Induskulturen existerade ungefär mellan åren 2600 f.Kr och 1500 f.Kr. Den spred sig söderut på kontinenten, men hade sitt centrum vid floderna i nordväst. Sannolikt har denna civilisation haft en betydande påverkan på senare tiders hinduism och indisk kultur.
Induskulturen var till ytan den största av flodkulturerna och låg till största delen i nuvarande Pakistan, men omfattade även delar av Afghanistan och Indien. Kulturen stod på sin höjdpunkt omkring 2600-1900 f.Kr.
Ingen av de flodkulturer som växte fram under tredje årtusendet före Kristus har blivit så berömd för sina toaletter och likformiga tegelstenar som Induskulturen. Städerna hade ovanligt välutvecklade system för vatten, badrum och avlopp. Tegelstenarnas mått var dessutom standardiserade över ett mycket stort område.
Två av de viktigaste städerna var Mohenjo-Daro, som låg nära den plats där floden Indus mynnar ut i Indiska oceanen och Harappa som låg 55 mil norrut. Städerna beräknas som mest ha haft mellan 30 000 och 60 000 invånare. Arkeologer har funnit mer än tusen städer och byar som tillhört Induskulturen. De flesta är ännu inte utgrävda.
ANNONS
Induskulturen kallas ibland Harappakulturen efter staden Harappa, där arkeologiska utgrävningar inleddes på 1920-talet.
Precis som för flodkulturerna i Egypten och Mesopotamien spelade årliga översvämningar en avgörande roll. Indus vatten förde med sig slam som gjorde jordarna bördiga. Då gav de mångdubbelt större skördar än de annars skulle ha gjort.
Omfattande handel
Induskulturens invånare levde inte bara av jordbruk utan även av handel. Från Afghanistan och Centralasien förde handelsmän dyrbarheter som metaller, grönblå turkos och blå lapis lazuli som användes i smycken. Från Indusdalen kom halvädelstenar och värdefulla träslag, exempelvis teak, ceder och rosenträ. Varorna fördes nedför Indusdalen till Indiska oceanen för att fraktas vidare till Mesopotamien. Små orter som låg längs handelsvägarna växte efterhand till viktiga handelsstäder. Städernas historia har alltid hängt samman med handel. Rom växte exempelvis fram där en stig och ett vadställe över floden Tibern korsades.
Bild: Wikimedia Commons Karta som visar flodkulturernas befolkningsmängd i Mesopotamien och i Indusdalen omkring 2500 f.Kr.
Indus ger och tar
Flodkulturerna i Mesopotamien och Egypten växte fram därför att det var nödvändigt att organisera samarbetet vid de kanaler med flodvatten som bevattnade åkrarna. Men vid Indusfloden har arkeologer inte hittat några lika omfattande system av bevattningskanaler. Jordbruket byggde till stor del på att floderna svämmade över och lämnade efter sig vatten och bördigt slam på åkrarna.
ANNONS
ANNONS
Invånarna i Indusdalen hade en annan anledning att samarbeta än invånarna i Mesopotamien och Egypten. När snön i bergen i Himalaya töade strömmade väldiga vattenmassor ner i Indusdalen och hela byar måste evakueras. Ibland var översvämningarna så kraftiga att floderna ändrade sitt lopp och utplånade hela byar. Till det kom att området vid Indus flodmynning ibland drabbades av jordbävningar. Då kunde väldiga jordmassor helt blockera Indus och skapa stora sjöar. Mohenjo-Daro drabbades flera gånger av översvämningar. Invånarna försökte skydda staden genom att uppföra murar, höja gatunivåerna och bygga om hus och avlopp.
Städerna var utformade för att minska skadorna vid mindre översvämningar. På en hög platå stod ett citadell, ett upphöjt område med flera stora offentliga byggnader. I Mohenjo-Daro stod citadellet på en omkring 12 meter hög plattform av jord och lera. Plattformens yttersidor var klädda med tegel för att hindra vatten från att spola bort leran. Om floden steg kunde invånarna ta skydd i citadellet.
En välplanerad stad
Nedanför citadellet låg resten av Mohenjo-Daro. Huvudgatorna var nio meter breda och orienterade efter de fyra väderstrecken, norr, söder, öster och väster. Gatorna var vinkelräta mot varandra och delade in staden i kvarter där det låg bostadshus, verkstäder och handelsbodar. Andra städer som Harappa var planerade på liknande sätt.
Forskarna tror att många invånare i städer som Harappa och Mohenjo-Daro var handelsmän och hantverkare som exempelvis tillverkade pärlor och smycken. Även många skulpturer har hittats vid utgrävningar av Induskulturen.
4 000 år gamla toaletter
Många hus hade tillgång till brunnar, badrum och avlopp. I Mohenjo-Daro, Harappa och andra städer leddes vatten från hemmens badrum och i vissa fall toaletter genom rör eller rännor till täckta ledningar längs de mindre gatorna. Avloppsdikena ledde i sin tur till större avlopp längs huvudgatorna. Brunnsliknande gropar samlade upp fast avfall och gjorde det möjligt att rensa ledningarna.
Induskulturens system för vatten och avlopp var ovanligt avancerade för sin tid och kan jämföras med den vattenteknik som senare utvecklades i romerska städer.
