e dynastin (ca 1995-1788 f.Kr) upplevde Egypten ett uppsving ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Flera dugliga faraoner hörde till denna dynasti. De mest kända är kanske Amenemhet I som med framgång arbetade på att skapa lugn och ordning i riket, och Amenemhet III under vilkens regeringstid Fayoumområdet reglerades, varigenom hundratals kvadratkilometer ny åkerjord blev odlingsbar.
ANNONS
ANNONS
Handeln ökade och det rådde livliga förbindelser mellan Egypten och andra länder bl.a. det minoiska Kreta (en tidig grekisk civilisation omkring 2000-1450 f.Kr på ön Kreta).
Medelklassen växte till sig och hantverksskrån bildades. Fred och välstånd rådde. Egypten fick kontroll över guldtillgångarna i Nubien.
Faraoideologin (se faktaruta nedan) förändrades - härskarna byggde inte längre sin ställning på medfödd gudomlighet utan istället på vad de åstadkom.
Thebe fortsatte att vara ett viktigt politiskt centrum men huvudstaden flyttades åter norrut till en ort strax söder om Memfis.
Sobekneferu (regeringstid 1797 till 1794 f.Kr) blev den första kvinnliga faraon och den sista härskaren av Egyptens tolfte dynasti.
De sista pyramiderna byggdes och mot slutet av perioden förlorades kontrollen över Nubien varefter riket försvagades.
Under perioden rådde inre politisk splittring. I samband med det angreps landet av ett krigiskt folk från Asien, hyksos, som erövrade hela riket och därefter härskade i ca 150 år. Hyksos medförde hästen och stridsvagnen.
Under ledning av furstar från Thebe, blev det till slut uppror mot hyksos varefter de drevs ut ur Egypten.
Med den store fältherren Ahmose, grundare av den 18:e dynastin, inleddes Egyptens tredje storhetstid. Han förföljde hyksos långt in i Palestina och återtog Nubien.
Nya riket (ca 1575 - 1087 f.Kr)
Egypten blev nu en betydande militärmakt och intog en obestridd position som den kända världens ledande stormakt.
Världsmetropolen Thebe var religiös och ceremoniell huvudstad.
Under farao Thotmes I förlades rikets sydgräns långt ner i Nubien (Sudan) och i Asien trängde man fram ända till Eufrat, dock utan att det ledde till erövringar.
Thotmes I var den förste farao som begravdes i Konungarnas dal i Thebe.
Under drottning Hatschepsuts tjugotvååriga regering (1479-1457 f.Kr) var det fred i Egypten och hon kunde ägna sig åt att återuppbygga landet. Hennes efterträdare på tronen, Thotmes III blev däremot Egyptens största krigarkung. Under hans regering gjordes stora erövringar i Asien. Hela Syrien upp till floden Eufrat erövrades. Den egyptiska flottan behärskade havet och även Cypern erkände Thotmes III:s överhöghet. Riket uppnådde nu sin största utbredning (se karta).
ANNONS
ANNONS
Tebes gud Amon och Amonprästerna fick en stark ställning under Thotmes III:s regering. Prästerskapet hade gynnat kungen och av tacksamhet skänkte han guden (d.v.s. dess prästerskap) stora jordegendomar. Det var egentligen först då som prästerna blev en särskild och mycket mäktig samhällsklass.
Bild: Hedwig Storch
Byggandet av tempelkomplexet Abu Simbel i Nubien började omkring 1244 f.Kr och pågick i cirka 20 år, till 1224 f.Kr under Ramses II:s långa regeringstid. Templens syfte var att imponera på Egyptens sydliga grannar och att stärka den egyptiska religionen i regionen. Historiker anser att Abu Simbels design uttrycker ett mått av egoism och stolthet hos Ramses II.
Farao Amenhotep IV (regeringstid 1351-1334 f.Kr) förklarade solen - Aton - som ende guden och uppförde Atontempel i hela Egypten. Han bytte även namn till Akhenaton (eller Echnaton) och grundlade en ny huvudstad, Akhetaton, vid el-Amarna. Detta var "Akhenatons revolution". Akhenaton var gift med Nefertiti som är berömd genom de många vackra porträtt som grävts fram i el-Amarna.
Men den religiösa revolutionen misslyckades. Under svärsonen Tutankhamun återgick man till den gamla religiösa ordningen. Tutankhamun är annars mest känd för det sensationella fyndet av hans nästan orörda grav vid utgrävningar 1922.
Under Ramses II i den 19:e dynastin, blev det krig mot hettiterna (hettiterriket var en stormakt i Mindre Asien - ungefär nuvarande Turkiet - från ca 2000 f.Kr till 1200 f.Kr). I freden 1270 f.Kr blev Syrien delat mellan Egypten och hettiterriket.
Ramses II (som regerade i 66 år) uppförde under sin långa regeringstid mängder av byggnader och lät bland annat hugga ut klipptemplet vid Abu Simbel i Nubien. Faraonerna ansågs nu "jämlika" med de högsta gudarna.
Israel nämns för första gången i samband med ett uppror mot det egyptiska styret i Palestina omkring 1200 f.Kr. Många israeliter tros därefter ha hamnat i slaveri i Egypten varifrån - enligt Bibeln - uttåget senare ägde rum..
