Israel nämns för första gången i samband med ett uppror mot det egyptiska styret i Palestina omkring 1200 f.Kr. Många israeliter tros därefter ha hamnat i slaveri i Egypten varifrån - enligt Bibeln - uttåget senare ägde rum..
Under slutet av perioden ledde angrepp från de s.k. "sjöfolken" till stora omvälvningar i Främre Orienten. Hettiterriket störtades och den mykenska kulturen gick under. Ramses III, i den 20:e dynastin, lyckades avvärja nya angrepp från sjöfolken och rädda de syriska besittningarna. Det är okänt vilka sjöfolken var, men de kom norrifrån. En rest av sjöfolken - filistéerna - stannade kvar i Palestina som har sitt namn efter "Filistéen" (grek. palaisti´ne).
Ramses III var det nya rikets siste store farao (regerade 1186-1154 f.Kr).
Riket var under slutet av perioden i ekonomiskt och administrativt förfall. Dess handelspolitiska situation hade därtill försämrats. Troligen bidrog bristen på järn (den nya metallen) till nedgången. Inre oro - i form av sammansvärjningar, hovintriger och arbetaroroligheter - samt prästerskapets tilltagande makt ledde därefter till upplösning och inbördeskrig.
KARTOR: Nya riket
Tredje mellanperioden (1087 - 663 f.Kr)
Nu följde en lång svaghetsperiod. Faraonerna och översteprästerna utgjorde två samexisterande härskargrupper, men den verkliga makten utövades av översteprästerna i Thebe.
Under perioden rekryterades allt fler libyer till armén. Till slut grep en libyerhövding makten och blev den 22:a dynastins förste farao.
Riket upplöstes i småstater och angreps först från söder (Nubien) och därefter från öster då kung Assarhaddon av Assyrien år 670 f.Kr drog in i Egypten och erövrade deltat. Några år senare fullföljdes erövringen av kung Assurbanipal som också förstörde den gamla huvudstaden Thebe.
Sentiden (663 - 343 f.Kr)
Det assyriska väldet blev emellertid kortvarigt. En furste lyckades göra sig oberoende med hjälp av bl.a. grekiska legosoldater och för en tid kunde återigen faraoner regera över hela Egypten. Därmed inleddes en sista glansperiod i det egyptiska rikets historia vilket också blev en renässans för de gamla idealen, både ideologiskt och konstnärligt. Forntiden och dess konst beundrades.
Utrikespolitiskt försvann hotet från Assyrien efter dess fall år 612 f.Kr, men då uppträdde ett nytt hot i form av det Nybabyloniska riket. Egypten blev därmed tvunget att söka stöd i allianser med flera mindre riken som Fenicien (en samling stadsstater i sydöstra medelhavsområdet, ungefär dagens Libanon) och Juda rike (uppstod vid Israels delning och varade mellan 926-587 f.Kr).
Man hade också goda relationer med grekerna som spelade en allt större roll, inte minst handelspolitiskt.
En tid lyckas Egypten hävda sig, men ett nytt hot visade sig snart i form av den uppstigande stormakten Persien. Trots ett förbund med Lydien, Sparta och nu även Babylon, lyckades Egypten inte försvara sig. År 525 f.Kr erövrade den persiske kungen Kambyses Egypten som då, under den 27:e dynastin, blev ett persiskt lydrike med persiska storkungar som faraoner.
År 404 f.Kr drevs perserna ut av en libysk furste, men år 343 återkom de för en tid, tills Alexander den store erövrade Egypten 332 f.Kr och definitivt avslutade det faraoniska Egypten.
LÄS MER: Forntidens Egypten
LÄS MER: Egyptens historia
LÄS MER: Egyptisk mytologi