Inte förrän på 1940- och 1950-talet blev det vanligt att nybyggda hus i Sverige fick toaletter inomhus. Invånarna i Mohenjo-Daro hade för 4 000 år sedan bättre toaletter än många i Pakistan och Indien har idag.
Inga tempel eller kungar
Till skillnad från flodkulturerna i Egypten och Mesopotamien byggdes inga speciellt höga byggnader i Indusområdet. Inte heller finns det några säkra spår av kungapalats, kungagravar eller stora tempel. Forskare tror ändå att det måste ha funnits någon form av gemensam organisation. Att flera städer är planerade på liknande sätt tyder på det. Vikter och mått var standardiserade, alltså likadana över hela området. Detsamma gällde tegelstenarna, som hade bestämda proportioner.
ANNONS
ANNONS
I Europa infördes standardiseringen av mått och vikter först efter franska revolutionen 1789. Då ersattes gamla lokala mått för vikt och längd – som skålpund och aln – med kilogram och meter. Det tog nästan 200 år innan alla länder i Europa infört det nya systemet, alltså ungefär 4 000 år efter invånarna i Indusdalen.
Mycket är ännu oklart när det gäller Induskulturen. Arkeologer och forskare har hittat sigill, lertavlor och andra föremål med hundratals olika skrivtecken, men de har ännu inte lyckats tyda skriften. Det finns inga enorma palats eller kungagravar, och skillnaderna mellan bostadshusen verkar ha varit mindre än i flera andra forntida civilisationer. Husen hade dock olika storlek, och fynden räcker inte för att bevisa att samhället var jämlikt.
Lika oklart är det varför Induskulturen gick under. Vad forskare kunnat visa är att städerna under hundratals år långsamt övergavs och att alltfler flyttade till byar eller lämnade området. Den äldre teorin om att ett invaderande folk förstörde civilisationen har svagt stöd. Forskningen pekar istället på flera samverkande orsaker, bland annat återkommande torka, svagare monsunregn, floder som ändrade lopp och förändrade handelsvägar. De stora städerna började överges omkring 1900 f.Kr, men människorna och delar av deras kultur levde vidare i mindre samhällen.
Varför kan vi inte läsa Indusskriften?
De flesta bevarade texterna från Induskulturen finns på små stämplar och består bara av några få tecken. Forskarna har därför mycket lite text att jämföra. Det är ungefär som att försöka lösa en kod när nästan varje meddelande bara är några tecken långt. Eftersom skriften inte har kunnat tydas vet vi inte säkert vilket språk människorna talade eller vad stämplarnas texter betyder.
Vi vet inte vad städerna egentligen hette
Namnen Harappa och Mohenjo-Daro är moderna namn. Ingen vet vad invånarna själva kallade sina städer, härskare eller gudar eftersom deras skrift ännu inte har kunnat tydas. De flesta bevarade inskrifterna består bara av några få tecken på små sigill, krukor eller lertavlor. Forskarna har inte hittat någon längre text eller någon översättning till ett känt språk som kan fungera som nyckel.
På många sigill finns ett märkligt djur med ett långt horn. Det brukar kallas ”enhörningen” och är det vanligaste djurmotivet i Induskulturens bildvärld. Det kan föreställa ett fantasidjur eller en tjur som visas från sidan så att bara ett horn syns. Så länge skriften förblir olöst vet vi inte vad djuret betydde eller vad sigillen användes till – kanske ägarmärken, handelsstämplar eller tecken för olika grupper.
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
Litteratur: Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, 1982 Chester G. Starr, A history of the ancient World, Oxford University press, 1978 Thomas Harrison, The Great Empires of the Ancient World, Thames Hudson Ltd., 2021 John P. McKay, A history of world societies, Houghton Mifflin, 2000
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
Världens första stora civilisationer uppstod i dalarna längs stora floder. Vid floderna Eufrat och Tigris i Mesopotamien, i Nildalen i Egypten, runt Indusdalen i Indien och Pakistan och vid Gula floden i Kina började riken växa fram för 5 000 år sedan. Gemensamt för dessa riken var att människorna där lärde sig att leda flodvatten ut över den torra åkerjorden och att använda floderna för transporter. Därmed skapades de första stora civilisationerna. Det var sumererna vid Eufrat och Tigris som var först...
Länge har arkeologer från amerikanska universitet gjort utgrävningar i Harappa tillsammans med några indiska kolleger. Trots att forskarna ännu inte kan läsa språket klarnar bilden av en högkultur uppdelad i fem perioder...
Lektionsfilm (4:46 min) av gymnasielärarna bakom YouTube-kanalen "Tänkvärt" som berättar om induskulturen som växte fram i dagens Pakistan längs Indusfloden.
Lektionsfilm (32:21 min) av gymnasielärarna bakom YouTube-kanalen "Tänkvärt" som berättar om och jämför flodkulturer: Mesopotamien, Egypten, Indus och Kina.
Omfattande artikel i Wikipedia där du kan läsa om Indiens historia som sträcker sig tillbaka till en av de första stora högkulturerna i världen. Fast bosättning och odling av grödor som vete och korn samt uppfödning av kor, får och getter infördes någon gång runt 7000 f.Kr. Från ca 3000 f.Kr. finns de första arkeologiska beläggen för en högkultur baserad runt floden Indus…