Under slutet av perioden ledde angrepp från de s.k. "sjöfolken" till stora omvälvningar i Främre Orienten. Hettiterriket störtades och den mykenska kulturen gick under. Ramses III, i den 20:e dynastin, lyckades avvärja nya angrepp från sjöfolken och rädda de syriska besittningarna. Det är okänt vilka sjöfolken var, men de kom norrifrån. En rest av sjöfolken - filistéerna - stannade kvar i Palestina som har sitt namn efter "Filistéen" (grek. palaisti´ne).
ANNONS
ANNONS
Ramses III var det nya rikets siste store farao (regerade 1186-1154 f.Kr).
Riket var under slutet av perioden i ekonomiskt och administrativt förfall. Dess handelspolitiska situation hade därtill försämrats. Troligen bidrog bristen på järn (den nya metallen) till nedgången. Inre oro - i form av sammansvärjningar, hovintriger och arbetaroroligheter - samt prästerskapets tilltagande makt ledde därefter till upplösning och inbördeskrig.
Nu följde en lång svaghetsperiod. Faraonerna och översteprästerna utgjorde två samexisterande härskargrupper, men den verkliga makten utövades av översteprästerna i Thebe.
Under perioden rekryterades allt fler libyer till armén. Till slut grep en libyerhövding makten och blev den 22:a dynastins förste farao.
Riket upplöstes i småstater och angreps först från söder (Nubien) och därefter från öster då kung Assarhaddon av Assyrien år 670 f.Kr drog in i Egypten och erövrade deltat. Några år senare fullföljdes erövringen av kung Assurbanipal som också förstörde den gamla huvudstaden Thebe.
Sentiden (663 - 343 f.Kr)
Det assyriska väldet blev emellertid kortvarigt. En furste lyckades göra sig oberoende med hjälp av bl.a. grekiska legosoldater och för en tid kunde återigen faraoner regera över hela Egypten. Därmed inleddes en sista glansperiod i det egyptiska rikets historia vilket också blev en renässans för de gamla idealen, både ideologiskt och konstnärligt. Forntiden och dess konst beundrades.
Utrikespolitiskt försvann hotet från Assyrien efter dess fall år 612 f.Kr, men då uppträdde ett nytt hot i form av det Nybabyloniska riket. Egypten blev därmed tvunget att söka stöd i allianser med flera mindre riken som Fenicien (en samling stadsstater i sydöstra medelhavsområdet, ungefär dagens Libanon) och Juda rike (uppstod vid Israels delning och varade mellan 926-587 f.Kr).
Man hade också goda relationer med grekerna som spelade en allt större roll, inte minst handelspolitiskt.
En tid lyckas Egypten hävda sig, men ett nytt hot visade sig snart i form av den uppstigande stormakten Persien. Trots ett förbund med Lydien, Sparta och nu även Babylon, lyckades Egypten inte försvara sig. År 525 f.Kr erövrade den persiske kungen Kambyses Egypten som då, under den 27:e dynastin, blev ett persiskt lydrike med persiska storkungar som faraoner.
År 404 f.Kr drevs perserna ut av en libysk furste, men år 343 återkom de för en tid, tills Alexander den store erövrade Egypten 332 f.Kr och definitivt avslutade det faraoniska Egypten.
Faraonernas makt byggde på ett religiöst underlag. Farao fick sin legitimitet som härskare genom sin gudomlighet. Han ansågs nämligen vara en avatar av guden Horus.
Som guden Osiris (Horus far) rättmätige arvinge representerade farao det som var rätt och rättvist. Liksom Horus efter sin seger över Seth (Osiris bror och svurne fiende) gjorde slut på det kaos som rått under dennes tid vid makten, var det faraos uppgift att garantera ordning och reda i riket. På grund av denna kamp för rättvisa och trygghet var Horus en skyddsgud - en gud som gick till angrepp mot all ondska var den än uppkom. Dessa uppgifter och egenskaper tillkom naturligtvis också farao, som fungerade som gudarnas företrädare på jorden (och som kunde titulerar sig Horus).
Faraonernas gudomliga ställning visades inte minst genom det sätt som de begravdes, och genom att mumifieras gavs de evigt liv.
Egypten var alltså vad man brukar kalla ett prästkungadöme. Farao var både kung och överstepräst.
Trots sin gudomlighet intog farao ändå en sorts mellanställning mellan människor och gudar. Noga räknat var kungen nämligen inte riktigt jämbördig med gudarna, utan mer som en partner och företrädare.
Graden av faraos gudomlighet varierade också under Egyptens långa historia. Farao Amenemhet III i den 12:e dynastin (Mellersta riket) tonade ner den något då han förklarade att faraos status skulle grunda sig på kungens gärningar och inte på hans medfödda gudomlighet (i och för sig inte så konstigt då denne farao kommit till makten efter en statskupp).
Å andra sidan förstärktes gudomligheten under den 19:e dynastins tid (Nya riket) då farao ansågs som jämlik med åtminstone några av de större gudarna.
Slutligen ska sägas att faraonernas maktställning under mellanperioderna var svag (eller mycket svag). Ibland hotades den starkt av prästerskapet som t.ex. då det Nya riket gick mot sin upplösning och en överstepräst från Thebe för en tid innehade kungatronen. Ett sådant styrelsesätt kallas teokrati.
Text: Lars Hammarén, författare och gymnasielärare i historia Webbplats: Lars Hammarén
